Det är svårt att förklara, svårt att finna ord

när dina blå ser rakt in i min regnbågssjäl

talar utan att tala

berör utan att vidröra

Det är svårt att minnas hur man andas, svårt att finna luft

när dina pärlrader smälter mitt eldhjärta
fängslar utan att fängsla
befriar utan att släppa taget


Och det är svårt att inte skratta, svårt att inte hoppas
för ljudet av din mjuka raspröst är musik i mina vinteröron
versaler utan skrik
värmer utan att bränna

Och jag undrar
kan ett eldhjärta, så obetydligt som mitt
(inte särskilt stort, bara två små knytnävar
inte särskilt modigt, bara när det måste )

rymma så mycket kärlek

och ändå inte brista?

Sometimes we put up walls. Build fences.

Not to keep people out

But to see who cares enough to knock them down.


And you did.

Every single time.

You did.

 

Jag satt här och läste igenom gamla blogginlägg jag skrivit.. Kom över ett jag skrev i London, när jag mådde som sämst över allting som hände mellan mig och X. På den tiden mitt hjärta knappt existerade längre; det var en grå skugga av vad den en gång varit. Brukade jämföra den med Sibirien.

Jag minns jag kallade honom för ful. Jag var så arg. Så sårad.


Mitt inre så sönderklöst att jag kallade den vackraste jag vet för ful.

"Vad sjutton ska jag med honom till?"

 

Men jag vet. Han är färgen, ljuset och musiken... Han är allt.
Och han är så vacker att jag gråter baklänges.

Idag är en av dom där dagarna.. Det känns tungt. Det känns alltid tungt att andas när min dos av honom är alldeles för liten. Och mitt hjärta blöder. (Och jag skäms över att erkänna det; men svartsjukan gnager. Får mig att vilja gråta i ren frustration över att jag ens är svartsjuk på någon jag egentligen inte har någon rätt att vara svartsjuk på. Och jag hatar det.)


Och tiden går så sakta. Den sniglar sig fram, hånskrattar mig rakt i ansiktet. Där får du din dumme fan, säger den till mig. För att du suger på tajming. Jag vet. Mitt hjärta har alltid varit hopplös i den frågan.


Men vad ska man göra när han är som en regnbåge runt mitt hjärta?

 

 

I carry your heart with me (I carry it in my heart)

I am never without you (anywhere I go, you go, my dear;

and whatever is done by only me is your doing, my darling)
I fear
no fate (for you are my fate, my sweet) I want
no world (for beautiful you are my world, my true)
and it is, you are, whatever a moon has always meant
and whatever a sun will always sing is you



Here is the deepest secret nobody knows
(here is the root of the root and the bud of the bud
and the sky of the sky of a tree called life; which grows
higher than the soul can hope or a mind can hide)
and this is the wonder that's keeping the stars apart


I carry your heart (I carry it in my heart).




('I Carry your heart with me', E.E Cummings)

För jag står fortfarande här. Och jag har bytt ut låsen, men dom är lämnade olåsta.

Dörren står på vid gavel. Väntar. Längtar. Fryser.
Men den står öppen.
Även om det blir minusgrader. Även om det stormar utanför och jag befinner mig i totalt korsdrag.
Även om jag egentligen inte är tillräckligt varmt klädd.
Jag vänder inte nu.
Dörren står öppen. Och när du äntligen kommer då står jag här, med hjärtat på vid gavel.












sigo contando segundos pa volver a verte, vivo por la esperanza loca de tenerte

Och så hände det. Det som vi båda gått och försökt förhindra med all kraft vi gemensamt kan uppbåda. En ogenomtänkt tanke, ett plötslig idé som förvandlade oss båda till ivriga små barn och skänkte vingar till mitt hjärta.. En ogenomtänkt tanke som när den tänktes igenom, en sekund för sent, obarmhärtigt, iskallt trasade sönder de ömtåliga vingarna och slog hjärtat till marken. Fick huvudet att vakna och med sitt rytande skrämma bort Lilla Hoppet.

Lilla Hoppet är tillbaks nu. Huvudet börjar dra sig tillbaks, sakta, sakta.. Vingarna..? Vingarna hamnar på verkstaden. För jag ger inte upp nu. Jag ger inte upp.

