Jag har en dejt. Ja, sådär lagom bra tajmat nu när du ska åka härifrån om bara någon dag, tänker ni. Och jag kan väl inte säga att ni inte har rätt, men så tokigt är det väl ändå inte?

Lee och jag har kul ihop. Nej, han är ju inte X - på långa vägar - men han är rolig och trevlig och alldeles utmärkt sällskap. Och han är inte alls som X. Han är lätt istället för svår, rak och spelar med öppen hand istället för krokig och pokerfejs med specialregler. Lee är långt ifrån X.
Lee är killen med de mjuka jordgubbs-och-grädde-kyssarna som vet att jag ska lämna landet och vara borta i flera månader, men som ändå tycker vi kan ge det en liten chans för att se vad som händer. Kommer jag tillbaks så vet han ju i så fall - och jag med - om det finns något att bygga vidare på.
X är killen med de sträva körsbärs-shisha-kyssarna som vet att jag lämnar landet och ska vara borta i månader och verkar tro att jag tänker vänta tills jag är 80 (18, 35, 80.. det är allt detsamma i hans ögon. Idiot.) för att han ska bli redo att knacka på min dörr och säga Här är jag, nu är jag din. Som inte tycker vi kan ge det en chans än, trots att vi båda mycket väl vet att fick vi chansen så skulle där inte behöva byggas och vändas - bladen skulle vända sig själva och vi skulle vara som boken man inte kan lägga ifrån sig.
Lee, hans ögon ler lika mycket som mina läppar.

X ögon borrar sig in och läser av mig likt infrarött.
Lee är mysig.
X... är smärtsam njutning som är lika beroendeframkallande som heroin.

Och hur kom jag in på det här? Fråga mig inte. Men det är dags att möta den enklare av de båda vid stationen nu. Och om så bara för ikväll, en enda kväll, ska jag glömma allt vad X heter.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta! Jag trodde verkligen jag blivit av med honom nu, efter en hel veckas tystnad. Men icke. För när jag loggade in på Facebook inatt, för cirkus en timma och en kvart sen, var han där. Och han måste vara spritt språngande tokknäpp!

1:29am Bali: 
i looooooooooooooooove you

1:29am Nicole: 
riite..

1:30am Bali: 
its all love --- ill sing to you,
no problem

1:32am Bali: 
i think you are one of the
most beautiful girls in the world


Bör jag påminna er om att den
här killen träffat mig TVÅ gånger i hela sitt liv?!
Och det var aldrig ens utanför jobbet, utan då jag som bartender serverade en gäst.

Det finns så mycket jag borde göra den här morgonen..Men jag tror sjutton jag inte orkar med ett enda av dom bordena. Vid den här tiden på dygnet (om jag jobbar lunch) brukar jag redan vara uppe och fara, men idag så vill det sig inte. Inte det att jag fortfarande ligger och sover (obviously not) men jag har så mycket jag vill ha sagt idag och kan inte riktigt ta mig ifrån datorn. Dessutom har jag inte alls någon större lust att gå till jobbet idag; gårdagens "Mixing-it-up" (cocktail-blandar-party för singlar) var mer än tillräckligt för en vecka framöver.

Gud! Man inser inte hur påfrestande fulla människor är förrän man faktiskt måste snacka med dom - och ännu värre - försöka lära dom någonting. Att försöka lära fulla singlar i London hur man blandar cocktails, ja det är nog mer än vad mitt tålamod orkar. Det var ungefär som kemilektionerna i högstadiet när absolut ingenting gick som det skulle (nej jag hade ju inte MVG där nej) och man hade tur om inte hela salen brann ned.

Okej, okej.. Nog. Jag SKA klä på mig!

1. "En gånger två gånger tre gånger fyra - har inga pengar till mat eller hyra..!"
   
   
   London är verkligen ingenting för den fattige.
   Speciellt inte för den fattige med min otur.
   Ännu mindre för den fattige med min otur och i ett London med snö.
   Ännu mindre för den fattige med min otur, i ett London med snö och elhöjning.
   Ännu mindre för den fattige med min otur, i ett London med snö, en elhöjning och brist på tid för problemlösning.
   Ännu mindre för...
   
   Jag tror ni fattar vinken nu.
   Jag är så förbannat j*la pank!
   ..och jag har inte ens spenderat nåt.

"I believe that everything happens for a reason. People change so that you can learn to let go.
Things go wrong so that you appreciate them when they go right.
You believe lies so you eventually learn to trust no one but yourself,
and sometimes good things fall apart, so that better things can fall together."

Marilyn Monroe






Ser jag bara saker och ting på det sättet.. Ja då känns läget lite mindre hopplöst.
Har Marilyn rätt, ja då spelar det ju inte riktigt någon roll vad som händer,
utan min teori om att livet korrigerar sig självt i slutändan kanske är nästan vattentät
även i praktiken?