Eller en kväll på en liten karlsborgskrog? Ikväll har jag till slut bestämt mig för att stanna hemma från fester och dylikt. Ett passivt beslut måste jag flika in, för jag satt helt enkelt och stirrade på klockan i ett försök att bestämma mig - och vips så var den åtta och det kändes meningslöst att försöka väcka liv i partypinglan som ska finnas därinuti mig nånstans.
Lite surt känns det faktiskt. Hade vart kul att gå ut med Bönan igen - och en utgång i Karlsborg skulle nog kunna bjuda på ett och annat intressant möte (eller inte) eller åtminstone lite goda skratt.. Meeen... JAG ÄR FÖR LAT.

Var så väldigt mycket enklare förr när jag liksom delade boende eller åtminstone bodde på gångavstånd från alla dom människor som jag umgicks med. Då hade man varken val eller tid att tänka efter, utan man fick helt enkelt slänga på sig partykläderna och hoppas på att partydjuret vaknade under promenaden till Jimmy Hills. Och faktum var att det sällan misslyckades, det där med att vakna upp. På ett eller annat sätt.
Där satt man inte hemma om kvällarna inte. Och det skulle aldrig komma på fråga att sitta hemma en kväll där man faktiskt hade ett mer eller mindre legitimt skäl att gå ut och fira.
Men det var Menorca det. Och det var när jag inte hade val och behövde tampas med någon form av beslutsångest. Man väntade inte på mig medan jag funderade - utan tog jag för lång tid på mig så togs beslutet åt mig istället. Himla smidigt det där måste jag säga.

Nu sitter jag härhemma istället med ett allmänt konstigt och odefinierbart humör och vet inte vad jag ska ta mig för.

Någon som har nåt förslag?

Godmorgon därute.

Ja.. Ni läste rätt. Morgon. Jag har nämligen nyss kommit ur sängen (eller ja, jag ligger ju faktiskt kvar men jag är på väg) och tänkte nu snart pallra mig in i duschen för att sen hjälpa lille far min att klippa håret.


Det är ju Halloween säger dom ju.. Till och med blivit tipsad och inbjuden till fester, men jag har i ärlighetens namn inte riktigt orkat bestämma mig för nåt överhuvudtaget. Har väl alltid tyckt lite att det är lite som med dom flesta kommersiella jippona - lite sådär småjobbigt. Man ska göra så stor grej av det hela liksom. Just nu, efter 8 månader av att göra en stor grej av precis allt man gör så måste jag erkänna att jag är rätt trött på det. Blir lite som en bieffekt, åtminstone ett par veckor framöver.

Men vi får väl se. Känner mig inte så på att festa just precis nu, är lite mer in the mood för en mysig hemmakväll med massa catching up, tjatter o vin.. Kanske ändrar jag mig senare. Vi får se. Fast då återstår ju problemet att jag antagligen måste införskaffa mig en outfit till ikväll. Jag orkar inte.

Varför ska det va så mycket jobb för?

Vilken partydödare jag är va? Haha. Inte likt mig skulle dom säga, alla dom som jobbat och festat hela våren och sommaren med mig i Spanien. Give me a break - jag har ju trots allt semester. (Läs jobbat klart mitt kontrakt)




Anyways. It's time to hit the shower!

Jag tok-älskar mina störda vänner!
Här är ett exemplar på våra mycket givande diskussioner över Facebookschatten. Det började med tårtor..

Bajs-eyes: ^^ Du kunde fått smaka om du varit i Hova, men inte då. Du ska alltid vara så avig.

Nicole: Jag? Vad ska det betyda?
Bajs-eyes: Ja. Det betyder att du inte är rättvänd.

Nicole: Vadå? mitt huvud sitter väl inte bak o fram heller?

Bajs-eyes: Det är en såkallad metafor.

Nicole: Jag är väl inte avig...

Bajs-eyes: http://sv.wikipedia.org/wiki/Metafor
Nicole: Hahaha... Vad rolig du va då

Bajs-eyes: Du är ju inte här och inmundigar tårta, eller hur?

