Livet är självkorrigerande.

That's what they say. Och faktiskt.. Jag börjar tro att det stämmer. Någonstans därinne har jag alltid trott - eller kanske velat tro - att saker och ting ordnar sig av sig självt men jag kan ju inte direkt påstå att jag alltid är lika positiv som jag känner mig just idag. Nej, jag kan nog till och med erkänna att jag själv är riktigt förvånad över min nyfunna optimism och framtidstro; det var ett förbannat bra tag sedan jag kände mig sånhär. (Om jag nu nånsin känt mig sånhär överhuvudtaget)
Så stark, oövervinnerlig, full av energi och samtidigt så otroligt... sårbar?
Men på något vis så är det en angenäm känsla. Ja, välkommen faktiskt. Den fyller mig med livskraft.
LIV.

Hela livet är i sig ett enormt äventyr egentligen - inga garantier whatsoever och vart du än vänder dig finns där kanterna och väntar på att man ska hoppa. Om man bara vågar.
Jag vet inte varför jag aldrig sett saker och ting på det här sättet förut... Varför inte?! Vart har jag varit hela mitt liv? Vart har den här plötsliga klarsyntheten gömt sig egentligen?
Allting är så mycket mer.. Meningsfullt. Värdefullt. Varje ögonblick är lättare att njuta av - värt att lägga på minnet. Var doft, färg och liten detalj blir klarare, vackrare.. Ah, jösses jag vet inte vad det är med mig!
Är det här jag? Vart har jag varit i hela mitt liv?!

Men NEEJ! Det ÄR faktiskt inte värt att gå runt där i nån sorts såpbubbla där ingredienserna består av 5 centiliter melankoli ihoprört med sjutton matskedar av nån slags halvhjärtad optimism som i slutändan ändå bara resulterar i att allting spricker. Ska det vara så ska det tamejkatten vara och så är det med det!
Jag tror jag måste fått nåt hårt slag mot skallen eller något.. Jag... tänker ju faktiskt! Okey, det här är aningen virrigt, I know..Men även om jag kanske skriver helt obegripligt så ÄR kontentan fortfarande viktig. Det tror jag faktiskt. Har man ingen tro på att saker och ting kommer att bli bra i slutändan, ja då kan vi alla lika gärna bara begå kollektivt självmord eller hur?
För vad är poängen med att leva om man inte hoppas? Om man inte tror på det man hoppas?
Om man inte lever?

Ja. Jag är rädd. Jag är sårbar. Jag är nojjig. Jag är på väg att lämna allt vad trygghet heter.
Men jag lever. Jag lever tamejfan.



"Det kommer ordna sej
det gör det alltid för det löser sej
så brukar allt bli
det kommer fixa sej tillslut
finns inget tvivel om
fast nu känns skiten sur och flera mil ifrån
det ordnar sej det gör det alltid
för det löser sig
så brukar allt bli
för det fixar sej tillslut
som allt annat
om det inte går nu
så skjuter vi bara fram det
det ordnar sej..."

Jag har gjort det. Hoppat.
Jag står inte längre kvar och väger vid den skrämmande kanten och nu finns ingen återvändo.
Jag har gjort det. Jag har hoppat.
Och det känns bra. Riktigt. Rätt,

Jag har tackat ja till jobbet i Spanien. Om en vecka är jag på väg.

Det finns en kille som mina vänner alltid tjatat om hur himla, fantastiskt het han är. I tre år har man fått höra deras suckar och se deras trånande blickar följa honom då han gått genom skolans korridorer - och jag har aldrig riktigt fattat grejen.
Inte förrän IDAG.
Jag stod där i kön på Pressbyrån, irriterad över att aldrig komma nånvart och allt jag ville ha var ett sketet paket Extra och en kaffe. Där stod jag och trampade på stället alltmedan jag såg minutvisaren närma sig det ödesdigra lilla strecket som skulle innebära att jag missade min buss, när han plötsligt pallrar förbi, ler lite hastigt mot mig (han måste tyckt att han borde det eftersom vi alltid åker samma buss på morgonen) och jag vet inte riktigt hur jag ska reagera.. Jag ler såklart tillbaks, smått förvånad, men det enda jag egentligen ser är dom fulaste glasögonen jag nånsin sett stirra på mig. Blicken glider nedåt och jag får ännu en smärre chock när jag upptäcker ett par läskigt fula gubbjeans a la 80-90-tal, uppvikta dessutom så man ser en liten bit av de vita strumporna på äkta Michael Jackson-vis och, som pricken över i:et, en väska som troligen var mer tänkt för tjejer... Första reaktionen: Amagaaaaad!
MEN för första gången någonsin (när jag kommit över första chocken vill säga) insåg jag vad det var som var så hett med snubben! (Och det i sig var en chock let me tell you!)
Han är cool. Egen, sticker tydligt ut i mängden, syns, är inte det minsta osäker trots att inte bara jag stirrade lite mer än vanligt på honom och han trivs i sina sjukt fula kläder! SKITHETT!
Men nu, go vänner, gå inte hem och pröva det här utan att överväga saken mycket noga, för troligen skulle det inte funka på många andra. Åtminstone om ni inte bär det med samma självförtroende och istället för att bli osäkra av folks oförstående blickar bara ler, ler och leeeer..!

