Det är svårt att förklara, svårt att finna ord

när dina blå ser rakt in i min regnbågssjäl

talar utan att tala

berör utan att vidröra

Det är svårt att minnas hur man andas, svårt att finna luft

när dina pärlrader smälter mitt eldhjärta
fängslar utan att fängsla
befriar utan att släppa taget


Och det är svårt att inte skratta, svårt att inte hoppas
för ljudet av din mjuka raspröst är musik i mina vinteröron
versaler utan skrik
värmer utan att bränna

Och jag undrar
kan ett eldhjärta, så obetydligt som mitt
(inte särskilt stort, bara två små knytnävar
inte särskilt modigt, bara när det måste )

rymma så mycket kärlek

och ändå inte brista?