Nicole: Meh.. Jag blev ju inte inbjuden förrän just precis nyss! Kan ju inte gå hela vägen! Då missar jag ju bussen på söndag
Bajs-eyes: Undanflykter!
Nicole: WHAT? --- för övrigt visste jag inte ens du var i skethova

Bajs-eyes: Ja, du kunde gått ha kollat när min mamma fyller år pch ringt och frågat om det serverades tårta (vilket vi hade berättat att det gör, godhjärtade som vi är) och så hade du kunna bjuda in dig själv!
Nicole: Dessutom så undanhåller du ju sån skitviktig info från mig..

Bajs-eyes: Eller?

Nicole: Meh.. NEJ! För så gör man inte!
Bajs-eyes: Johoru

Nicole: Neheru
Bajs-eyes: Jag skulle inte kunna komma och hälsa på dig för jag förväntade mig ju att du skulle vara här och hälsa på.
Nicole: FYFASIKEN VA HAN LJUGER!
Bajs-eyes: Sant ända in i benmärgen
Nicole: Ja att du ljuger ja

Bajs-eyes: Ska jag behöva lida för att du inte är driven nog?!

Nicole: suck --nu ska han spela martyr oxå ---
Bajs-eyes: Men jag är inte långsint. Jag FÖRLÅTER dig! Nicole! Du är FÖRLÅTEN!
Nicole: Du är dig lik din dumme store fan..

Bajs-eyes: Du förtjänar inte någon tårta --- för du är dum. Som... Spökplumpen.
Nicole: *in total shock* Spökplumpen? E det din osynliga vän eller nåt?
Bajs-eyes: Ja. Du är lika dum som honom.

Edit: Okej... Jag är officiellt superhooked. Nu kommer jag inte kunna sova - kommer vara fullt upptagen med att försöka lösa fallet och driva mig till vansinnes för att jag inte kan lägga av. Skit också. Jag hatar bra TV-program!

Men... Ändamålen helgar medlen säger man ju. Så..
Man sa till mig att blev man medlem på den här sidan så skulle ens läsarstatistik
skjuta i höjden. Helt gratis och med 100 besökare som garanti för
att man gått med..



Och ja, det funkar faktiskt. Testa själv. Allt ni behöver göra är att trycka på  den här länken.

Sitter här och tittar på Idol. Las vegas är temat ikväll och jag måste bara säga en sak, trots att jag ytterst sällan bloggar om Idol...

REZA ÄR SJUUUUUK!!! Så löjligt bra!

Vilken underbart, varm, härligt hes röst hon har!

Det var allt. Tacksåmyckethej.

Gråa dagar som denna är perfekt för att få mig att börja skriva.
Idag har det blivit nya texter att sätta musik på och jag vet inte vart det
kommit ifrån - men jag har visst börjat skriva på svenska!

Något jag inte gjort sedan jag gick i högstadiet, så jag är minst sagt

förvånad över mig själv.

Fasiken... Borde ta och lära mig spela gitarr. Inte alls lika lätt att tonsätta texter

som jag egentligen vet precis hur jag vill dom ska låta, men själv

inte kan få till det.

Någon som känner för o hjälpa mig? :P

Följ min blogg med bloglovin

Ännu en mysig dag catching up med gamla vänner. Idag var jag i Hjo och hälsade på en vän sedan långt tillbaks, sen vi bara var ett par skitungar allihopa faktiskt. Fick rena rama dåndimpen när vi insåg att det var nästan FEM ÅR SEDAN vi senast sågs och jag förstår fortfarande inte riktigt vart alla åren tog vägen. Hur kunde det gå så sjukt fort? Det kändes ju som det var igår vi satt nere kring köksbordet och lekte sanning eller konsekvens..

Idag blev det dock inte särskilt mycket av den varan. Snarare blev det kaffe och pluggande och en himla massa tankeutredningar. Behovet att behövas. Sånt stoff. Och det är märkligt hur tiden kan gå och så många år passera, men ändå känns det inte alls särskilt annorlunda. Inte alls faktiskt..

