Dear Kelsey
"It's been such a long time since I last heard anything from you.. And quite frankly, I miss you like crazy! I miss you like I miss the sunshine and light when winter in Sweden, like I miss my apartment and my own bed after being somewhere else for a really long time...I miss reading your letters, even the ones that so often made me cry and my heart ache when reading about your broken heart. I miss laughing and smiling when reading all about your adventures and all of the silly girlstuff we always told eachother throughout the years. I miss the way I could share everything with you without ever feeling like you were judging me like everyone else always seems to do. I miss it all more than I can possibly explain.
Babygirl, how are you? Know studies are keeping you very busy - as my job is keeping me busy - but I really do hope everything's going well and that you're happy. If there's one thing in this world you truly deserve, it's happiness. Real Happiness. Have you found it yet, sis? Have you started living or are you still waiting?
I think I have. Found IT I mean. Happiness and all of that. For once in my life I've finally made peace with myself; the declaration of war is now thrown away and gone. Not saying it's always easy and that I never have to struggle to not declare another war against myself, but you know... When I truly think about it and ask myself if I'm happy with my life... I can't say no.
I may not be in my perfect dream relationship, I still dont look like Angelina nor Halle, my job gives me more hard times and headaches than I can count, my boss-boss is a dick and I still don't know for sure what to do with my life when I go back to Sweden in November... But you know what? It doesn't really matter.
I've finally realised that it doesn't really matter if things aren't perfect (perfect would probably be boring anyways!) and you know why?
Cos it's all about ME. My life is all about me. In the end of the day it's not important what everyone else may think or say about me, cos I'm living (or at least trying hard to) every day to the fullest. I'm free, I'm alive, I function.. And I'm vunerable. Still I feel so invincible, like there's nothing, no one that can stop me now - it's all up to me and I'm not gonna let anybody mess with my life anymore. Never again.
I'm living - and hell yes I get in trouble all the time - but I'm actually living! I've learnt to follow my heart, I'm trying to reach my dreams and I'm nowadays always staying true to myself. I'm free. Do you really need that much more? I mean like really-really?
I dont know. I don't think I do anyways. Just took me 21 years to realise that all I really need is a bit of confidence, lot of hope in that things will sort themselves out in the end and balls to take the chances and opportunities when they show. Jump.
Well.. Okey Kels, let's talk about my bf, we'll call him Mr. R here. Taurus, 21 years old, spanish, chef, flamenco singer, driven, kind, generous, helpful, passionate... He's great in so many ways. A bit too serious, analytic and dramatic at times, but great. And I do think I love him in some weird I-love-you-but-I-love-me-more-kinnda-way... We've been together pretty much the whole summer and we've had a lots of ups and downs... He's crazy about me. In a way that sometimes makes me feel really sad and bad about all of this. Not cos I dont feel the same way really, but cos I know I can't stay here. I won't.
He can't leave cos of work until 2012 and I'm surely not gonna stay that long in Spain no matter how much I love this island. I wanna move to London, study, travel and see the rest of the world, meet new people, fall, learn from it, rise again.. Grow. I wanna live my dreams. I wanna live MY life and be mine, mine, MINE. My decisions to make, what to do, where to go and when. Do I sound egoistic? I suppose I am. But honestly, I love my freedom way too much to give it up for someone else. I actually sometimes think that I'll never be able to love someone like that again - enough to give it all up for him. It's like I've given so much of myself, maybe too much sometimes, and now I'm starting to run out of things to give to other people in that way. It's like I've spent it all. On Mr J, on Mr G... And now it's my turn.
Now it's all for me. The time, the space, the attention. After all, I'm living for me, am I not?
It sounds really sad, I know, but let's face it - it's the simple and super honest truth this time. I LOVE being me, mine, myself & free too much to give it away. Maybe someday it'll all change again..? But not today. Not yet.
And after all, I'm perfectly fine with it. It's just sad and unlucky for the poor guys that happens to fall for me and me for them. Them always thinking that if they only give me all they've got, then maybe, maybe someday I'll wake up and change my mind about everything... Me knowing that I am me and that the days when I changed for a guy has gone.
