Pero nunca te olvidaré
Damn Im good!
Idag har jag vart duktig och sökt en miiiiiljaaard jobb.
JO.
JO.
En helt ny karriär
Ända sedan jag var liten har jag haft en återkommande dröm om hur jag kör bil, tappar kontrollen helt och precis innan jag krockar så vaknar jag...
Häromnatten hände något märkligt: jag hade fullkomlig kontroll!
Jag var lugn och kontrollerad, som vilken van bilförare som helst. Fickparkerade till och med helt utan problem!
Och då fick jag den - min vision..
Min dröm innebär att jag nu är redo att börja övningsköra! Eller hur?!
Ha! Tjena.. Kanske ska fixa mig en karriär som drömtyderska, det vore nåt.
Har inget intressantare att skriva än så. Mitt liv är sjuuuukt ointressant atm. Suger.
Men jag behöver i alla fall inte socialbidrag. Yay.
Jag pluggar upp min matte på komvux istället = bidrag. Yay. Fyfan.
Matten tar död på mig.
Tristess! Vik hädan!
Häromnatten hände något märkligt: jag hade fullkomlig kontroll!
Jag var lugn och kontrollerad, som vilken van bilförare som helst. Fickparkerade till och med helt utan problem!
Och då fick jag den - min vision..
Min dröm innebär att jag nu är redo att börja övningsköra! Eller hur?!
Ha! Tjena.. Kanske ska fixa mig en karriär som drömtyderska, det vore nåt.
Har inget intressantare att skriva än så. Mitt liv är sjuuuukt ointressant atm. Suger.
Men jag behöver i alla fall inte socialbidrag. Yay.
Jag pluggar upp min matte på komvux istället = bidrag. Yay. Fyfan.
Matten tar död på mig.
Tristess! Vik hädan!
Gammal kärlek återfunnen
Inatt återfann jag en av mina allra största kärlekar..
Poesin. Och Pablo Neruda.
I Do Not Love You Except Because I Love You
Pablo Neruda
I do not love you except because I love you;
I go from loving to not loving you,
From waiting to not waiting for you
My heart moves from cold to fire.
I love you only because it's you the one I love;
I hate you deeply, and hating you
Bend to you, and the measure of my changing love for you
Is that I do not see you but love you blindly.
Maybe January light will consume
My heart with its cruel
Ray, stealing my key to true calm.
In this part of the story I am the one who
Dies, the only one, and I will die of love because I love you,
Because I love you, Love, in fire and blood.
Marvellous.
Arbetslös & Luspank. Döda mig.
Nu har jag suttit här och gråtit konstant i två timmar snart...
Allting känns så hopplöst.
Jag känner mig rastlös, stressad, rädd, oduglig.. Ja, adjektiven är många ikväll.
Jag vill bara ha ett jobb och inte behöva flytta, är det verkligen för mycket begärt?
Men nej.. Jobben finns i Stockholm, Göteborg, Norge, England, Irland...
Visst skulle Göteborg vara underbart.. England med. Men jag vill inte ta farväl. Inte nu. Inte när jag nyss funnit honom..
Det hemska är när man börjar tänka att man inte har något annat val än att ta farväl och ge sig av, för att det är ens enda val om man vill kunna leva. Jag har inte mat till hyra, räkningar, mat... Nej. Jag har faktiskt inte det.
Sommarens lön har redan gått till räkningarna. Jag har 1800 kvar och inget jobb. Kan inte få A-kassa än.
Jag är för stolt för att berätta exakt hur illa det är för mina föräldrar, för rädd för att känna att jag inte duger någonting till eftersom jag inte ens kan få tag i ett futtigt jobb. Visserligen så känner jag mig rätt värdelös i vilken fall, så det kanske inte spelar så stor roll..
Men jag vill inte låna pengar hela tiden.
Inte när jag vet att pappa jobbet i princip jämt för att det ska gå runt. Ja, till och med när han är sjuk.