..vaknar man upp och bara inser hur sjukt underbart livet är. Ja, för så är det. Jag älskar att leva.

Nej, det är ju inte lätt alla gånger, riktigt skittufft ibland till och med, men på något vänster tycks allting ändå lösa sig av sig självt i slutet. Jag tror det är min tro på just precis det som gör att jag orkar med det dåliga som hänt och ändå kan leva med ett leende på läpparna. Kanske är det det som kallas hopp?

Man säger ju att så länge det finns hopp så är det aldrig försent, eller hur sjutton det nu är, och så är det nog.

Äsch vad vet jag... Men en sak är säker - så länge jag fortsätter att glädjas åt de små sakerna och stunderna i mitt liv, ja då kommer jag nog alltid älska att leva.
Känslan av sand under mina tår. Smaken av jordgubbar. Vackerheten i en gryning, en solnedgång, ett åskväder. Ljudet av smattrande regn mot fönstren. Värmen som sprids inombords när jag tittar på gamla kort. Pinsamheter. Brev. Känslan av skratt som bubblar upp när jag läser rent av antika lappar jag har sparade från min högstadietid. Värmande solstrålar mot kinden. Lukten av nybakta bullar. Bilfärder i natten. En blöt nos mot min hand. En puffande mule mot min axel. Fågelsång en solig höstdag. Skratt. Varmt vatten mot min hud. En kram. Ett glas vitt med goda vänner. Musik. Vänliga ord en kall natt..


Jösses.. Det finns så otroligt mycket saker att glädjas åt att jag skulle kunna hålla på lista upp dom troligen i resten av mitt liv.
Och det är väl tur det. För vad vore en människa egentligen utan livslust?





Glad torsdag på er alla! Jag hoppas ni har en underbar dag.

Jag tycker det är jättekul att få kommentarer, MEN (!!!) JAG HATAR NÄR KOMMENTARERNA ENDAST INNEHÅLLER REKLAM FÖR NÅGONS BLOGG.

Javisst, jag går automatiskt in på folks bloggar när dom lämnat en kommentar - OM PERSONEN SKRIVER NÅGOT TREVLIGARE ÄN "gå in på min blogg".


Så ni vet. Kommentera gärna och för all del, gör reklam för din blogg (räcker med att skriva din url) men lite mer personliga eller roliga kan ni väl va än bara en bloggadress?
Jag menar.. Tycker ni det är särskilt skoj själva att bara få ett "Gå in på min blogg!"?
Undrar bara.

Tacksåmyckethej.

Irritationsobjekt nr 1)

att hela bloggen ser vanställd ut när man byter teckensnitt och alla styckeindelningar och shit hamnar hursomhaver och ser allmänt fult ut.

Irritationsobjekt nr 2)

Tror ni inte att Han, Mr frickin X, hör av sig? Precis som om han har någon skum jäkla funktion som talar om när jag har börjat släppa taget och börjat må bra igen?
Så förbannat typiskt! Alltid samma eviga idiotiska visa med honom! Alltid!
Jag känner för sjutton lukten i luften som skvallrar om att han fått upp vittring på min självständighet, min nya målmedvetenhet.
Men den här gången tänker jag faktiskt inte låta mig falla tillbaka. Det är ajöss med gamla invanda, destruktiva mönster nu.
Ssscchhh!! Säg inte emot mig nu då - jag sa ju att det är över.

Det är skamligt..

Vet inte om det är någon därute som följer min blogg men OM det finns någon som gjort
eller gör det och läst mycket av mina gamla inlägg så borde dom/du/ni(?) märkt en himla
förändring den senaste tiden. Har liksom inget att skriva om. Niente. Nada.

Jag som brukade springa runt med mentala notepads i huvvet eftersom det fanns så sjukt

mycket jag kände att jag behövde få ned i ord med hjälp av tangenterna. Hade så otroligt

mycket därinne som behövde ut oavsett om det var sorg, ilska, irritation eller bara tankar kring

det ena eller det andra.

