Ja ni som tittar in här med jämna mellanrum har nog märkt att jag inte skriver särskilt aktivt längre. Man kan väl säga jag hittat roligare ställen att skriva på och just nu vet jag inte riktigt om jag ska behålla den här bloggen eller inte. Känner mig inte särskilt inspirerad att skriva här om min (o)intressanta vardag these days. Men vi får se.. Inspirationen kanske återvänder när jag väl fått rätsida på det här med flytt och grejer.

Tills dess, ta hand om er!

Gårdagen kan sammanfattas med ett ord:

GRYM!


Det är märkligt hur mycket det kan göra att hänga med sköna människor,

dansa hela natten, kramas och pussas och skratta i massor.

Ikväll blir det en återställare.

Wehey!

Finally framme i huvudstaden efter vad som kändes som en evighetsresa. Har sovit hela vägen men är ändå så trött att ögonen knappt kan hållas öppna utan klädnypor. Nu blir det till att vila lite och ladda inför kvällen med min SuperChani. Vi ska ut på äventyr ikväll, hon och jag och vinet och musiken och folk i massor. (Jag är överlycklig, för jag har sett mer än fem människor idag! Det är grejer det för en liten lantis som jag!)



Ikväll blir det clubbing och svängande i Köttfärsen. (Elle var det Fasching kanske? Jag svääär det lät som 'färsen'.) Kanske ses vi där. Kanske inte. I don't really give a damn. Men kul ska det bli!

Behöver lite andrum. Behöver något annat än vintertystnad och ingenting-dagar. Behöver liv i luckan, galet umgänge,  tjejsnack och högljudda gapskratt. Behöver stadsljus, buller och rökiga perronger.

Jag behöver komma bort från mitt huvud. Lämna det hemma medan jag och mitt eldhjärta drar på äventyr.







Tur för mig att min alldeles egna superkusin alltid ställer upp på galenskaper.

♥

MEN DUMMA DUMMA DUMMA POST!

Snälla söta lilla rara brev.. Kom fram nu då!
Jag tycker inte om att vänta.
En dag är okej. Två, kanske tre är uthärdligt.
En vecka och mer är rent oacceptabelt.

Skynda! Pretty please?

Det är svårt att förklara, svårt att finna ord

när dina blå ser rakt in i min regnbågssjäl

talar utan att tala

berör utan att vidröra

Det är svårt att minnas hur man andas, svårt att finna luft

när dina pärlrader smälter mitt eldhjärta
fängslar utan att fängsla
befriar utan att släppa taget


Och det är svårt att inte skratta, svårt att inte hoppas
för ljudet av din mjuka raspröst är musik i mina vinteröron
versaler utan skrik
värmer utan att bränna

Och jag undrar
kan ett eldhjärta, så obetydligt som mitt
(inte särskilt stort, bara två små knytnävar
inte särskilt modigt, bara när det måste )

rymma så mycket kärlek

och ändå inte brista?

Sometimes we put up walls. Build fences.

Not to keep people out

But to see who cares enough to knock them down.


And you did.

Every single time.

You did.

Jag vet inte om jag någonsin hört något vackrare.

Och jag kan inte andas. Jag vet inte hur man gör längre.

Hur kan någonting vara så otroligt vackert att det får själen att värka?

Och hur mycket tonerna än får mig att gråta,

så kan jag inte sluta lyssna.