Sönderstressad. Helt och hållet totalt.
Konstant sömnbrist och/eller dålig sömn. Noll aptit. Konstant huvudvärk, illamående och magont. Lättretlig, lättstött, lättsårad,lätt-allting-som-inte-är-positivt.. Konstant arg och/eller ledsen. Noll lust till nånting.
Känner jag igen mig?
Ja.. alldeles helt och hållet är jag rädd.

När går gränsen för hur mycket man kan skita i andras välbefinnande för att rädda sitt eget?
När är det okej att låta bli att lyssna, låta bli att svara, låta bli att bry sig? Jag önskar jag kunde säga att jag tyckte det känns helt okej när det kommer till den punkten då du får välja, ställa ett ultimatum; du eller jag. Jag själv eller han. Den enes bröd den andres död.
Men för mig känns det inte okej. Inte nånstans.
Så jag sväljer det. Låter mig brytas ned medan jag dagarna ut och dagarna in hatar mig själv för att jag bara inte kan sluta bry mig. Bara sluta bry mig tillräckligt länge för att själv ta mig upp och lära mig andas utan alla förbannade fotbojor igen. Lära mig le utan att trycka på en strömbrytare. Lära mig skratta utan att det krampar och stretar emot inom mig. Lära mig glittra sådär i ögonen igen som jag vet att jag tidigare kunnat och som jag vet att jag kan göra igen.. Om bara...

Jag vet inte vad som är värst. Att en människa jag en gång tyckt så otroligt mycket om - och på nåt vänster uppenbarligen fortfarande bryr mig om - göra mig så illa. Eller att jag faktiskt låter honom göra det. Låter honom göra det bara genom att ge honom en chans. För hans välbefinnande. På bekostnad av det enda lilla välbefinnande som jag ens kan förknippa med mig själv...

Vart går gränsen? När är det okej att låta en annan må dåligt för att rädda sig själv?