Maybe I should wear a huuuuge and bright red sign or tattoo saying: WARNING! THIS CHICK WILL NEVER BE 100% YOURS. (But always be a bit Mr J's and Mr G's)
The guys in my life I'll never stop "What-If-ing". But I'm cool with that. My life does no longer revolve around them, therefor I can accept the fact that there will always be pieces of me that simply belongs to the two of them. But life goes on...
Well near-sis.. This letter became a lot more of a blog post than the silly little letter I intented to write to you, saying I miss you and telling you about my adventures over here to make you smile and laugh and cry. Like we used to.
But after all... Haven't you always been like a diary to me and I've been yours? And that's why you - like them two boys - will always be a missing part of me when you're not "around". I love you.
And I always, always will. As I always will be here, waiting for a letter, hoping you're well, wishing you all the good one can get from life. You're a part of me, Kels and just like the rest of the angels I've met throughout my life - you're heavensent. To me you are. Even though it's been a while.
Keep safe. I'll be waiting here for and answer. And I'll always be your near-sis as you are mine.
Love always,
Nicole. "
And I can't help wondering - where did it all come from? But here I am. Alive, free, invincible, vunerable... Living. Hoping. Breathing.
Jump.
Hål i mitt hjärta
Last day off med Mirja
Lördag - Finally!!!
Älskar lördagar. Det är den bästa dagen på hela veckan och den här lördagen är alldeles speciell. Det är min sista Mirja-lördag här i Palma Nova, Mallis. Nästa vecka försvinner hon bort till Ibiza och jag vetti katten hur man tänkt sig att jag ska klara mig dom sista 60-nåt dagarna utan henne!?
Skit är vad det är.
Men idag ska vi ha en toppendag! Shoppingterapi och ikväll PIRATES! Jisses vad jag längtar! Inte bara har jag längtat mig tokig heeeela sommaren - gästerna tjatar ju som idioter om hur förbannat bra det är - nu får jag också chans att gå med någon jag verkligen verkligen trivs med. Min egen lilla sex and the city-pingla och jag minsann.
Idag måste jag också boka mina biljetter hem och börja fixa ordentligt inför allt jag planerat till hösten/vintern. Hmm.. hade jag bara vetat vad jag hade för internetbank-kod hade ju saken vart aningen lättare va, men jaja.. vad gör man?
Nu ska jag till sjukhuset. Dags att hälsa på Sol igen.
Och efter det är det du och jag Mirja ♥ Precis som Tjorven och Båtsman, och idag får du till och med välja
Sex & the City - the movie
Jag och Mirja grät och skrattade ikapp och det kändes hemskt skönt. Jag tycker faktiskt om att gråta. Ibland behövs det.
Speciellt efter tiden som vart. Gråt är bra. Liksom... Befriande.
Och vi har alla kommit överrens... Jag är Carrie. Carrie är jag. Och jo, så har det alltid varit.
Kommer min Mr. Big också bygga mig en mega garderob en vacker dag - som ett litet kärleksbevis?
YES PLEASE?
In one of those moods..
Om jag nånsin kommer känna sådär igen, så som jag gjorde för ett-två år sedan. Ja ni vet, fjärilar i hela kroppen, sömnlösa nätter, dagdrömmar, sms som man läser om och om igen och känner sig lika skitfånig varenda gång man kommer på sig själv med att le från öra till öra som ett fån.. Om jag nånsin kommer få fyllas av den där energin igen som är så underbart berusande att man varken vet ut eller in.
Det var längesen nu... Och jag saknar det.
Jag kan inte hjälpa det - jag vet att jag är hemskt orättvis - men jag kan inte sluta jämföra... Varenda kille jag träffat sedan mitt livs förhållande tog slut (mitt val, jo jag vet) har funkat ett tag, men det har liksom aldrig någonsin varit samma sak. Mina ögon är så mycket mer kritiska, mina känslor så mycket mer kontrollerade och jag... Jag är inte längre villig att ge upp allt för det där som man så vackert kallar för kärlek. Dom håller helt enkelt inte måttet. Han var så nära perfekt man kan komma utan att bli ointressant och tråkig...Hur ska jag nånsin kunna hitta någon sådan igen?
