Tillbaks i huvudstaden. Håller mig kort ikväll. Vin. Chani. En kväll på Balthazar i stan. Snygg kille med snygga tatueringar vid bordet breve. Ögongodis. Gillas. Jag är på lyset. Sms från Spanien. Woop woop.

Nu däckar jag.

Vet ni hur mycket det suger att bli brutalt väckt för att man måste gå upp och öppna dörrar och visa runt en elektriker?

Det vet jag. Och jag är sådär måttligt road av det hela. Jag hatar att bli väckt. Häromdagen var det en fet mördarspindel. Nu en blåklädd och rynkig elektriker. (Jag menar det - han var inte ens ung och fräsch!)

Någon däruppe tycker verkligen inte om mig.

Han tog plötsligt upp kontakten idag. Så som han så ofta brukade göra när han trodde han skulle förlora mig på den tiden han fortfarande hade mig i sitt grepp. Det var flera evigheter sen sist. Men jag upptäckte det idag - att jag en gång för alla inte ens tyckte det var särskilt svårt. Nånting. Jag tog inte ens illa vid mig längre. Kände inte särskilt mycket alls. Stannade till och med och pratade en bra stund, mest för att testa mig själv tror jag. Vi vet ju redan att jag alltid varit lite smått sadomachocistisk när det gäller sådana här saker.

Men jag förvånade oss båda idag. Och han skämdes. Jag såg det lång väg. För i mitt ansikte, i mina så väldigt talande ögon som han brukade kunna läsa utan problem, fanns inte längre den spegel som brukade reflektera de känslor jag kunde läsa i hans. Jag var fri. Och för första gången insåg han det. Förtrollningen har äntligen släppt. Fötterna är utanför.

Gubben däruppe bland molnen måste hysa agg mot mig. Nej, han måste nog hata mig faktiskt. Varför undrar ni? Jo, vänta bara, nu ska jag förklara för er varför jag säger mig veta att jag är hatad.

Tidigt imorse befann jag mig i det där halvvakna tillståndet då man fortfarande drömmer lite halvt, men samtidigt är relativt medveten om saker som händer omkring en i den riktiga världen. Jag har svaga minnen av att drömmen var en såndär allmänt skithärlig dröm som liksom sprider en viss slags värme i hela dig - ja jag hade ju inte några direkta planer på att vakna ordentligt och stiga upp än på ett par timmar. Klockan var strax innan 6. Det är samma sak som natt för mig.

Jag tyckte plötsligt att det kittlades lite sådär obehagligt på magen och av ren reflex börjar jag klia bort kittlandet... När jag plötsligt upptäcker orsaken till det hela och vaknar tvärt och obarmhärtigt: EN STOR, FET, VIDRIG, ENORM, ELAK MÖRDARSPINDEL! Ja han tyckte visst det var helt okej att träna moonwalks på min mage, men det tyckte verkligen inte jag. Kastade mig helt förskräckt upp ur min varma säng - så förtvivlad att inte ens ett litet pip kom ur mig - och kunde bara stirra på den feta, vidriga, åttbenta saken som gick omkring där på min säng och tycktes skratta åt mig.

Är det konstigt att jag inte vågade gå lägga mig igen?
Nej, jag tvingades helt enkelt gå ner och tjura en stund. Mamma och lillebror satt i köket och åt frukost och såg ut som om dom just bevittnat ett mirakel när dom såg mig komma in i köket så tidigt på morgonen. Det tog mig tre rostmackor och fem glas iskall apelsinjuice att komma över den värsta chocken. Men katten heller att jag skulle gå tillbaks till min säng!

Nej, jag gick istället och bäddade ner mig i systers rum, efter att noggrannt och med hjärtat lite i halsgropen ha tittat under täcke och kuddar efter eventuella mördarspindlar. Hade tur. Jag slapp spindlar och fick en hund som sällskap istället. Men det tog en timme att komma över känslan av att vidriga, feta spindelben kröp omkring på mig. Paranoia i allra högsta grad, men ack så verklig!

Så Gud, om du sitter däruppe och tyckte det var ett himla kul sätt att få mig att hoppa ur sängen på, ja då ska du veta att det är KRIG nu! I get it, du vill jag ska gå upp tidigare på morgonen och inte sova halva dagen - men vem bryr sig? Det där var ett slag under bältet! Vi två har from now on seriösa issues. Jag ser faktiskt ingen annan utväg än att ge dig den fruktade och totala silent treatment. På obestämd tid.

