Imorgon är en stor dag. Det är dagen då vi slutligen beger oss till stora, främmande och underbara London. Idag har jag hjälpt Ida att packa - och kommit på alla dom sakerna jag önskar jag tagit med mig men som jag förstås inte gjorde. Attans. Tur att man kommer hem över jul så man kan plocka med sig resten av alla grejor med. Väskor och sjalar till exempel - det är nämligen bland det som gjorde mest ont att lämna kvar i systers rum.
Visst är det lite tragiskt?

Hej, jag heter Nicole och jag är väsk-och-scarf-addict.
Men det är så det är. I brist på vettiga relationer med killar får man helt enkelt hitta sina substitut och tja, jag har mina. Det kunde ju varit mycket värre.

Nu när vi ändå talar om killar så vill jag också passa på att säga att OM det jag fått höra stämmer om en viss kille som en viss bästa vän har en viss relation(?) med är sant.. Ja då är det nog bäst han går inkognito när jag kommer tillbaks till landet. Man sårar inte min bästa vän utan att hamna i rejält onåd hos mig och jag säger bara det!


Ni som vill veta mer om hur det går i London - håll koll här på bloggen för det är här allting så småningom återberättas.
Men tills dess, ha en underbar kväll-före-London-kväll!

Ibland undrar man lite över folk. Som idag till exempel när jag och Ida N var på sightseeing i Vagnhärad.
(Don't ask me - har ingen aaaaning om vart det ligger. 7 km från Trosa som jag inte heller vet vart det ligger & en bussfärd från Cafét med Chai Latte.)
I alla fall. Jag och Ida N vandrade runt där på ICA i Vagnhärad, såg nog ut som sånnadär som går runt och är skumma i affärer. Ni vet, dom som alltid hänger där men aldrig tycks köpa något.
Så småningom kom vi till fruktavdelningen - igen - och där var Fruit Boy. Igen.

Fruit Boy: Hur gåre tjejer? Letar ni efter nåt?
Vi: Asså... eeeh... Vi vet inte riktigt vad vi är sugna på.
Fruit Boy: Ja dom här är ju lite dyra, men det är världens godaste frukt. Man gör såhär...

Fruit Boy är snäll och manlig tycker han nog när han visar hur man ska skära upp och äta med sked. Det är väldigt noga förstår ni.

Vi: mhm...
Jag: Men Ida, melon?

Vi säger inte så mycket mer till Fruit Boy utan hittar annan frukt som ser kul ut. Och inte det minsta skum. Glömmer snart av mangos-i-stan (ja frukten hette visst så) och Fruit Boy.. Efter en stunds tystnad:

Fruit Boy: Ah men.. Eftersom ni ska vara så blyga så gör vi såhär..

Fruit Boy tar upp sin stora blå penna och biter av korken - manligt förstås - och skriver med stora, manliga bokstäver PROV! på paketet med den skumma frukten och känner sig nog hemskt snäll när han sedan ger oss den lilla förpackningen med mangos-i-stan.
Han tänker nog till och med: Fasiken vad bra jag är. Räddar små blyga tjejer sådär.. Nu blir dom impade.


Ida: Ah.. fast.. Vi är ju inte blyga utan bara....

Fruit Boy lyssnar nog inte. Han verkar nämligen väldigt stolt över sitt hjältedåd.

Vi: Aha.. ah.. okej... tack då.
Fruit Boy: Ja, det är världens goaste frukt asså.



Tack Fruit Boy, för att du räddade vår kväll. Men jag tror nog du blev lurad - för mangos-i-stan är faktiskt inte alls så speciellt ändå och vi föredrar nog mangos som kommer från landet. Men tack. Du sparade 27,90kr åt oss.
Värsta hjältedådet.