Fast mest tror jag i och för sig att det handlade om Honom.
Eftersom jag kände en sådan enorm hopplöshet och vanmakt när det kom till min relation (eller ickerelation)

blev min blogging-terapi så otroligt viktig för mig. Se tiden i London bara.

Jag skrev hela tiden. Långa inlägg. Ledsna inlägg. Roade inlägg. Arga inlägg.

Rent utav förtvivlade, hopplösa, fan-vad-hjärtat-går-sönder-kinda-inlägg...

Nuförtiden är jag ju så förbannat jäkla glad jämt.
Har inga störra bekymmer i världen. Har kommit tillbaks till Sverige efter en grym tid

på Menorca (tufft emellanåt YES - men utan tvekan helgrym!) på en grym arbetsplats,

med grymma kolleger. Har pengar sparade (även om jag knappast är rik) och behöver

i dagsläget inte oroa mig för räkningar utöver min mobiltelefon. Jag mår bra, bättre

än någonsin tror jag faktiskt och jag är inte ens förkyld vilket jag var nästan hela förra året.

Har en underbar familj. Helsköna vänner. Tillbaks i Landet Lagom, som jag inte förrän

jag stack insåg fördelarna med. Jag är fri som en frickin fågel och kan faktiskt

göra precis vad jag har lust med egentligen.

Jag har inte ens särskilt ont i hjärtat efter honom längre.
Som sagt, jag tror jag lärt mig andas utan honom. Utan det vi hade eller inte hade.
Tror jag funnit min egen styrka och tillbaks till tron på att det faktiskt kommer finnas

någon annan därute för mig. Hur skulle han kunna vara den enda liksom om jag inte

ens har fått en ärlig chans med honom?

Nej. There's plenty of fish in the sea, som dom säger.





Poängen? Jo.. Jag skriver ju fasiken inte längre just för att jag mår så förbannat bra!
Behöver ju ingen terapi längre.
Så.. Det gäller alltså att hitta nya saker att skriva om.
Feel-good-saker.
Nåt åt det hållet.

Och jag har en känsla av att snart - så fort jag bara kommit till Stockholm

och finner mig nya äventyr - ja då kommer skrivförmågan tillbaks igen.

Vi får hoppas på det.

Såhär satt jag...
Hade allmänt tråkigt och inget att göra efter att ha skickat ut
ett par fler mail med mitt CV till olika ställen i Sthlm jag fick
för mig att jag kanske skulle gilla att jobba på.

Men så plötsligt...!






Jobbintervju?!






Nej FLERA jobbintervjuer!!





I stockholm! Redan! Och jag som knappt hunnit skicka ut mina

ansökningar...!





Hmm...Då var bara frågan hur sjutton jag skulle planera in dom

på ett bra sätt när jag redan hade lovat bort mig den här veckan

för en mängd välgörenheter i olika former. (Läs slå klackarna i taket)






Jag fick riktigt ta och tänka till ett tag där.. Men så plötsligt..!!

Ser jag bara till att vara någorlunda duktig under lördag

så borde jag lyckas komma upp relativt tidigt på söndag!

Så Stockholm - på söndag ses vi igen.
Så blir det du, jag, kussen och massor med jobbintervjuer.

Oj.. jag är nästan nervös tror jag!

Idag blev det tacos med familjen :)

Var på bio och såg Bröllopsfotografen med syster, svåger, lillebror och mor min.
Blev en riktigt trevlig kväll i storstaden Skövde.
För er som undrar över filmen så kan jag berätta att jag gillade den :)
Absolut att rekommendera om man vill skratta gott en stund.

Så vackert så jag får hjärtvärk.

Hon sätter ord på det jag inte kan längre...

Jag fick för mig att läsa alla mina gamla blogginlägg idag... Det är märkligt. Jag skrev så mycket bättre förr. Jag vet inte om det har med att göra att jag upplevde saker och ting så väldigt mycket svårare på den tiden. Jag tillät mig älta och förtvivla och känna saker som jag idag inte gärna erkänner existerar. Eller visst, för all del, en stor del av dom problemen jag tyckte mig ha då är ju faktiskt ute ur bilden nu.