Mitt hjärta slår multipla frivolter. Det var först när mitt sista lilla andetag av hopp var på väg att lämna mig, när den packat ihop allt den hade och ägde och bestämt sig för att ta farväl, på riktigt den här gången, som allting förändrades. Hastigt. Och först utan att jag lade märke till det.

Lilla Hoppet hade redan låst efter sig, klättrat upp den mödosamma och långa vägen genom min strupe, och börjat vandra bortåt. Jag stod där. Vilse. Övergiven. Sträckte på mig så mycket jag kunde för att se Lilla Hoppet försvinna i horisonten, huvudet hängandes och med bagaget släpandes efter sig på den steniga marken. Vem är jag nu? Vad är jag nu?

 

Jag vände mig om för att gå när jag stått där så länge att det hunnit bli mörkt, och kallt. Så väldigt kallt. Mina Fötter kändes tunga, som om de inte längre hade en orsak att lämna marken, men Huvudet.. Ja Huvudet tycktes fira, fylla champagneglas med bubblande sånger om att ha slagit sig fri. Men varför kändes det som om mitt Hjärta var ihåligt? Utan botten. Inga väggar. Ingenting?


Det var då jag hörde det. Det lät som en fjäder som landade, mjukt, vänligt. Och mitt Hjärta hörde det också (även om det i dåläget låtsades som ingenting). Och Huvudet hörde det; champagneglasen stannade upp och bubblorna sprack bort. Det var det Lilla Hoppet! Han tycktes sova, lugnt, fridfullt, när jag vände mig om för att åter skymta honom i horisonten. Vad gör du här? undrade Hjärtat (när det till slut bestämt sig för att sluta vara arg). Försiktigt, osäkert sträckte det sig ut mot Lilla Hoppet som låg omsorgsfullt inlindat i fjäderns skydd. Vad gör du!? Huvudet lät irriterad, ja arg till och med. Så arg att Lilla Hoppet vaknade och slog upp sina små, trötta ögon. Gå lägg dig! krävde Huvudet. Huvudet har alltid varit bra på att få sin vilja igenom. Och Lilla Hoppet har alltid varit lite rädd för honom. Är du här för att stanna? viskade Hjärtat. Hjärtat som alltid varit Lilla Hoppets trognaste vän.


Och han nickade. Osäkert, nästan blygt. Ja, om du vågar ha mig kvar, svarade Lilla Hoppet och sträckte långsamt ut en liten osäker hand mot Hjärtat, trots Huvudets vilda protester. Och Hjärtat log. Slog varmt sina båda armar om det Lilla Hoppet och tryckte det mot sig.




Nej, inte egentligen..Men tillsammans ska vi nog komma på ett sätt. Tillsammans är vi starka.

Och plötsligt ser jag med helt nya ögon.
Och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta,
när jag känner hur den lilla bortglömda rösten
i mitt hjärtas innersta, undanskymda vrår viskar:
"Glöm mig inte igen. Jag finns."

 

 

 

Han tog plötsligt upp kontakten idag. Så som han så ofta brukade göra när han trodde han skulle förlora mig på den tiden han fortfarande hade mig i sitt grepp. Det var flera evigheter sen sist. Men jag upptäckte det idag - att jag en gång för alla inte ens tyckte det var särskilt svårt. Nånting. Jag tog inte ens illa vid mig längre. Kände inte särskilt mycket alls. Stannade till och med och pratade en bra stund, mest för att testa mig själv tror jag. Vi vet ju redan att jag alltid varit lite smått sadomachocistisk när det gäller sådana här saker.

Men jag förvånade oss båda idag. Och han skämdes. Jag såg det lång väg. För i mitt ansikte, i mina så väldigt talande ögon som han brukade kunna läsa utan problem, fanns inte längre den spegel som brukade reflektera de känslor jag kunde läsa i hans. Jag var fri. Och för första gången insåg han det. Förtrollningen har äntligen släppt. Fötterna är utanför.

Irritationsobjekt nr 1)

att hela bloggen ser vanställd ut när man byter teckensnitt och alla styckeindelningar och shit hamnar hursomhaver och ser allmänt fult ut.