Well... kära vänner. Jag erkänner. Efter tre år av - tja ska vi kalla det förnekelse kanske? - erkänner jag nu:
ANDREAS THORSELL ÄR HET.

Kan en person som är en usel chef ändå vara en grym vän?
Kan någon som är oärlig mot dig som arbetsgivare ändå vara en vän att räkna med utanför arbetslivet?
Jag vet faktiskt inte vad jag ska tro.
Rent förnuftigt sett så är det så enkelt - såklart att svaret är NEJ och det med skrikröda bokstäver! Såvida man inte är helt schizo så kan man inte vara fullständigt hänsynslös mot dig som din arbetsgivare, för att senare, när arbetskläderna åkt av, helt plötsligt förvandlas till en god vän.
Allting strider ju mot det..! Eller, gör det kanske inte det ändå?
Ja, jag vet då inga svar. Inte ens trots att det överallt i mig blinkar och tjuter av olika slags varningsskyltar och -signaler.
För är det verkligen så svart-vitt?
Det kanske bara är jag som så gärna vill att det ska vara så enkelt svart-på-vitt att det liksom blir som med alla dom där självuppfyllande profetiorna som det snackas om hela tiden?
Eller så är det så att jag så hemskt gärna vill att det ska vara någon form av gråskala och istället resonerar supernaivt?
Är jag för godtrogen? För blåögd?
Är jag för misstänksam? För hård mot en person som helt enkelt har svårt att finna en balans i det hela?
Ja hur det än är med den saken så är det extremt förvirrande.
Förvirring + Nicole = Sant.
Lite väl sant för min smak om jag får lov att uttrycka min åsikt..


För att helt byta ämne ett tag...
Är det inte märkligt hur lätt det är att bli glad av en riktigt oväntad egoboost? När det helt plötsligt bara dyker upp sådär POFF! och man absolut inte väntat sig det där man traskar omkring i vinterblasket iklädd endast dystra tankar som man försöker bota med en överdos fönster-shopping-terapi (som visserligen bara gör en mer dyster när man inte kan få det man vill ha) och en ännu större överdos av sudda-bort-din-sura-min-o-parta-istället-musik...?
Som idag när jag strövade runt i stan och helt bara sådär stoppas av en (rätt söt) kille. När den första förvirringen släppt visade det sig emellertid att han bara var ännu en av dom där hundratals telenor-snubbarna som finns överallt och genast dyker det där nej-tack-jag-vill-inte-ha-nåt-leendet upp på mina läppar.
MEN han försökte inte ens pracka på mig nåt! Ingen telefon, inget abbonnemang.. inte ens reklam! NADA!
Förvirring + Nicole = Sant.
Så släpper förvirringen och Nicole inser att snubben faktiskt pratar med henne, ler och undrar över henne, vad hon gör, kommer ifrån... Killen, som visar sig vara italienare (SA JU att han var söt!) och heta nåt på E, bara ler och ler och ler och när Nicole slutligen kommer därifrån så är det istället hon som ler och ler och ler och överdoser är inte längre nödvändiga för att jaga bort tråket.
EgoBoost.
Ibland är det fånigt hur lätt det är att känna sig smickrad...


Varningslampor överallt.
Hur stänger jag av?
Hur blir jag kvitt dom och fri att leva ofjättrad?
Men jag kan känna det nu. Min tur komma närmare.
Min tur att ta farväl, söka något nytt, övervinna mina rädslor, leva mina drömmar och finna den där mytomspunna, eftertraktade saken som dom brukar kalla för Lycka.
Men inte här. Inte än.
Jag finner det inte här. Och jag vet inte varför eller hur eller när eller.. Jag vet bara var. Och det börjar bli dags nu. Att släppa taget, att bryta sig loss..
Dags att börja kampen på riktigt, dags att slåss för att få det som är och som alltid varit mitt.


Ibland måste man gå mot strömmen för att finna det man söker.