Och ja, kanske är jag för kritisk? Alldeles för självisk, orättvis, blind... rädd?
Eller kanske så är det helt enkelt så att den bittra sanningen är att jag begick mitt livs största misstag den gången för lite mer än ett år sedan. Kanske är den bittra sanningen så enkel att jag aldrig kommer få tillbaks det jag förlorade - vare sig det handlar om personen i fråga eller chansen att känna för någon som jag gjorde för honom. Kanske är det helt enkelt så att jag kommer få leva resten av mitt liv i ånger och i vetskapen om att jag är en förbannad idiot som lät mig själv ge upp. Kanske kommer jag få leva resten av mitt liv och undra - fanns det en möjlighet att laga det som var trasigt, men som jag var för blind för att se?
Jag är orättvis. Jag vet. Mot honom. Och jag är kär, jag är det... Det är bara det att... Varför får det mig inte att känna mig som förr? Varför känner jag mig inte oövervinnerlig och stark och fullkomligt lycklig? Varför undrar jag fortfarande?
Varför känner jag mig fortfarande ensam?
Det fanns en tid, tillsammans med en person och i ett förhållande där bladen vände av sig själva. Då, innan mitt helvete började, jag var konstant lycklig och stolt och glad över att få vara med någon. Denne någon. Då jag skulle gett absolut allt, allt för en jag var tillsammans med. Då broar var lätta att bygga, berg var busenkela att bestiga och jag var inte ens rädd för de djupaste, mörkaste vatten.
Det fanns en tid, en person som gav mig vingar. Likt dom där fjärilarna jag så gärna vill ha tillbaks.
Vem vet om jag någonsin får en chans igen, att känna så.
För dig kommer det nog alltid att finnas där. Undangömt i mitt hjärtas innersta vrår. För både du och jag vet att vi är för rädda. Åtminstone jag.
Du... Nej. Nu börjar jag bli orättvis igen.
Jag är glad för din skull. Det är jag verkligen. Du om någon förtjänar allt det som jag inte kunde ge dig.
Men jag kan inte låta bli att undra...
Min bantarkompis försöker övertala mig att synda!
Schysst liksom...Jag får inte ens lukta på chokladen eller cheesecaken i restaurangen. Och hon fuskar med veg-maten och nästan tvingar mej med till McDoncan!
DÅLIGT SÄGER JAG BARA!
Dumma lilla asiat! Men jag tycker om dig ändå. Just för att du fuskar så jämt. Då är vi liksom två ;)
Hej, jag heter Nicole & jag är en periodare
bah orka... jag e för lat.
Sól
Jag finner inte riktigt ord.. Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig för att beskriva den panik som ligger och pyr inom mig just nu. Som en tickande bomb är det. Ligger där och väntar på sin chans att bryta loss.. Kryphål. En sekunds svaghet. Ett ögonblick då jag inte orkar hålla uppe garden som just nu bedövar allt jag känner, liksom håller undan en del av mitt medvetande från mig själv.
Sól.. Meningit. Hjärnhinneinflammation. Jag vet inte riktigt om jag förstått vidden av det helt. Det är hemskt svårt att inse att det är verkligt just nu. Folk håller uppe fasaden. Solen lyser fortfarande, vädret är perfekt, därute skrattas det och allting är precis som vanligt.. Åtminstone ser det så ut. Men Sól - hon som är solen själv överallt hon går - hon ligger inlagd på sjukhus. Med en kropp som vill ge upp. Bara sådär. Koma. Inte kontaktbar alls. Familj hitflugen ända från Argentina i ett nafs. Ena dagen frisk och kry, precis som man alltid ser henne. I nästa stund medvetslös. Nej.. inte bara lite medvetslös. Okontaktbar. Koma. Svarta tår. Borttagen njure. Kroppsfunktioner som undan för undan stängs av. Liksom ger ifrån sig en sista suck och bara.. bara ger upp. Bara ger upp. Som om vi vore ett avsnitt i House på tv4.
Och vi kan inte göra annat än vänta. Besök är inte tillåtna - hon är för känslig. Minsta lilla bakterie kan...