(Jag lovar det är till och med i verklig skala! EUUW!!)

Min bror säger jag är helt bakom och ja det kanske jag är eftersom jag inte hade en aning om vem Chris Cocker är.. Men spela roll. Jag är numera en upplyst människa. Ni som inte fått chansen att bli det ännu - varsågod, jag utbildar er alldeles gratis.

ÄNTLIGEN ETT VETTIGT FRICKIN BESLUT AV SVERIGE!!!
DET HÄR HAR JAG VÄNTAT PÅ!
RABIH HÄNGER LÖST!!!




*håller tummar och tår och ber böner för att sverige fattar rätt beslut så att Mariette stannar i Idol*

Då var man tillbaks från stora huvudstaden. Forsvik känns mindre än vanligt och tystnaden lite mer påtaglig. Men ändå måste jag erkänna det är skönt att vara tillbaks med jämna mellanrum. Här kan jag i alla fall skylla på att det verkligen inte finns något att göra när jag har tråkigt - något som blir lite svårare i Stockholm där jag faktiskt utan svårigheter kan ta mig till lite livligare platser.
Okej, ska jag vara helt ärlig så ligger det ju en viss svårighet i att ta sig runt och hitta... Mitt lokalsinne är ju inte det bästa. Men det är ju sådant man har kusiner till ;)


Får ser hur länge jag stannar nu. Skulle gärna vilja följa med syster ut i skogarna med hästarna igen innan jag beger mig igen. Var ett tag sen nu. Men innan något av det händer så är det en efterlängtad afton som gäller!

IT IS JUNIDA-TIME! En helkväll med Jullan och Bönan med skvaller, tjejsnack, massor med vin och dans. Imorgon ska vi leva loppan! Hoppas bara på att Bönan inte ska må alltför svinigt efter att ha tagit det där förbannade svin-vaccinet...

Följ min blogg med bloglovin.com!

Melo. Ännu ett perfekt exemplar på hur underskattade många av våra svenska musiker är. Hela tiden får man höra att den svenska musiken inte egentligen är någonting att ha - alla är kopior bla bla bla bla...

Tja, jag får väl erkänna att jag i vissa fall hållt med - och det är väl just precis därför som jag oftast lyssnar på och håller mig till artister som inte är härifrån. Jag tror inte det är förrän jag faktiskt flyttade utomlands som jag riktigt började inse hur otroligt bra svenska musiker det faktiskt finns. Dom senaste två åren har jag upptäckt musik och artister som kan få det hårdaste och mest frusna hjärta att mjukna, smälta rentutav. Röster och toner som får nackhåren att resa sig, benen att bli svaga och allt du vill göra är att bara sluta ögonen och låta musiken fylla hela din värld. Fylla dig.

Just Melo har en sådan typ av röst. Den fängslar mig totalt. Gör mig fullkomligt knäsvag. Melankolisk, nostalgisk och lycklig på en och samma gång. Det perfekta exemplaret på en helt utomordentlig svensk soulartist som slår ut en mängd av de internationella stjärnorna.







Tycker ni alla ska ta och lyssna på honom. HELST IGÅR.
Klicka här för att komma direkt till snubbens myspace.

Hoffmaestro feat. Melo - I'm not leaving now

Jag vet vad som måste göras
Ändå sitter jag kvar här
Och det skrämmer mig att jag kan nå dig var du än är


Och om jag behöver förklara
Den skugga som vilar i tiden
Förstör inga minnen, du vill inte se mig såhär


Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder någonstans
Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans


Jag vet vad som måste göras
Ända sitter jag kvar här
I ett sista kapitel som jag har förälskat mig i


Jag försöker att strida mot känslan
Men den är rädd och den spelar ett spel nu
Jag får för mig att jag kan va kvar men vet inte hur


Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder nånstans
Jag vet att måste ta steget ur vår sista dans


Jag vet vad som måste göras
Ändå ligger du kvar här
Och jag hoppas du sover, jag smeker dig lätt om din hals


Jag vill inte spara min längtan
Jag har tänkt men aldrig fått tala
Så feg att jag viskar du hör säkert ingenting alls


Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder nånstans
Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans


Ja, jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder nånstans
Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans


Älskling hör på, jag tar steget ur vår sista dans




----


Och där tog alla svaren slut.