Jag vet inte.. Men det känns lite som om jag utvecklat mitt skrivande åt fel håll - det har blivit mer invecklat. Och faktiskt så tror jag det är en bra beskrivning på det hela; det är svårare att skriva när man är glad. Jag behöver liksom inte riktigt skrivandet på samma sätt - tidigare funkade det ju som någon slags terapi. Ventilering liksom. Och även om jag inte saknar nedstämdheten det minsta, så måste jag ändå erkänna.. Jag saknar förmågan att kunna skriva sida upp och sida ned utan att stanna. Utan att tänka. Bara känna.



Well well... Man kan ju inte få allt I guess.

Godmorgon godmorgon! Idag vaknade jag sådär superglad och pigg redan för en timme sedan, trots att jag faktiskt inte gick och lade mig förrän klockan sju i morse. Ni som känner mig borde kunna räkna ut att det är allt annat än normalt och ni som inte känner mig.. Hur normalt låter det? Det är utan tvekan fel på mig. Kanske borde gå till doktorn. Vad tror ni dom säger om jag kommer in sådär på en höft:

Nicole: Hej.. Ehum.. Kan doktorn ta en titt på mig?
Farbror Doktorn: Javisst. Vad var det för fel här då?

Nicole: Jag vaknade och kände mig alldeles..alldeles glad.

Tänk er vilken blick jag skulle få. Psyket nästa antagligen. Stackars tjej, skulle han tänka, tror att hon har en livshotande sjukdom för att hon vaknat glad.

Eller så kanske det skulle bli den andra varianten, den jag tror lite mer på:


Nicole: Hej... Ehum... Kan doktorn ta en titt på mig?

Farbror Doktorn: Eh hej... jag pratta iiinte..eh..svenska eh.. bra.. Kan du sääga en.. eh.. gång till?

Nicole: Ehm... jaha... ehm... Jaaag... vaaaknade...glaad.

Farbror Doktorn: Jahaa... Dett var.. konstig.

Doktorn tar givetvis fram sitt lilla anteckningsblock och pennan ur bröstfickan, skjuter upp glasögonen på näsan och pratar för sig själv. Repeterar gärna den mycket givande konversationen för sig själv ett par gånger medan han skriver ned vad som sagts på knagglig svenska och på sidan översätter så han själv förstår. Ungefär som när man hade franska på högstadiet.

Farbror Doktorn: Ja.. Du ska få.. Ehm.. recepptt på ehm.. pen-se-liiin...

Nicole: ???

Farbror Doktorn: Du ska ääta.. ehm... ett vecka.

Nicole: Penicillin? Du ska inte undersöka mig då?

Farbror Doktorn: Ehm...???

Nicole: Du - ska - inte - undeeersöööka - mig?

Farbror Doktorn: Undeeersöööka? Nej. Det behöver inte.


Så jag får gå därifrån med en liten lapp att lämna in på apoteket där jag får hämta ut mitt penicillin mot min gladhet på morgonen. Undersökning har jag ju förstås bara varit löjlig som nämnt - sånt görs ju faktiskt inte längre. Är du osäker på vad ditt problem är, ja då är det säkert bara nån virusinfektion. I halsen. I ledbanden. På nästippen. Eller varför inte i hjärnan? Eller så är du gravid. Det kan du också vara.

Vid närmare eftertanke... Jag tror jag skippar det där med doktorn. Vi skyller morgon-lyckan på den mycket intressanta msn-diskussionen som höll sig vid liv ända till sju istället. Blir enklare så.

Vad glad jag blev! Upptäckte att folk kommenterat mitt senaste inlägg och måste erkänna att jag faktiskt blev riktigt glad. Tänk vad lite vänliga ord kan göra, eller helt enkelt bara lite respons.