Och jag undrar fortfarande om hon nånsin insett hur mycket hon betyder för mig. Hur mycket hon har gjort för mig, ställt upp för mig och hjälpt mig under min tid här. Hur stor trygghet hon skänkt mig, hur hon byggt upp mitt självförtroende då saker och ting var som värst här... Att hon är en av de vänner jag värdesätter mest av alla här.
Sól... Alla mina tankar är hos dig nu.
Låt det vara som ett avsnitt i House. House tar sig igenom allt. Allt.
Och du Sól, du måste också göra det. Så är det bara. Så är det bara.
Razzle Dazzle
Älskar den.
Idag blev vi dessutom filmade..! Ska hem till Ricky nu och åtminstone försöka se på inspelningen utan att ha handen för öron och ögon. Skithemskt att se sig själv uppträda.. Eller snarare någon skräckblandad förtjusning eller jag vet inte vad jag ska kalla det... Tortyr? haha.
Anyways.. Jag är helt slut ikväll. Känns i hela huvvet och kroppen att jag jobbat mer än en vecka nonstop nu och jag behöver verkligen min day off. Imorgon (idag) kvar nu och sen... Yeeehaaaw!!
Nu ska jag hem till mitt och Rickys lilla kreativa krypin. Vi har byggt oss en liten koja - superkreativt av oss yes - på hans balkong där vi sover varje natt eftersom det blir alldeles för varmt att sova inomhus. Luv it thou. Sova under stjärnorna typ. Hakuna Matata-style.
Bollar av gas och eldflugor som fastnat i det stora, mörka, blå det där.. yeh, you know.
Gonatt.
Bäst just nu
Antonio Romero feat. Jesus de Manuel - "Si no te tengo"
El Barrio!!
Gud vad jag längtar! Inte bara för att El Barrio visat sig vara skitbra utan också för att det var ett himla tag sen jag var på konsert sådär. Jag saknar känslan hemskt mycket..!
Det är så sjukt speciellt det där med konserter - förväntan, pirret, glädjen och energin. I'm lovin' it!!
På tisdag är jag dessutom ledig - bytte dag med Maxi - och jag och Ricky ska ta hela dagen för oss själva och åka runt på ön och bara ha det allmänt schysst. Hotell, stranden, shopping, sightseeing och fortsätta spela in vår lilla dokumentärfilm om Mallis som jag ska skicka till päronen därhemma, haha.
Nej, jag kan knappt bärga mig!
Aaarrghh!
Varför kan folk aldrig ta ansvar för sina saker? Jag hatar att behöva gå runt och dagarna i ända tjata på folk för att dom ska göra sitt jobb. Jag hatar att känna mig som en förbannad morsa med barn i trotsåldern som dag ut, dag in ifrågasätter allt jag säger.
Jag vill inte behöva säga till hela tiden. Jag begär verkligen inte mycket heller, bara att folk ska tänka själva och jag ska slippa göra allting åt dom. Är trött på att behöva jobba dubbelt hela tiden och jag är förbannat trött på dom sura minerna jag får till svars varje gång jag säger till någon att göra sådant som dom borde tänkt på och gjort för längesedan.
Speciellt när jag i vanliga fall nu har en ledig dag men ändå jobbar idag. Visserligen jämnar det ut sig i längden, men just den här veckan känns det hemskt tufft.
Jag hatar att behöva komma hit och se att ingen gör det dom ska när jag, chefen, är ledig. Hur är det då tänkt att jag ska kunna lita på att folk tar sitt ansvar? Att saker och ting sköts som dom ska när jag vänder ryggen till?
Det är så förbannat trist alltså. Så förbannat irriterande så jag nästan kreverar.
Upp som en sol, ner som en pannkaka
Vi jobbar som idioter för att göra folk nöjda - och dom gäster vi spenderar hela dagarna med ler mot oss. Dom ÄR nöjda med VÅRT arbete, den tid och det jobb vi lägger ned i att göra deras dagar och nätter lite roligare, lite intressantare. För dom är vi vänner, artister, clowner, professionella, trevliga, roliga, intressanta, utmärkta.. Vi är entertainers.
Gästerna är våra bästa supportrar.
Dom som är HÄR.
Funderat på att problemet kanske ligger i att det är över 50% av gästerna som INTE är här?