 

Irritationsobjekt nr 2)

Tror ni inte att Han, Mr frickin X, hör av sig? Precis som om han har någon skum jäkla funktion som talar om när jag har börjat släppa taget och börjat må bra igen?
Så förbannat typiskt! Alltid samma eviga idiotiska visa med honom! Alltid!
Jag känner för sjutton lukten i luften som skvallrar om att han fått upp vittring på min självständighet, min nya målmedvetenhet.
Men den här gången tänker jag faktiskt inte låta mig falla tillbaka. Det är ajöss med gamla invanda, destruktiva mönster nu.
Ssscchhh!! Säg inte emot mig nu då - jag sa ju att det är över.

Det slog mig.. Det känns inte som det brukade göra. Saknaden är inte lika smärtsamt bedövande. Längtan inte lika vild och stark. Tanken inte lika berusande och drömmarna inte lika hemsökta. Vetskapen inte lika plågsam. Har jag kanske börjat slå mig fri? På riktigt den här gången?


Jag känner inte längre ett behov av att sms:a, få livstecken eller bevis på känslor. Han är inte längre nattens sista tanke eller morgonens första. Han är inte längre det jag andas, dricker och förtär. Inte den jag först hör av mig till när någonting har hänt.


Jag vet inte om jag vågar säga det egentligen.. Jag tror jag är för rädd att falla tillbaks om jag yttrar orden högt. Men jag tror.. Jag tror jag lärt mig andas igen.

Varfor ar det sa svart att lata gamla sar vara och laka ifred? Kan jag inte bli patvingad en sandar skyddsgrej som hundar far for att dom inte ska bita upp sina sar? San som sitter runt huvudet och helt enkelt gor att du inte kan rora vid dom? Jag har borjat peta pa dom igen. Men va sjutton ska man gora nar det kliar sa forbannat?

..var det dar. Ett langt och omsorgsfullt skrivet email som liksom en riptide grep tag om mitt hjarta och sog tillbaks mig till det forflutna. Eller det som jag kampat sa hart for i manader for att kunna kalla "det forflutna". Alla vaggar jag sa omsorgsfullt byggt upp, som jag sten efter sten slitit for att fa pa plats sa att den ska kunna avskilja mig fran det jag inte vill kannas vid, veta av. Glomma?

Vad gor jag nu? Vart vander jag mig den har gangen? For jag vet inte langre hur jag ska bara mig at for att glomma, avgransa och anvanda skygglapparna jag trodde mig vara sa valdigt duktig pa.. Vad gor jag nu?

Jag har äntligen fullt ut och på riktigt fattat det. Saker och ting kommer inte förändras. Åtminstone inte av sig själva - och jag har då sannerligen slut på tålamod. Jag förstår inte hur jag kunnat gått så länge och trott att han faktiskt skulle ändra på sig för min skull? Han skulle ju inte ens ändra sig för sin egen! Och jag trodde jag skulle reagera så mycket starkare än såhär.. Trodde jag skulle bli upprörd, gråta floder och hata hela världen... Men faktum är att jag inte ens är särskilt förvånad (vilket jag antar är ett ganska dåligt tecken) och jag vet inte ens om besvikelsen är särskilt stor längre. Jag tror jag slutade förvänta mig förändring, slutade tro och hoppas på den för ett tag sedan nu. Jag måste ha insett det innan jag visste om att jag insåg det.
 
Jag är så evinnerligt trött på folk
som inte ens försöker! Och jag
tror det värsta är att det i så många
fall handlar om ren och skär feghet.
Lättja. Bekvämlighet. Och så sitter
dom sen där och klagar på att de
inte lever det liv dom egentligen vill,har de jobb de vill ha eller lever
ihop med en människa de helst
vill byta ut mot en annan.