Med ens blev allting så himla verkligt; London, Ida & Jag, äventyret! Jag tror inte ens jag är riktigt medveten om vad jag gett mig in på den här gången och jag vet inte om det kanske är just precis det som är mest lockande med hela idén.. Jag menar... Spanien var ett impulsivt och hemskt snabbt beslut och jag trodde verkligen jag var galen som bestämde mig sådär fyra dagar innan jag var tvungen att vara där - men jag hade ju allting garanterat! Jobbet, boendet, mat, pengar, datum för hemresa.. Allting var redan bestämt och serverat och jag behövde aldrig riktigt lägga ner någon energi på alla dom sakerna. Jag må ha slängt mig ut för ett stup - men jag visste ju att där någonstans fanns ju en livlina.

Den här gången är det annorlunda när jag ger mig av. Boendet är egentligen ingenting som är helt ordnat, jobb.. Kanske. Har vi tur, så ja, men det är ingenting säkert alls. Mat, pengar...? Allt det där beror ju på jobbet. Det enda jag garanterat har i London är vänner. Jag har Ida - det vill säga den här gången är jag inte själv när jag kastar mig ut för stupet. Jag har George - en av de närmaste vänner jag har. Jag har vänner från träningskursen som väntar på att få ses igen. Jag har vänner som jag skaffat mig under hela sommaren som entertainer i Palma Nova - folk jag vet kommer kasta sig över mig så fort dom får chansen. Jag är redan bjuden till alla möjliga ställen som jag inte ens kan namnen på - till och med till Dublin på söndagsmiddag hos en familj med fem giftasvuxna söner som de tycker jag kan få linda runt mina fingrar. Jag har folk där som väntar på att få köra gamla godingar i repris; vara ute hela nätterna och göra Londons gator osäkra..

Pirret kom när vi såg filmen Make it Happen, jag, lillebror, lillasyster och mamma. En av alla dom där miljontals filmerna om en tjej som drömmer stort och ger sig iväg till en främmande stad för att finna det hon sökt hela livet. Ja ni vet.. Massa trubbel och svårigheter i mitten av filmen - som för övrigt är sjukt förutsägbar men ändå himla inspirerande på nåt vänster - men sen så löser sig allt ändå tack vare ett par underbara vänner som finns där i vått och torrt.Jag brukar alltid kunna relatera så väldigt till alla dom där passionerade drömmarna som så himla gärna vill bli musiker, dansare, skådespelare, you-name-it... och jag tror väl att det är just precis därför som jag trots allt tycker så mycket om just precis dom filmerna, hur förutsägbara och fåniga dom än kan vara. Men dom handlar ju alla om mig...

Frågan är bara; får mitt äventyr ett lika lyckligt slut?

(1) Utan flickvän

Min flickvän, sambo och kanske blivande fru, är borta. Hon tog alla lampor med sig. Jag vet inte varför.

Kanske har vi gjort slut, kanske inte. Det hela är en ny företeelse för mig, så jag vet inte riktigt vad jag ska tycka eller tro. Minst av allt vet jag vad jag ska känna. Jag har ingen känslomanual för mitt tillstånd. Jag är ny i det grannskapet. Och därför kan jag bara konstatera att hon inte är här. Jag är här. Men fästmön är någon annanstans.

Jag kan inte utesluta att hon är och handlar mat, för det börjar bli tomt i skafferiet. Å andra sidan har det inte tagit 2 dagar förut. Dessutom svarar hon inte på mobilen. Sen var det det där med lamporna också.

IDAG ÄR EN SÅN DAG. Texter, texter, texter. Dom bara forsar ur mig så snabbt att pennan inte hinner med. I love it!

TACK - tänk att ett så litet och enkelt ord kan betyda så mycket. Jag vill att du ska veta det - ditt svar på vad jag skrev till dig värmde ända in i hjärteroten Behrooz.