Funderat på att alla mina kommentarer om att det är alldeles på tok för varmt inomhus kanske inte bara har med mig att göra utan att dom faktiskt har sin grund i att gästerna inte fixar att vara inomhus på grund av vår skitkassa AC?
Funderat på att jag - vi - faktiskt inte kan göra ett skit åt det där?
Funderat på att vi får skit kastade på oss varenda gång det händer saker som VI inte kan göra någonting åt?
Funderat på att vi gör ett förbannat bra jobb som folk inte kan ta del av för att DIN AC inte fungerar som den ska?
Funderat på vad du vill att VI ska göra åt det?
Kanske ska vi börja binda fast folk vid pelarna därnere, bara så vi kan hålla dom kvar under kvällarna när vi svettas ikapp nere i loungen?
Kanske ska vi tvinga DIG att sitta inomhus hela kvällen och försöka överleva fyra timmars konstant värmebölja?
Nejdu... Jag börjar bli riktigt trött på dig.
När du har ett konkret förslag på vafasiken du vill att jag ska göra åt saker - ja, för själv kan jag inte komma på så mycket mer - kom då till mig och snacka. Du kan alltid ta över hela skiten, I don't mind. Säääkert skulle du göra ett mycket bättre jobb, du med dina trevliga kommentarer och ständigt stabila humör och leende på läpparna.
Men innan dess - för fasiken shut up!
Maxi y Nicole excelentes!
"Maxi y Nicole excelentes!"
Igårkväll viskade en liten fågel i mitt öra att dom nya CSQ poängen kommit. I dagar, veckor (!) har jag gått runt och bitit mig naglarna av mig av ren och skär nervositet - nej, det liknar nog snarare skräck - i väntan på att kostymnissarna med sina enkäter ska dyka upp och fråga ut våra gäster. I dagar - veckor - har jag och teamet arbetat som idiots för att höja våra tidigare, faktiskt löjligt dåliga, poäng (vilket i och för sig kanske har sin grund i att vi inte haft möjlighet att göra så bra ifrån oss eftersom det är först den här månaden vi varit ett fullt och stabilt team med ett fullt program) och bara gått och väntan på The Judgement Day.
Only God Can Judge Me säger dom ju, men njae, här stämmer det då verkligen inte. Här blir man konstant bedömd. Vart man än vänder sig finns där kritiska ögon och munnar som hånler åt en när det inte går vägen för en. Det är riktigt hemskt emellanåt faktiskt. Kanske tycker inte resten av teamet det; jag önskar verkligen att jag kunde ha en lika sund och härligt bekymmersfri livsfilosofi som Maxi; men jag påverkas hemskt mycket av att veta att varje steg jag tar blir bedömt. Kommer jag att hålla måttet? Kommer VI - som team - hålla måttet?
Nåja... Igår, efter att lilla fågeln viskat i mitt öra, sprang jag snabbt som vinden upp till receptionen, smög mig in bakom och tog mig en tjuvkik på receptionschefens papper där alla poängen och kommentarerna från gästerna fanns. Snabbt ögnade jag igenom papprena i sökandet efter den stora svarta texten som löd "Animación" och som innebar antingen en öppen dörr till himlariket eller en skjuts ner till Hin Håle Himself. Tyst, tyst.. Inte ett andetag. Andades jag skulle jag dö. Jag hittade vad jag sökte, skyndade mig bort till kopiatorn för att se till att få med mig en alldeles egen liten kopia så jag sedan kunde gömma mig och läsa i lugn och ro. Undangömd. Man visste ju aldrig, himmel eller helvete?
Djupa andetag nu. Djuuuupa andetag. Lugn och fin. Du dör inte. Du dör inte...
Så börjar jag... Poängen..? Jag ser dom inte. VART ÄR POÄNGEN!?
Men så ser jag det... Kommentarerna...
"Maxi y Nicole excelentes!"
"Los shows parecen profesionales!"
"Muy amables todos - perfecto para niños"
"Equipo de animacion excelente. Trabajan muy duro - deben pagarles mas!"
Lovord. Lovord, lovord, LOVORD!! Jag söker desperat efter det dåliga - det måste ju finnas nåt dåligt! Eller?