Jag vill inte be honom betala min hyra ännu en månad.
Det gör ont.
Och skulle jag flytta hem.. Tanken får mig att nästan kvävas ärligt talat.
Inte bara det att jag inte ens har ett eget rum... Skulle jag flytta hem skulle jag likväl snylta på dom. Jag skulle inte må det minsta bättre utan snarare sämre för att jag inte ens klarade av att ta hand om mig själv längre.
Efter fyra år på egen hand är det inte det lättaste att flytta hem igen. Hem till andras regler, andras vanor och en ort jag vantrivs något så fruktansvärt i.
Jag önskar att jag liten igen.
Att allting kunde vara så enkelt som det var när jag var en sådär 10 år och helt bekymmersfri.
Allting var möjligt, gränser var ingenting som hejdade en och jag hade vingar som bar mig; när jag ville & var jag än ville.
Jag önskar jag bara kunde luta mig tillbaks och ta det hela med ro... Men nej, jag drabbas istället av panik och ångest. Och jag vet inte vad jag ska göra åt det.
Ansökan om socialbidrag nästa... och livet suger atm.
Allting känns så hopplöst.
Jag känner mig rastlös, stressad, rädd, oduglig.. Ja, adjektiven är många ikväll.
Jag vill bara ha ett jobb och inte behöva flytta, är det verkligen för mycket begärt?
Men nej.. Jobben finns i Stockholm, Göteborg, Norge, England, Irland...
Visst skulle Göteborg vara underbart.. England med. Men jag vill inte ta farväl. Inte nu. Inte när jag nyss funnit honom..
Det hemska är när man börjar tänka att man inte har något annat val än att ta farväl och ge sig av, för att det är ens enda val om man vill kunna leva. Jag har inte mat till hyra, räkningar, mat... Nej. Jag har faktiskt inte det.
Sommarens lön har redan gått till räkningarna. Jag har 1800 kvar och inget jobb. Kan inte få A-kassa än.
Jag är för stolt för att berätta exakt hur illa det är för mina föräldrar, för rädd för att känna att jag inte duger någonting till eftersom jag inte ens kan få tag i ett futtigt jobb. Visserligen så känner jag mig rätt värdelös i vilken fall, så det kanske inte spelar så stor roll..
Men jag vill inte låna pengar hela tiden.
Inte när jag vet att pappa jobbet i princip jämt för att det ska gå runt. Ja, till och med när han är sjuk.
Jag vill inte be honom betala min hyra ännu en månad.
Det gör ont.
Och skulle jag flytta hem.. Tanken får mig att nästan kvävas ärligt talat.
Inte bara det att jag inte ens har ett eget rum... Skulle jag flytta hem skulle jag likväl snylta på dom. Jag skulle inte må det minsta bättre utan snarare sämre för att jag inte ens klarade av att ta hand om mig själv längre.
Efter fyra år på egen hand är det inte det lättaste att flytta hem igen. Hem till andras regler, andras vanor och en ort jag vantrivs något så fruktansvärt i.
Jag önskar att jag liten igen.
Att allting kunde vara så enkelt som det var när jag var en sådär 10 år och helt bekymmersfri.
Allting var möjligt, gränser var ingenting som hejdade en och jag hade vingar som bar mig; när jag ville & var jag än ville.
Jag önskar jag bara kunde luta mig tillbaks och ta det hela med ro... Men nej, jag drabbas istället av panik och ångest. Och jag vet inte vad jag ska göra åt det.
Ansökan om socialbidrag nästa... och livet suger atm.
NiondeSeptemberTjugoHundraSju
Otroligt vad ens kropp orkar med egentligen!
Här sitter jag, pigg och glad och med fungerande hjärna, efter att ha sovit i knappt 3-4 timmar.
Är det inte underbart så säg!
Såhär alert är jag ju aldrig under dom här omständigheterna.