För all del, keep them coming :)

Vad tyst det är... Alla verkar ligga och sova utom jag, till och med djuren, redan! Ända sedan jag hade min sista arbetsdag på Menorca har jag inte kunnat somna tidigare än midnatt och oftast inte ens då. Vanligtvis sitter jag uppe till åtminstone 3 och känner mig allmänt ensam eftersom resten av världen verkar vara död då. Åtminstone nu, här i Sverige.

Anyways.. Här kommer lite bilder från dagen.

Syster tog ju med mig till stallet nu när hon fixat så jag kan rida Exotica som annars bara står och skruttar medan syster min rider Måns. Måste säga det var great att komma upp på hästryggen igen - det var verkligen inte igår! (Vilket jag definitivt lade märke till. Jisses så ringrostig jag blivit under åren!)

Lilla nya stallet...

Syster och Måns

Såhär kan det se ut när vi är ute och rider..

Exotica käkar efter ridturen

Två knasbollar; jag & syster <3

Dejten blev visst framflyttad lite! Syster ringde och ville jag skulle ta bussen till henne så vi kan flänga runt i skogarna redan idag. Så nu ska jag ta och skutta vidare in i duschen och sen försöka hitta allt jag kan tänkas behöva på en dejt som denna. Kläder till exempel. Är en bra start, tror ni inte?

Nicole, om stewarden på planet hem: Han va ju söt ju!
Vikson: Mmm... Han är gay.

Nicole: Meh.. Varför säger du så? Det kan väl inte du veta..

Vikson: Tro mig, jag ser sånt.

Nicole: Meh.. Vadå ser sånt? Hur då?

Vikson: Men titta.. På ögonen..

Nicole: Jaha?

Vikson: Ja? Men ser du inte? Man ser det ju på ögonen.

Nicole: Vadå man ser det på ögonen? Hur ser man det?

Vikson: Ja.. På glimten.

Nicole: Vadå? Så du menar det finns en gay-glimt?

Vikson: Ja! Precis!

Nicole: Du är ju knäpp..

Så kära kvinnor därute som råkar få syn på något fint - förhasta er inte och bespara er sorgen! Se noga efter i killens ögon, där kan trots allt finnas gay-glimten..

Härligt att veta att min hemkomst är så uppskattad.


Systers pojkvän: Vabra! Nu när Nicole är hemma kommer det finnas nässpray jämt!


Du kan va lugn du Marcus, jag är ju halvt beroende så du kommer aldrig behöva oroa dig för att huset Fhors går utan nässpray.

På söndag har jag en dejt.
Min väldigt omtänksamma syster tyckte det började bli dags nu så hon såg till att planera in en dubbeldejt åt mig och henne. Här ska ni få en smygkik på hur filuren ser ut..

Inte så tokigt va?

Vem sa att morgonstund har guld i mun? Alla som känner mig vet att morgnar får mig att dra täcket över huvudet, tjurigt knipa ihop ögonen och med kråkröst utbrista "Åååååhhhhhh" i arg protest över att någon eller något överhuvudtaget har mage att försöka få upp mig ur min varma säng. Eller ibland, som idag, så går det hela mig obemärkt förbi och jag vaknat och inser att shit jag missade visst hela morgonen.Jag är inte skapad för morgnar. Jag är nattmänniska. En hopplös sådan.


Klockan är halv tolv.. och okej då, jag medger jag borde dra mig upp nu. Inte för att jag anser mig själv vara lat och oduglig när jag ligger kvar, nej då, utan snarare för att jag måste slänga mig in i duschen och få på mig nåt mer anständigt än detta innan pappas lunch börjar. Han är snäll och skjutsar mig till hållplatsen i Kbg serrni. Ska träffa mamma inne i lillstan och fika för att sen ta och införskaffa mig en svensk mobil igen. Det börjar bli dags nu efter några dagar ha!

Duschen var det ja!