Jo! Jag finner det:
"Muy ruidoso"
"För högt ljud" - That's it? Jag söker efter fler.. Men nej.. Inga av stor vikt. Jag tror inte mina ögon! Vi har blivit lovordade! Poängen? Jag finner dom slutligen - från att vara bottenskrap har vi plötsligt kommit upp oss en bra bit. Än har vi en bra bit kvar till toppen, men so what?
ROM BYGGDES INTE PÅ EN DAG.
Jag får intala mig själv det. Gång på gång. Rom byggdes inte på en dag. Och vi gör ett förbannat bra jobb!
Äntligen! Äntligen är det värt det! Alla sömnlösa nätter, alla genomsvettiga dagar, alla avbitna naglar... Äntligen!
Och Rom byggdes inte på en dag. Faktiskt!
Tu y Yo
Nej, det är inte alltid så lätt att vara du och jag. Vi är så olika, men samtidigt så lika och jag vet inte riktigt om det är det som för oss samman eller om det är precis just det som blir till en barriär mellan oss. Du vet, en såndär tjock vägg av tystnad som det går att skära med kniv i när det är dåligt mellan oss.
Men oavsett vilket, jag är din. Och jag vet så väl, du är min. Du är så väldigt mycket min, till och med när du inte vill låtsas om det, när du inte vill att jag ska se. När du inte vill att jag ska se... Jag hatar det. Det gör mig alldeles för osäker, alldeles för sårbar...
Sårbarhet i sin tur gör mig lättirriterad, lättstött och får mig att säga saker jag inte alls menar. Eller får mig att säga sanningar jag bör hålla för mig själv. Och inför dig kan jag inte gömma mig. Du ser rakt igenom mig. Jag vet inte hur du gör det, men jag känner det på mig. Du ser allt. Till och med när du blundar för det; jag vet du ser allt. För jag ser det på mig. Och jag i min tur ser allt. Även när du påstår annat, även när du inte tror det.
Jag ser allt. Jag känner allt.
Jag begär ingenting min vän.. Jag begär ingenting mer än ärlighet.
...men jag vill ha allt. Jag hoppas allt. Och du vet det.
"You're obsessed with how you look"
"Yeah, you're obsessed with it. You wanna look good all the time."
"Ehm..I do wanna look good all the time, yes, doesnt everyone? Specially when I'm working and performing, so yes I at least wanna try to look my best.."
"No, I dont."
"Well.. ok.. But I do. Doesn't make me obsessed, I just wanna feel good about myself."
"And that makes you obsessed."
"Ehm.. riite.. I'm not obsessed ok? I just prefer looking good than shit."
"Yeah... rite."
Question:
Är det mig eller henne det är fel på? Är det verkligen så konstigt, så onormalt och hemskt och olagligt att vilja se bra ut? Jag menar, speciellt när man jobbar som jag gör och dagarna i ända ska gå runt bland folk och sälja sig själv och hotellet man jobbar för, när man ska uppträda hela kvällarna och sen gå ut och prata med folk igen när man helst av allt vill gå och lägga sig? Jag vet inte, kanske är det bara jag, men i min värld är det inte så farligt att vilja se hyfsad ut och känna sig fräsch.
Men jag är ju uppenbarligen obsessed, så jag behöver väl terapi I suppose.
Hjälp någon?
Hon säger jag behöver hjälp. För jag tycker inte om att se ut som skit.
Jaja, antar att det finns en första gång för allt. Som det här med att höra att man är utseende-obsessed. Ha.
Bytt är bytt
Eftersom den där förbannade samsungen jag köpte i lördags inte kom överrens med min dator så var jag idag i Palma, närmare bestämt Porto Pi och bytte den lilla lila mot en liten vit SonyEricsson. Tacka vet jag SonyEricsson, alltid lika pålitligt, åtminstone vad gäller Nicole och telefoner.
Utöver detta byte har jag nu också bytt kvällspersonlighet på jobbet; från att vara mig själv i mina egna kläder och - för att citera gubbarna som jobbar här i hotellbaren - "alltid lika elegant och stilfull", har jag nu fått en ny kvällsuniform som jag för det första är för tjock för och som för det andra får mig att känna mig som en 40-årig nybliven morsa som redan fött ett tiotal ungar och har hängrumpa. Ja, guuuud vad attraktivt!