Suttit på ett LAN - believe it or not - hela natten och igårkväll. Då kan man ju förstås fråga sig:
Vad sjutton gör jag på ett LAN?!
Jadu.. det undrar jag med. Inte spelar jag i alla fall. Åtminstone inte med dom andra.
Jag har helt enkelt suttit hela natten med min lånade laptop i knät, fått världens ryggvärk och torra linser ENDAST för att få vara i närheten av min pojkvän.
Är inte det knäppt så vet jag inte, men det var helt klart värt mödan! Skulle göra om det tusentals gånger om jag visste att belöningen var lika underbar som den var inatt.. Eller ja, imorse.
Well.. Jag ser dock framemot att få komma hem och gosa in mig i en gosig filt med pojken min och se på nån halvkass film som jag ändå inte kan koncentrera mig på för att han sitter bara någon millimeter från mig.
Jag älskar att vara nykär.
Här sitter jag, pigg och glad och med fungerande hjärna, efter att ha sovit i knappt 3-4 timmar.
Är det inte underbart så säg!
Såhär alert är jag ju aldrig under dom här omständigheterna.
Suttit på ett LAN - believe it or not - hela natten och igårkväll. Då kan man ju förstås fråga sig:
Vad sjutton gör jag på ett LAN?!
Jadu.. det undrar jag med. Inte spelar jag i alla fall. Åtminstone inte med dom andra.
Jag har helt enkelt suttit hela natten med min lånade laptop i knät, fått världens ryggvärk och torra linser ENDAST för att få vara i närheten av min pojkvän.
Är inte det knäppt så vet jag inte, men det var helt klart värt mödan! Skulle göra om det tusentals gånger om jag visste att belöningen var lika underbar som den var inatt.. Eller ja, imorse.
Well.. Jag ser dock framemot att få komma hem och gosa in mig i en gosig filt med pojken min och se på nån halvkass film som jag ändå inte kan koncentrera mig på för att han sitter bara någon millimeter från mig.
Jag älskar att vara nykär.
Moody
Ett:
Matfestivalen är grymt överskattad.
Två:
Jag hatar att känna mig... oönskad. I vägen. Jobbig.
Och det gör mig så jäkla besviken när folk inte ens ger en en chans.
Som om dom bestämt sig för att jag inte är det minsta värd att lära känna. Att det är alldeles för jobbigt och onödigt att lägga ner den där lilla, lilla kraften på att ens försöka. Inte ens för sin bästa väns skull...
Nej. Det är inte kul.
Gör mig arg... och ja, quite frankly, så sårar det mig.
Jag - mina vänner - skulle i alla fall försöka.
Tre:
Batman är mer än jag förtjänar.
Och troligen det bästa som kunde hända mig just nu.
Fyra:
JAG ÄR I DESPERAT BEHOV AV ETT JOBB!
Skickade in några fler ansökningar idag... Jag hatar att gå hemma och inte göra någonting. Speciellt i vetskapen om att mina pengar inte räcker till i längden.
Matfestivalen är grymt överskattad.
Två:
Jag hatar att känna mig... oönskad. I vägen. Jobbig.
Och det gör mig så jäkla besviken när folk inte ens ger en en chans.
Som om dom bestämt sig för att jag inte är det minsta värd att lära känna. Att det är alldeles för jobbigt och onödigt att lägga ner den där lilla, lilla kraften på att ens försöka. Inte ens för sin bästa väns skull...
Nej. Det är inte kul.
Gör mig arg... och ja, quite frankly, så sårar det mig.
Jag - mina vänner - skulle i alla fall försöka.
Tre:
Batman är mer än jag förtjänar.
Och troligen det bästa som kunde hända mig just nu.
Fyra:
JAG ÄR I DESPERAT BEHOV AV ETT JOBB!
Skickade in några fler ansökningar idag... Jag hatar att gå hemma och inte göra någonting. Speciellt i vetskapen om att mina pengar inte räcker till i längden.