Jag vet inte hur ofta jag mött människor vars enda argument är "Du förstår inte! Jag kan inte göra någonting åt saken, hur gärna jag än vill" och det driver mig till vansinne att dom i så många av fallen verkligen verkar tro på det själva! Nej, man kanske inte alltid kan göra någonting åt sina omständigheter. Man kan inte välja sina föräldrar, påverka vädret, resa tillbaks i tiden eller göra saker ogjorda, så långt är jag beredd att hålla med. Men man kan jobba runt det. Det finns trots allt en anledning till varför så många människor som fötts i de mest absurda av världar ändå klarar sig hyfsat eller till och med riktigt bra i livet. Det finns en anledning till att de som försöker och kämpar och är beredda att jobba för att nå dit de vill, också oftast når dit en dag. Det finns en anledning till varför dom modiga lever medan dom fega sitter vid sidan om och tittar på.

Vad handlar allt det här om egentligen, undrar du. Är det inte självklart? svarar jag. Det är väl klart som fasiken allt det här har med X att göra. Som vanligt. (Och nej, inte X som i EX utan X som i Mr X!) För det handlar ju alltid om X när jag är upprörd eller trött eller arg och bloggar. X som är förjäkla dum i huvudet för att fatta att hans argument inte håller! Men vet ni vad? Jag har fått nog. Jag har verkligen fått nog nu. Och jag har en känsla av att han vet det.. Det är därför han alltid blir orolig när jag inte längre säger jag saknar honom. Det är därför han blir orolig när jag inte längre startar en konversation eller skickar sms. Eller ringer för att säga jag behöver honom.

För jag behöver honom faktiskt inte längre. Jag har hoppats allt. Jag har drömt allt. Gråtit bittra tårar. Diskuterat i ändlösa nätter. Vridit och vänt. Vänt upp-och-ner på hela världar. Jag har bett. Jag har grälat. Jag har flyttat och bökat. Jag har gjort och försökt och gett allt jag kan. Och nu har jag sagt allt där finns att säga. Han kommer ändå aldrig fatta.

Så nästa gång jag överhuvudtaget nämner honom så hoppas jag ni slår mig hårt. För jag är färdig nu. Jag är så inihelvetes färdig.

X hälsade på igår. Det var min sista dag i London och precis som han lovat så stod han där utanför min dörr strax efter tolvslaget. Tystnaden var till en början dryg. Tjock. Typen som kan skäras igenom med kniv, Diskussionen vi haft då vi senast talats vid hade satt spår. Hans fingrar var försiktiga, prövande när de trevade efter mina. Som om han var osäker på om jag skulle dra mig undan eller stanna. Han som alltid är säkerheten själv.
Jag gjorde det först. Drog mig undan. Med benhård disciplin låtsades jag inte lägga märke till hur han sträckte sig efter mig. Pratade vidare om vad som hänt sen sist, om Miljonären och resan hem. Om hur jag längtade efter solen och lukten från det salta, friska havsvattnet.

Med sina genomträngande, blå ögon försökte han läsa mig. Som om jag vore en bok. Jag antar jag brukade vara det för honom. En sådan där lättläst bok med stor, tydlig text. Men det var innan jag omfamnade min egen beslutsamhet, innan jag började byggarbetet med de stora staketen. De som är till för att skydda.
Och jag såg det på honom - han blev rädd. Han, alltid så van vid att ha övertaget, så van vid att kunna rubba hela min existens bara han befinner sig i samma postkodszon. Var han rädd att förlora mig?


Men jag kunde inte värja mig mot den mjuka strävheten i hans kyssar. Det har jag aldrig kunnat. Det är något med sättet hans läppar möter mina, någonting med de ilningar längs hela ryggraden de fortfarande framkallar. Ja, fortfarande.
Precis på samma sätt som det är något visst med hur våra sammanflätade fingrar passar så perfekt ihop och hur närheten och ljudet av hans andetag skänker mig större sinnesfrid än någonting annat.
Det är just det - allt det där trollbinder mig.

Jag somnade i hans armar. Med hans andetag i nacken och armarna virade omkring mig som om han var rädd jag skulle ta mig loss och springa därifrån. Precis så som jag alltid brukade ha mina armar om honom...


Och det var först då jag förstod; jag har inte förlorat än. Jag höll vad jag lovade, jag lät mig inte övertalas. Men jag tillät mig förloras igen, för hur kan jag motstå?


Men än är jag fortfarande med i spelet. Den här gången var det kanske inte jag som var boken...