Lejos de todo cuanto amé En tiempos oscuros vivo hoy sin ti Pero aún queda un suspiro de honor Como aliado de este gran amor Hay un lugar mucho más allá del sol Donde mi reino acaba en tu corazón Donde los sueñós se hacen realidad Y una leyenda nació grabada a fuego en mi piel Con la fuerza de mi corazón Y el coraje de un amor sin fin Me armaré un día de valor Y volveré a conquistar lo que perdí Con la fuerza de mi corazón Lucharé hasta recuperar Cada instante que pasé sin ti En el destierro de un lejado adiós Cuando la noche llega sé Que esa luna que brilla para los dos Marca el destino que será Y en tus labios siempre escrito está Que hay un lugar mucho más allá del sol Donde mi reino acaba en tu corazón Donde los sueños se hacen realidad Y una leyenda nació grabada a fuego en mi piel Con la fuerza de mi corazón Y el coraje de un amor sin fin Me armaré un día de valor Y volveré a conquistar lo que perdí Con la fuerza de mi corazón Lucharé hasta recuperar Cada instante que pasé sin ti En el destierro de un lejano adiós Mil ilusiones rotas sin razón Son el legado de la envidia y el poder Pero la esperanza nunca muere porque sé Que te llevo muy dentro de mí, en mí Con la fuerza de mi corazón Y el coraje de un amor sin fin Me armaré un día de valor Y volveré a conquistar lo que perdí Con la fuerza de mi corazón Lucharé hasta recuperar Cada instante que pasé sin ti En el destierro de un lejado adiós Con la fuerza de mi corazón Y el coraje de un amor sin fin, Volveré a conquistar lo que perdí

Underbara låt.. Underbara text... Underbara röst. Kärlek!

ty jag har skaffat mobilt bredband.
Yezzy!

Ibland är det enda man behöver någon helt utomstående att ty sig till.
Någon som inte är partisk, vars sätt att se objektivt på saker och ting får en att tänka till ordentligt och öppna ögonen. Någon som faktiskt får en att ta till sig det man får höra. Bara genom att vara ärlig och.. ja, utomstående.
Någon som förstår.

"Det finns inga problem, bara möjligheter.."

TACK.


Och ibland är allt man behöver en vän att supa sig full tillsammans med.
Så full att man ömsom skrattar och dansar, ömsom pratar om livets svåra frågor och gråter.. Tills man sedan börjar skratta igen. Någon att dela tankar, känslor och hemligheter med i vetskapen om att ingen kommer döma och att hur ledsen eller arg eller mycket jag än gråter så är det helt okej.

"Det är ju vad vänner borde göra.."

TACK.

Jag har i princip bestämt mig nu. I slutändan så är det inte värt det.
Nej, faktiskt så är det inte ens värt det nu, som det är. Det är inte värt att slita hela dagarna, uppoffra så mycket för folk som utger sig för att vara ens vänner när dom i själva verket bara utnyttjar ens lojalitet. Och ständigt ljuger en rakt i ansiktet och går bakom ryggen på en. Försöker skapa sprickor mellan en själv och dom andra man jobbar med, för att försäkra sig om att går jag så stannar dom andra. Synd att det inte funkar. Synd att det är så sjukt, fånigt lätt att genomskåda dina allt för genomskinliga försök. Synd att dom verkar gilla mig - min rättframma ärlighet som kanske inte alltid är så kul att vara med om - mer än dig och ditt hyckleri. Ditt sätt att trampa på folk som ger allt för att få DITT företag att gå runt.
Jag har fått nog. Jag har alltid vetat att jag är en kass dörrmatta. Nu har jag än en gång fått det bevisat för mig själv.

Jag kan nog inte förklara i ord hur skit jag mår av allt det här. Hur arg och ledsen och personligt jag tar det. Men jag är åtminstone sann mot mig själv och dom jag kallar för vänner. Jag ljuger i alla fall inte.
Och i det långa loppet kommer det att löna sig, det vet jag, medan det kommer gå åt helvete för dig om du fortsätter på det här viset. Du är genomskådad. Det är bara idiotiskt att låtsas mer... Speciellt när du faktiskt vet om att vi vet hur allting ligger till. Ja. Vi vet. Allt.


Jag är åtminstone ingen hycklare. Inte den här gången.
Jag går.

Åt helvete med hela skiten!

Sönderstressad. Helt och hållet totalt.
Konstant sömnbrist och/eller dålig sömn. Noll aptit. Konstant huvudvärk, illamående och magont. Lättretlig, lättstött, lättsårad,lätt-allting-som-inte-är-positivt.. Konstant arg och/eller ledsen. Noll lust till nånting.
Känner jag igen mig?
Ja.. alldeles helt och hållet är jag rädd.

