Uppdateringen har varit hemsk pa sistone. I know, I know. Ibland blir det helt enkelt inte som man vill. Har just nu ingen vidare internettillgang, hence why I anvander idiotiska engelska tangentbord som inte funkar som normala tangentbord ska, med prickar och sa menar jag. Annoying? Yes!
Ungefar lika annoying som det har med att jag skriver pa svengelska - spraket som inte existerar egentligen men som man anda fick lasa i skolan om man hade svart for existerande sprak som man faktiskt har anvandning av.

Igar hade vi personalfest pa Alibi Bar. Upplevelse? Oh yes. Alltid lika intressant att ga pa personalfester nar jobbet ar nytt och dom flesta manniskorna sadana som man inte alltid umgas med pa fyllan. Hela veckan har det legat i luften; pa lordag kommer det ske underverk. Jag vet inte om det ar julkanslor som spokar hos folk, men aven dom mest idiotiska manniskorna forvandlas helt oforklarligt till sadana som man nastan, nastan kan tycka om. Nastan. Pa fyllan.

Vi har till exempel Toya. En av vara managers - eller mest fotsoldaternas manager och tur ar det for hade hon vart barfolkets manager sa hade hon fatt se pa andra bullar. Barfolket ar namligen inte lika tolerant och latt att kora med som fotsoldaterna som serverar. Fotsoldaterna daremot - mest bestaende av tonarsflickor vars skonhet inte kommer fram eftersom deras personlighet brister. Eller inte riktigt existerar. I nyktert tillstand. Men fulla ar dom jattesota och kramiga.
Back till Toya. Drottningen av Bitchar. Ingen tycker egentligen om henne, men hey, hon ar manager sa vad gor man?
Hon vet inte hur man ler - savida det inte ar ett hanleende - och hon vet verkligen inte vad det ar att vara artig och trevlig mot folk. Mig hatar hon. Det ar namligen inte okej att ge svar pa tal nar man diskuterar med Toya. Men sant visste inte jag, som ny och sadar, sa jag sa:
"Toya - you seriously need to get over yourself. There's a way to talk to people, and that's not it!"

Jag ar INTE hennes favorit. Efter det pratade hon inte med mig. Inte ens for att ge mig order. Ytterst markligt, men jag blev lite av en idol bland nagra av fotsoldaterna.
Men nu i veckan, sadar infor julfesten och allt, sa har hennes attityd mot mig forandrats. Ytterst forbryllande och valdigt intressant ma jag saga. Hon har till och med lett mot mig och varit riktigt trevlig emellanat. Drickat kanske? Forklarar gardagens goda humor. Men inte fredagens. Savida hon inte fatt sig ett riktigt bra ligg och det gjort henne lite mer human?
Vad vet jag. Men det har med julkanslor och personalfester paverkar folk pa de mest markliga vis.

Personalfesten igar var handelserik. Men trots all dramatik och kanslosvall stup i kvarten sa maste jag saga att jag ser tillbaks pa det hela med ett stort leende pa lapparna. Alkohol (i lagom mangd) bygger broar.
Och det kanns underbart att veta att imorgon ar jag tillbaks i Sverige och far krama om familjemedlemmar igen! Saknad ma jag saga, saknad!

Men missforsta mig inte - jag ar totalt och fullt foralskad i London!



Edit: Bilder on its way. I promise.

And I'm back in the Game folks!
Äntligen! Efter en weekends depp, negtivitet och stress och två timmars gråt på Starbucks senare så är jag tillbaks på rätt väg igen. Wozaah!
Är glad och positiv igen och dessutom har jag fått veta vilka bra människor jag lärt känna här i London dom senaste två veckorna. Lika förundrad som alltid är jag över att finna vänner på de mest oanade platser - som faktiskt ställer upp för en utan att man ens behöver be om det.
Jag vet inte varför, jag vet inte vad det är med mig som kan vara så speciellt att folk alltid tycks poppa upp där jag minst anar det som räddare i nöden.. Men en sak vet jag - jag är otroligt tacksam.

Ett annat enormt tack går till Batman. Du och jag har allt haft våra ups and downs - det ska gudarna veta - men shit så glad jag är att vi börjat hitta tillbaks till varandra och dom vänner vi borde vara efter att ha delat så mycket ihop. Finns inte ord för hur mycket jag uppskattar ditt stöd min vän.
Behöver du sovplats i London, ja du vet, I'm only a phonecall away :)

Sedan har vi då Franco. Jobbarkompis i 30årsåldern som tagit mig under sina vingar i princip från första dagen. Bråkar man med mig, ja då bråkar man med Franco och det är faktiskt inte så roligt att bråka med Franco. Det har en och annan liten surpuppe-servitris på jobbet fått erfara. Franco förstår ni, han fattar grejen. Jag behövde varken säga eller göra något alls - mer en att börja gråta i telefon när han undrade över hur jag mådde - och han fattade genast. Jag behövde en axel. Så jag fick låna två - kloka och förstående sådana. Peptalk och goda råd i massor och en Corona och te senare kändes saker genast bättre.

Så nu sitter jag här på morgonkvisten och tidigare vet jag inte om jag varit uppe sedan jag kom hit. I alla fall inte med tanke på att jag satt uppe till 3-4 inatt i mitt intensiva letande efter en lösning och vägrade dras med ned i deppträsket. Jag ska inte dit igen. Så är det. Och jag ska göra vad som krävs för att få stanna här i staden och med jobbet jag tog till mitt hjärta efter bara några dagar. Det är här jag ska vara. Här och ingen annanstans på jorden.