Igårkväll provjobbade jag för Retro Bar. Vid sjutiden kom jag dit och fick av Niclas en snabb genomgång av kassasystemet och hur i princip allt funkade på stället. Vid halv åtta var jag självgående och riktigt stormtrivdes med att vara tillbaks i en bar full av glada människor som skrek sig hesa medan de såg Milan vs. Real Madrid. Enkel arbetsplats att jobba på. Hälften av gästerna är stammisar och superskoj, George (arbetsgivaren) är hjälpsam och enkel att ha o göra med. Avslappnat, lättsamt och fartfyllt.

Så fort matchen var över och alla noter kommit ut på borden gick jag och George ut för att snacka igenom allting. Han frågade hur det kändes och sa att både han och Niclas tyckt att jag jobbat superbra och att dom var lite förvånade över hur snabbt det gått för mig att jobba självständigt och komma in i hur allting funkade. I princip sa han att jobbet är mitt om jag vill ha det.

Så då är frågan: JA eller NEJ? Det som känns lite jobbigt är att jag har fler provjobb inbokade, men inte förrän nästa vecka. Jag måste ge Retro svar inom den här veckan, gärna så snart som möjligt eftersom man vill veta om man ska fortsätta söka folk eller inte. Så.. tar jag jobbet? Eller väntar jag på dom andra provpassen, med risk för att låta Retro passera?

Behöver en rejäl kopp kaffe på det här.

Då var ännu en intervju avklarad och ytterligare två provdagar inbokade. Det här är ju lätt ju! Varför var jag ens nervös igår för? Snubbarna jag snackat med verkar helschyrre och detsamma kan jag säga om personalen på Store & Coffee. Nästa tisdag och torsdag provjobbar jag alltså för dom, så det ser jag fram emot.

Men först har vi ju Retro ikväll. Får se hur det går (bra hoppas jag såklart!) och vad dom säger. Jag återkommer lite senare med en uppdatering. Tjoflöjt!

Igårkväll var jag och kusinen ute och firade att det var måndag. Inte av nån speciell anledning mer än att vi tyckte att när man ändå kan, varför inte fira varenda dag? Så vi åkte in till Stockholm City och satte oss på det lilla, fullproppade Carmen. Ja, fullproppat. Fast det var måndag. Finns tydligen fler människor som tycker man ska fira att livet är underbart, varje dag i veckan.

Där satt vi. Jag med mitt glas vita och hon med sin öl. (Ja, hon har fått för sig det är gott helt plötsligt. Knäppgök.)
Vi diskuterade hur förbannat irriterande somliga killar kan vara och hur komiskt det är att helt plötsligt råka få kontakt med killen man var dödskär i på mellanstadiet. Kom upp en snubbe - skitskum för övrigt - och ställde sig och tittade på oss ett par gånger. Han liksom stod där med ett stort flin i hela ansiktet, pekade på oss och nickade gillande. Vi såg mest ut som frågetecken påväg att brista ut i gapskratt. Vad han ville? Ja vem sjutton vet. Men han kom på nåt att säga i alla fall, tio minuter innan Carmen stängde:
"Feströker ni förresten? Jag har cigg."



Vi satt mest hela kvällen med ett par riktigt random snubbar och snackade. Dom hade ingenstans att sitta, så snälla som vi är fick dom sitta vid vårt bord. Dom presenterade sig som Hasse från Djursholm och Robert med renarna från norraste Norrbotten. Vi var nog ett ganska otippat gäng som satt där och diskuterade och skrattade högljutt med yviga gester, för halva befolkningen på Carmen (mestadels killar i 20+ åldern och nån enstaka tjej nånstans) tittade oförstående på oss hela kvällen. Fick till och med frågan om det verkligen var okej om Norrbotten-Robert och Djursholm-Hasse satt vid oss av en kille som kände sig lite heroisk och beskyddande en kväll som denna, men vi svarade leendes att nejdå, vi har hur kul som helst. Och det hade vi ju.

Djursholm-Hasse var faktiskt intressant att prata med. Han var mega-kommunist och det mesta han hade med sig; ciggarettpaket, tändare, halsduk.. Ja allting gick i rött just därför fick vi veta. Glöm inte kampen, sa han och det lovade vi att inte göra.
Sen sa han till mig jag var farlig och jag skrattade smått oförstående. Jag? Skulle jag vara farlig?
Ja, svarade han. "Du har en såndär farlig skönhet som driver killar till vansinne, dom är rädda för dig men dom kan inte släppa dig heller. "
Jag skrattade mest och tyckte det hela var struntprat, men han skakade på huvudet och var helt allvarlig. "Nej, jag är gammal snart, jag skämtar inte. Du är som en mörkhårig Anita Ekberg när hon badar i fontänen. Livsfarlig."








