Mitt hjärta slår multipla frivolter. Det var först när mitt sista lilla andetag av hopp var på väg att lämna mig, när den packat ihop allt den hade och ägde och bestämt sig för att ta farväl, på riktigt den här gången, som allting förändrades. Hastigt. Och först utan att jag lade märke till det.

Lilla Hoppet hade redan låst efter sig, klättrat upp den mödosamma och långa vägen genom min strupe, och börjat vandra bortåt. Jag stod där. Vilse. Övergiven. Sträckte på mig så mycket jag kunde för att se Lilla Hoppet försvinna i horisonten, huvudet hängandes och med bagaget släpandes efter sig på den steniga marken. Vem är jag nu? Vad är jag nu?

Jag vände mig om för att gå när jag stått där så länge att det hunnit bli mörkt, och kallt. Så väldigt kallt. Mina Fötter kändes tunga, som om de inte längre hade en orsak att lämna marken, men Huvudet.. Ja Huvudet tycktes fira, fylla champagneglas med bubblande sånger om att ha slagit sig fri. Men varför kändes det som om mitt Hjärta var ihåligt? Utan botten. Inga väggar. Ingenting?


Det var då jag hörde det. Det lät som en fjäder som landade, mjukt, vänligt. Och mitt Hjärta hörde det också (även om det i dåläget låtsades som ingenting). Och Huvudet hörde det; champagneglasen stannade upp och bubblorna sprack bort. Det var det Lilla Hoppet! Han tycktes sova, lugnt, fridfullt, när jag vände mig om för att åter skymta honom i horisonten. Vad gör du här? undrade Hjärtat (när det till slut bestämt sig för att sluta vara arg). Försiktigt, osäkert sträckte det sig ut mot Lilla Hoppet som låg omsorgsfullt inlindat i fjäderns skydd. Vad gör du!? Huvudet lät irriterad, ja arg till och med. Så arg att Lilla Hoppet vaknade och slog upp sina små, trötta ögon. Gå lägg dig! krävde Huvudet. Huvudet har alltid varit bra på att få sin vilja igenom. Och Lilla Hoppet har alltid varit lite rädd för honom. Är du här för att stanna? viskade Hjärtat. Hjärtat som alltid varit Lilla Hoppets trognaste vän.


Och han nickade. Osäkert, nästan blygt. Ja, om du vågar ha mig kvar, svarade Lilla Hoppet och sträckte långsamt ut en liten osäker hand mot Hjärtat, trots Huvudets vilda protester. Och Hjärtat log. Slog varmt sina båda armar om det Lilla Hoppet och tryckte det mot sig.




Nej, inte egentligen..Men tillsammans ska vi nog komma på ett sätt. Tillsammans är vi starka.