Hej Nicole!
Stort tack för de fantasktiska kommentarerna på sagas sida. De värmde och lyste upp inte minst en mörk och kall söndag för mig och min familj. Av de flesta kommentarer jag har fått så var din en av de få som var mycket speciellt och därför väljer jag att svara och tacka för den. Du är mycket välkommen att ställa frågor till mig och om du vill veta hur det har gått med mig och Linneas fall. tack igen. "

GÅR DU RUNT OCH TROR ATT DU ÄR GRAVID? Glöm alla jobbiga och pinsamma shoppingrundor på Apoteket i jakten på graviditetstest; den nya, ultramoderna och supereffektiva metoden är här! Nu kan du göra det ensam hemma! Du förstår, enligt min systers gode vän så är allt du behöver göra att gå ställa dig framför spegeln. Ser din näsa större och bredare ut än vad den tidigare gjort? För säkerhetsskull - jämför med en bild på dig själv som är tagen innan du hamnade i din penibla lilla situation. Så, se nu noga efter igen. Har din näsa på något mystiskt vis växt? Eller ditt ansikte krympt? Kanske båda på samma gång? Ja?  Då är jag hemskt ledsen att behöva säga det - men du är gravid.

Källa: Dr Farheng som givetvis hänvisar vidare till sin mors efterforskningar.

JAG ANTAR ATT INGEN MISSAT listan över dom mest lästa bloggarna här på blogg.se's startsida..? Jag tror inte heller många har missat att jag - no affence - avskyr alla förbannade modebloggar som i mina ögon är allmänt trista, irriterande och totalt ointressanta? Jag tror att bland det värsta jag vet är när man läser bloggar som känns totalt opersonliga och visst, kanske är dom inte det egentligen, för kanske är det så att mode är just precis det som speglar skrivaren på bästa sätt, men det känns så... Ytligt.

MEN VEM ÄR VÄL JAG att bestämma vad som är bra eller dåligt. Sitter säkert någon därute och tänker precis samma sak om min blogg, om det ens finns folk som läser den. Spela roll. Jag - liksom säkert dom flesta andra - skriver ju för min egen skull så vad folk tycker och tänker gör mig detsamma. Jag menar bara att jag själv är trött på alla modebloggar för det känns som om det finns alldeles för många av dom - speciellt i toppen.

TACKA VET JAG då dom få bloggarna som inte handlar om mode. Vare sig dom är seriösa eller inte så föredrar jag helt klart dom framför ännu en blogg fylld av dom senaste klänningarna och tips och trixen om hur man kan få en finne att se blåblommig ut istället för rödprickig.

DAGENS ROS går till Egoina och hennes blogg. Som hon själv säger, den läses med en nypa salt, men jag älskar den. Helsjuk och helt klart skrattframkallande vilket är högst välkommet i höstmörkret. En annan bloggare jag absolut älskar - nej avgudar - det är Jonas Ad . Absolut värt att läsa och jag lovar, ni blir lika hooked som jag.

SISTA TISDAGEN pa Mallis detta ar. Känns helnajs. Har idag spenderat pa tok för mycket tid pa posten här i Palma Nova (never ever ever EVER again!) och dagen har bara flugit iväg. Har inte fatt nat vettigt uträttat alls och det stör mig faktiskt en aning, men jag orkar inte riktigt ga och sura sahär min sista dag.

CHRISTINA är tillbaks i stan. Sag henne som hastigast den här morgonen när man evakuerade hela Palace för att göra ett brandalarmstest. Bara att höra hennes röst var underbart - har saknat henne löjligt mycket. Förhoppningsvis finner jag lite tid att spendera med henne innan jag aker imorgon. Överhuvudtaget vill jag hinna se dom viktigaste vännerna jag funnit mig härnere - eller ja dom som finns kvar pa ön vill säga och det är inte manga det inte. Och Mark och Paulo ville bjuda mig pa en fika pa Cappuccinos innan jag aker ocksa. Jisses, det blir visst mer fullspäckat än vad jag trodde dom här sista timmarna pa Mallorca. Men jag antar det betyder att man inte gatt här och gjort noll intryck - gatt runt här helt obemärkt och utan den minsta betydelse för nagon. Jag menar... Det är kanske inte sa dumt ändada.

MEN det gör mig ledsen att den personen jag mest av alla ville ta ett ordentligt farväl av verkar ha gatt under jorden... Inte ett ord...