"Du är en femme fatale - det är därför jag aktar mig för dig. Men HAN! Han är norrlänning. Han fattar ju inte sånt. Han är ju helt kär i dig." Djursholm-Hasse menade tydligen att Norrbotten-Robert skulle vara hel-såld på mig och det tyckte jag var om möjligt ännu mer komiskt.

Norrbotten-Robert var något mer random i sina samtalsförsök. Han var illustratör (men inte på fyllan) och hade tydligen en hel drös med renar därhemma. Betydligt yngre än Djursholm-Hasse men nog en bra bit äldre än mig med. "Du har väldigt fin profil. Det är kul. Tycker jag." Jag tror det var menat som en komplimang, men nu vet ju alla som känner mig någorlunda väl att min profil och min näsa är bland det fulaste jag äger, så jag kunde inte annat än att vika mig dubbel av skratt när jag fick en så oväntad komplimang. Norrbotten-Robert förstod aldrig det roliga med det, men det behövde han ju inte heller för han spann vidare:

Norrbotten-Robert: Du.. Jag vill fråga dig en sak. Får jag det?´
Jag: Javisst. Kör på.

Norrbotten-Robert: Hur förhåller du dig till den mytologiska läran och dess teorier?

Jag: Huh? Ehm.. tja.. Jag kan nog tycka det är intressant, men jag tar det kanske inte så seriöst.

Norrbotten-Robert: Med en nypa salt sådär. Ja.. jag tror saltet finns där i nåt saltkar.."

Jag: Ehm, hurså?

Norrbotten-Robert: Nej, det var bara det jag undrade.

Allt som allt var det en riktigt trevlig kväll. Men vi missade sista tåget hem så det blev till att gå runt och vänta på nattbussen som kom nån timme senare. Det värsta med det här landet är att allting stänger så förbannat TIDIGT. Det borde råda förbud mot att stänga nattklubbar och krogar före klockan 4! Eller åtminstone 3. Man hinner ju knappt komma igång förrän man måste gå igen. Inte kul alls.



Jaja, så va det med det. Nu blir det frulle.

Jag fattar inte varför folk alltid klagar på att det är så himla svårt att få jobb. Jag har aldrig riktigt förstått faktiskt, för vareviga gång som jag är ute och letar nåt nytt ställe att jobba på, ja då hittar jag det. Oftast inom en vecka eller två. Och nästan jämt har jag åtminstone ett par intervjuer att gå på innan jag bestämmer mig - eller dom bestämmer sig.

Det är precis som om folk har så fullt upp med att klaga och älta det där med hur svårt det ska vara att skaffa ett anständigt jobb, att dom inte faktiskt tar sig i kragen och försöker hitta nåt.


För den som söker och ser möjligheter istället för stängda dörrar, den kommer i sinom tid hitta vad den letar efter.

Well.. Vad jag egentligen ville komma fram till var att jag var på den där intervjun på Retro Bar. Och det gick superbra! Så imorgon, efter de andra intervjuerna jag ska gå på under dagen, så återvänder jag till Retro på kvällen för att ta mig an ett arbetspass på prov. Ska bli riktigt kul! Men lite spänd är jag trots allt om jag ska vara ärlig.

Och förresten! Det var inte några snygga killar där, så jag behövde ju inte vara så nervös ändå. Dom var fula hela högen. (Fanns nu inte så många att välja på eftersom där bara var en bartender för tillfället, utöver min eventuelle arbetsgivare, men you get the picture.) Så skulle jag inte få jobbet, ja då kan jag i alla fall trösta mig med just precis det.

Här ska jag på intervju i eftermiddag.

Sheeeet... Jag är nervös ju. Det var ju nästan ett år sen jag sist behövde gå på intervju! Tänk om jag gör nåt skitpinsamt? Gud, jag börjar ju bli riktigt nojjig! Det är inte bra. Det är inte likt mig. Börjar jag bli sjuk? Rädd att bli rejected kanske? Nej.. rejected av jobb brukar jag inte bry mig så mycket om. Det är värre om det är nåt supersnyggt span som totalidiotförklarar en. Helt klart.
!!!
Tänk om det är en sjukt snygg arbetsplats med endast sjukt snygga killar? Och jag DÅ blir rejected?!

Oh noooo.... Nu ÄR jag nervös på riktigt.