När går gränsen för hur mycket man kan skita i andras välbefinnande för att rädda sitt eget?
När är det okej att låta bli att lyssna, låta bli att svara, låta bli att bry sig? Jag önskar jag kunde säga att jag tyckte det känns helt okej när det kommer till den punkten då du får välja, ställa ett ultimatum; du eller jag. Jag själv eller han. Den enes bröd den andres död.
Men för mig känns det inte okej. Inte nånstans.
Så jag sväljer det. Låter mig brytas ned medan jag dagarna ut och dagarna in hatar mig själv för att jag bara inte kan sluta bry mig. Bara sluta bry mig tillräckligt länge för att själv ta mig upp och lära mig andas utan alla förbannade fotbojor igen. Lära mig le utan att trycka på en strömbrytare. Lära mig skratta utan att det krampar och stretar emot inom mig. Lära mig glittra sådär i ögonen igen som jag vet att jag tidigare kunnat och som jag vet att jag kan göra igen.. Om bara...

Jag vet inte vad som är värst. Att en människa jag en gång tyckt så otroligt mycket om - och på nåt vänster uppenbarligen fortfarande bryr mig om - göra mig så illa. Eller att jag faktiskt låter honom göra det. Låter honom göra det bara genom att ge honom en chans. För hans välbefinnande. På bekostnad av det enda lilla välbefinnande som jag ens kan förknippa med mig själv...

Vart går gränsen? När är det okej att låta en annan må dåligt för att rädda sig själv?

Äntligen har jag överbevisat mina egna teorier om hur omöjligt det är att umgås normalt med ett ex!
DET GÅR! Faktiskt.

And we're a living proof, you and I.
Och med ens känns allting så mycket bättre. Så mycket lättare och så mycket trevligare.

Jezzy!

.. så jag snodde denna från Linn i brist på nyttiga saker att göra :)


Nämn något som gjorde dig glad igår:
En jobbarkompis som hört att jag kände mig hängig o helt utan vidare åkt till apoteket o köpt lite medicin till mig i förebyggande syfte bara för att, jag citerar, "är helskoj att jobba med".

Vad gjorde du kl 08 imorse?
Satt inne i badrummet och mådde dåligt.

Vad gjorde du för 15 min sedan?
Satt här och skrev emails

Det sista du sa högt?
host, host

Det senaste någon sa till dig:
"Stäng inte av datorn sen, jag laddar mp3:n.." Bror min

Vad ha du druckit idag?
Vatten och coca cola

Vad var det senaste du åt?
Clementin

Vad var det senaste du köpte?
Tvättmedel

Vad är det för färg på din ytterdörr?
Brun

Vad är det för väder hos dig nu?
Kallt och blött och allmänt trist

Godaste glassmaken?
Choklad :) Rocky Road kommer på en väl förtjänt andraplats.

Tror du på kärlek vid första ögonkastet?
Njae... Attraktion vid första ögonkastet.. Men kärlek? Vette katten.

Sover du tungt?
För det mesta.

Drömmer du mardrömmar?
Inte särskilt ofta längre.

Trivs du med ditt jobb?
Ja, jag trivs jättebra. Är dock helt och hållet tack vare att jag trivs så bra med mina arbetskamrater :)

Favoritklädsel?
Inget. Eller mysbyxor och sportbh. Eller mina 'så-gamla-o-slitna-att-det-går-hål-i-bara-jag-nuddar-dom-jeansen'  :)

Favoritlåt just nu?
State of the Enemy - New Life

Vad ser du om du tittar till höger?
Skrivare

Vad gör dig glad just nu?
Att få prata med Chile-Leo över msn

Vad ska du göra härnäst?
Gå lägga mig

Höger eller vänsterhänt?
Höger

Humör just nu?
Trött, hängig och allmänt.. ingenting

Favoritgodis?
Choklad, choklad, choklad :D

Kläder just nu?
Vit bh, vita hipsters med svarta stjärnor, jeans, blå-vit-randig tröja, svart college-tröja och svarta strumpor som inte hör ihop.

Sommarplaner?
Inga än så länge. Resa förhoppningsvis.

Hur många kuddar sover du med?
En...två, tre.. fyra tror jag till och med. Fast jag tenderar att inte använda någon av dom i slutändan.

Spelar du ngt instrument?
Inte så jag vill skryta med det, men lite piano o väldigt lite gitarr.

Morgon eller nattmänniska?
Natt. Utan tvekan.

Vad är viktigast för dig?
Att jag och mina nära ska må bra.

Är du kittlig?
Maybe... You'll never know though.

Snarkar du?
Inte vad jag vet

Stjärntecken
Vädur

Äckligaste insekten?
Fästingar!

Stökigt eller välstädat?
Stökigt för det mesta. Välstädat om jag har tur.

Vad längtar du mest efter just nu?
Våren & att få träffa JuLiDa, samt LEO :D