Varfor ar det sa svart att lata gamla sar vara och laka ifred? Kan jag inte bli patvingad en sandar skyddsgrej som hundar far for att dom inte ska bita upp sina sar? San som sitter runt huvudet och helt enkelt gor att du inte kan rora vid dom? Jag har borjat peta pa dom igen. Men va sjutton ska man gora nar det kliar sa forbannat?

Augusti. Nu har halva sasongen passerat forbi och som vanligt i mitten av sasongen sa borjar det kannas. Fysiskt och mentalt borjar man kanna sig gammal och trott och dagarna kanns slitsammare an tidigare, langre, varmare.. Siestorna ar inte langa nog och barnen ar jobbigare an nagonsin. (Eller sa ar det kanske talamodet som tryter och barnen ar domsamma?) Dessutom marks det pa sa satt att jag inte langre har energi att ga ut pa kvallarna efter jobbet langre. Lusten finns liksom sallan dar just nu.

Missforsta mig ratt; jag ar inte ledsen eller olycklig. Bara sa otroligt trott. Och jag antar det ar normalt nar man jobbat sa mycket som jag och Toni i sommar. Knappt utan resurser att gora det vi vill och hoppats pa, men anda gar foretaget och forvantar sig att man ska kunna gora guld av skit. Men visst sjutton har vi gjort det forbannat bra anda - vi ar bland dom hogst rankade i foretaget och det vill jag lova ar inte daligt for att bara vara tva entertainers pa ett av de hogst befolkade hotellen pa on i sommar. Dessutom ar vi non-live. Och E3 kan fa ata upp sina hattar, for vi ar sa forbannat mycket battre utan deras hjalp!

Jag har borjat tanka sadar forbannat mycket igen. Inte nodvandigtvis pa ett daligt satt, men det trottar ut mig i langden oavsett vilket. Ibland ar det sa otroligt mycket skonare att bara..flyta. Ligga dar och andas in och ut och se upp pa en klarbla himmel medan man ligger i ett salt hav och flyter omkring och bara ar. Precis sa.
Men nagonting gott kommer det visserligen ur allt det dar forbannade tankandet ocksa, tror jag. Jag tror att jag har borjat forma lite planer om hur jag faktiskt vill gora efter sommaren och den har gangen tror jag att det kan bli riktigt bra. Det kanns sa. Men vi far se. An ar sommaren inte over.

Maste bara ta mig igenom Augusti forst. Slutspurten ar sa valdigt enkel forstar ni, man missar allt det jobbiga nar tiden flyger forbi och istallet ser man bara det underbara med att jobba sahar och man borjar inse att det snart ar over, att man snart ska skiljas fran de vanner och det liv man skapat harnere for att borja om nanannanstans.

Men forst; Augusti. Animos, Nicole, animos!