Här sitter man då igen... Det känns så längesedan men så alldeles precis för en sekund sedan som jag satt här i köket hemma hos mamma och pappa och bloggade framför köksfönstret. Jag har återupptäckt hur underbart det är med en (någorlunda) normal dusch där man står upp på ett stadigt golv istället för minimala badkar i duschar där vattnet eventuellt aldrig ens når plusgrader. Också (åter-)upptäckt att det är underbart med rostat bröd och svenskt, saltat smör och varma kardemummabullar framför Idol (som i år visserligen inte imponerar överdrivet mycket på mig..) med ett gäng knasiga kusiner.

Jag vet, jag vet.. Jag har totalunderskattat Sverige. Kommer väl få äta upp allt kasst jag sagt om det här lilla landet i resten av mitt liv, men jag kan ta den smällen.


Vad som händer härnäst har jag ingen aning om. Har planer på att flytta så småningom, hitta jobb och eventuellt till och med börja plugga igen. Måste dock spekulera vidare innan jag 100% säkert kan säga vad jag gör i vinter, men hey... Bråttom är det ju inte i alla fall. Jag har faktiskt en mycket välförtjänt semester just nu och den tar inte slut förrän jag själv tycker den ska göra det. Sådeså.

Fast känner jag mig själv rätt så lär jag väl börja klättra på väggarna vid veckorslutet. Ha! So who cares? Jag är tillbaks! Jag har allt jag behöver! Jag är glad som sjutton! Jag är fri som en fågel! Vem sjutton säger jag behöver ha en plan just precis NU?



Puss på hela Sverige!

Snart ar jag hemma, hemma, HEMMA!!

Dessutom kommer jag aka samma flyg som Vikson baby och roligare kan det inte bli an att flumma runt med honom pa flygplatsen och planet. Har saknat honom lojligt mycket i sommar!

Blir upplockad pa Skavsta av morbror och Chani och aaaaaaahhh det ska bli saaaaa underbart!!!!
Och i helgen kommer mamma och pappa upp till Stockholm och sen far jag traffa syskonen och det verkar som om det har med att hitta lagenhet i Stockholm kommer losa sig smidigt om det blir som det pratas om.. Det blir till att ta det lugnt nu ett tag och sedan borja leta nytt jobb och det ska bli skitkul :)
Nu blir det dags for ett nytt aventyr.
Nicole ska bli Stockholms-bo. (Jajaja... Jag veeeet att jag sagt att jag aldrig nansin vill flytta till Stockholm men a girl has the right to change her mind, right? Det betyder inte att min lojalitet och karlek till Goteborg minskar det minsta. For Gotet kommer alltid rocka mer an Stockholm!! Sadesa!)

Anyways.. Vid den har tiden imorgon vaknar jag upp i Sverige igen. Hallelujah I love my life!

WEEEEE-YAAAAAAY-JIPPIIIIIIEEEEE-WOOOOHOOOO-AAAAHHHHH-IIIIIIHIHIHIHIHHH-HAHAHAHA!!!

AND I CANT WAIT!!!

Känns som hundratrettifemton år sen jag satt i köket hemma i Forsvik och sist klagade på att jag hade tråkigt och kände mig rastlös och mamma sa åt mig att gå ut och gå en promenad. Som vanligt tittade jag på henne som om hon vore en alien och som vanligt svarade hon "Men det spelar ju ingen roll vad jag säger.. Du vill ju inte göra nåt av det ändå!"och där slutade konversationen som vanligt med att jag tjurigt satte armarna i kors och satte mig att drömma mig bort framför köksfönstret...

Mamma, förlåt, men du kommer nog få höra tjatandet om att jag är uttråkad igen. Verkar vara sån jag är liksom. Längtar alltid bort. Nya äventyr.

Men vill du veta en hemlighet?


JAG FULLKOMLIGT ÄLSKAR ATT KOMMA HEM TILL ER OCH ETT HEM SOM ÄR FYLLT AV DEN VILLKORSLÖSASTE KÄRLEK JAG NÅGONSIN ERFARIT.
Och jag kommer alltid att älska det. Oavsett hur mycket jag sitter där vid fönstret och drömmer om vita stränder, blå oceaner och nya platser att upptäcka. För ni är det bästa i världen, Familjen Fhors. Utan er vore jag NADA.