Kanske har Murphys Lag börjat inse att det är inte så värt att bråka med en envis vädursflickas drömmar trots allt. Förr eller senare reser hon sig nämligen upp och stångas tillbaks med dubbel kraft och det är då man ska akta sig - för när hon reser sig igen så ger hon inte vika. När hon reser sig är det med slittåligare horn, beslutsamhet i blicken och ett djävlaranamma som få kommer kunna trampa ned igen. Inte ens Murphy och hans förbannade teser.

Finansiell kris. Så kan man ungefär beskriva min tillvaro just nu. Det spelar ingen roll om jag spenderar hela mina dagar och nätter på jobbet och knappt köper ett jota; likväl tycks slantarna bara försvinna för en och man har ingen aning om vart det tar vägen.
Inte heller jag jag fått min finiquito än vilket är hemskt jobbigt. Börjar liksom bli lite kris nu. Hade ju räknat med att ha den vid det här laget eftersom flera andra redan fått den... Och nu behöver jag den verkligen!

Jag skulle säkerligen kunna skriva i all oändlighet, men min stolthet säger lite nej nu. Jag har aldrig tyckt om att erkänna mina svagheter och i synnerhet inte den allra största och med påfrestande av dom alla - pengar. Jag har aldrig haft god hand med pengar, det vet nog dom flesta som känner mig. Inte för att jag spenderar dom egentligen, snarare för att dom inte verkar tycka om mig. Dom tycks liksom rymma från mig hela tiden. Fråga mig inte hur det går till, men så är det.
Har försökt med sparkonton, bankböcker och annat strunt men det tycks liksom inte vilja fungera för mig. Och inte blir det bättre av att Murphy's lag verkar ha utsett mig till sin huvudkandidat. Alla goda ting må vara tu, men alla onda ting är tamejtusan femhundra!

Varför ska något så obetydligt som pengar - små järnbitar och papperslappar med gubbar på - styra en människas liv? Folk må säga vad de vill, men ibland så går det faktiskt köpa lycka för pengar.
I alla fall när pengar är det som styr om man får fortsätta göra det som gör en lycklig eller ej.

Why is it always about the bling?

Det är hemskt att gå från att ha all tid och energi i världen till att göra icke-vettiga saker som att blogga om mig själv, till att ha i princip ingen alls. Sedan jag flög min kos till London (I love!) - lite sådär halvimpulsivt om jag ska vara helt ärlig -

så har jag gått från att bloggtänka till att kämpa för att komma nånvart. Okej okej, jag klagar verkligen inte för ska jag vara ärlig så är det bara en enda sak som inte går helt lätt - att hitta en permanent bostad. Men jag menar, jag kan skatta mig sjukt lycklig för allt det jag funnit på nolltid härborta. Har knappt behövt anstränga mig sådär jättemycket faktiskt.

Två kvällar/nätter har jag jobbat nu och jag trivs redan som fisken i vattnet. Har skaffat mig en hel hög nya vänner i bar-världen som jag har jättekul med och en chef som är helbra och som verkligen bryr sig om sin personal.

Genomgående för hela företaget Nervous sägs det. Personalen tar man hand om.

I två nätter har jag jobbat som en dåre men haft så otroligt kul där jag dansat fram med cocktails och bartendrar bakom bardisken att jag knappt märkt av hur ansträngande detfaktiskt kan vara att jobba som bartender. Clientelen är inte tokig alls och tycks än så länge vara väldigt förtjusta i mig; beviset på att ett leende och lite fantasi ibland räcker bra mycket

längre än endast kunskap.

Och dricksen sen! Ja vi ska inte ens gå in på hur rik jag skulle vara om det var så att alla fick behålla sin egen dricks istället för att dela på den! Jag vet inte hur jag gör det, men dricksen och telefonnumrena haglar över mig och även om jag tar det hela med en nypa salt så kan jag inte annat än att känna mig smickrad över att det uppenbarligen finns något hos mig som uppskattas av folk. Må så vara att det kanske bara är mina bröst - jag är inte den som är den. Jag gläds åt det lilla. Alibi Bar är underbar.

London är vackert. Till och med när det regnar och allt ser brungrått ut. Kanske har det med min inställning att göra just nu, men jag älskar den här staden och dess vitalitet! Allting går kanske inte som på räls - ska jag vara ärlig så är där nog en hel del kvar som måste fixas - men jag kan inte annat än att le och se ljust på saker och ting just nu. Jag älskar livet!Så mycket att jag inte ens har haft ordentlig tid att bry mig om att vara ledsen för annat som hänt; vänner som svikit och drömmar som krossats.. Och jag är glad att det är så. Jag behöver det inte. Och jag är värd bättre, det vet jag.

Nej, jag bor fortfarande på billiga hotell och rum med duschar som man måste bråka med varje morgon. Jag blir fortfarande utelåst när indiern i receptionen somnat bakom disken och inte orkar öppna porten. Jag går fortfarande vilse lite hela tiden och det är dyrt som sjutton att leva här. Jag har till och med bott med husockuppanter go vänner och det ni, det är en upplevelse som heter duga! Men det är så förbannat värt det!
Jag lever! Jag lever, jag lever och det känns ta-mig-sjutton!