Nej, tur som fasiken är det att jag har ett förbannat stort kostymförråd på hotellet så jag kan klä ut mig varje kväll. Känner mig snyggare i Tarzan-kostymen än i mors-uniformen. Damn rite I do!
Kvällsuniformer.. pfft! In my ass!
Drivrutinen stöds inte
Suck
Jack Daniels y Coca, por favor
Plötsligt öppnas helt nya världar och du inser hur mycket du faktiskt litar på och tycker om den där vännen EGENTLIGEN. I Nyktert tillstånd är det bara så mycket svårare att inse och visa det, i det här fallet för att vi har ett lite småknepigt förflutet.
Min nya vän - eller nya och nya är väl inte riktigt rätt eftersom det snarare handlar om att jag kommit till insikt - heter Ismael och numera gör vi nästan ALLT ihop. Inte för att jag inte tycker om mina andra vänner här - mitt team - det är bara det att jag tråkigt nog för alldeles för mycket av dom på jobbet och därför inte riktigt kan koppla av och tänka på annat om jag spenderar all min fritid med dom.
Men Ismael och jag, vi börjar bli ett riktigt radarpar.
(Sccchh! Berätta bara inte för hon, mexikanskan, för hon blir så väldigt sotis förstår ni, för att jag och Ismael kan umgås med okomplicerat och han därför tycker lite bättre om att spendera tid med mig. Jag gör honom inte nervös.. längre. Se där vad man får veta på fyllan i den spanska lilla baren.)
Nej, jag är faktiskt riktigt glad över att ha funnit mig en liten Ismael, som no matter hur jobbig jag är (speciellt efter alldeles för många JD n Coke som vi glömde betala för) ändå står ut med mig, ser till så jag inte slår halvt ihjäl mig och sedan tröstar mig när jag blir sentimental och öser ur mig all min osäkerhet och andra nojjor som bara jag och andra fåniga tjejer har.
Lilla Ismael som råkar kläcka ur sig förbannat korkade saker som han sedan ångrar när han ser att jag - trots att jag tappert skrattar i ett försök att få honom att inte se det - tagit illa vid mig och börjat gråta. Han är lite korkad ibland, yes, men so am I.. Kanske är det därför vi funkar så bra ihop? Liksom.. Vi knäppgökar liksom lever i symbios. Vi behöver varandra på nåt vänster.
Ismael och Jag, vi är värsta buddies. Grymt.
Där man minst anar det..
Än en gång har det tydligt bevisats för mig. Lika klart och starkt som solen som lyser här på Mallorca dagarna i ända. Lika starkt och tydligt som den stolthet som driver mig vidare, trots att jag just nu känner mig mer död än levande för det mesta. Lika rent och vackert som dom känslor som Han hyser för mig - och jag för honom - lika tydligt ser jag det nu.
Dom människor som ställer upp för mig här, det är dom jag allra minst har litat på. Dom jag oavsiktligt svikit, sårat.. Det är dom som fortfarande står kvar, som slåss för mig när jag själv inte har tillräckligt med styrka att stå upp för mig själv, som gör allt, ALLT för att bara få se mig le ett ögonblick.
Jag vet inte riktigt hur jag ska tackla det. Ibland får det mig bara att känna mig usel - att jag kunnat såra människor som är så otroligt otroliga, med hjärtan av guld och som alltid vill mig väl. Oavsiktligen javisst, men ändå.. Hur bar jag mig åt?
Men framförallt så känner jag mig otroligt tacksam. En tacksamhet som uppfyller mig och som får det att svämma över när jag ser dom just nu.
Vackra, underbara vänner..! Som går genom eld för min skull. Och jag förtjänar det säkert inte ens. Jag tvivlar på att jag är hälften en så bra vän som dom är.
Men jag ska låta dom vara ett exempel. Förebilder.
För vackrare människor är svåra att finna.
Vänner, verkliga vänner. Familj. Kärlek.
Så mycket kärlek.
