...från Jonay! Högst oväntat och väldigt uppskattat såhär i vintermörkret i björnaskogarna. (Utan björn visserligen, min nordens elakaste katt kanske kan räknas som en?)
Och eftersom han gjorde mig så väldigt glad genom att ringa och roa mig en stund (hör där - och jag som brukar hata telefonpratande!) tänkte att jag då skulle passa på att säga till er läsare därute nånstans att spana in hans sida och luta er tillbaks en stund medan ni lyssnar på mannens sköna beats.


 

Och plötsligt ser jag med helt nya ögon.
Och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta,
när jag känner hur den lilla bortglömda rösten
i mitt hjärtas innersta, undanskymda vrår viskar:
"Glöm mig inte igen. Jag finns."

Så sitter jag här med ett bamseglas vitt i handen en helt vanlig tisdagskväll. Har inget att göra och ingen att ringa. Nåja, ingen att ringa som man faktiskt kan umgås med sådär with short notice som man så fint säger.

Igår insåg jag hur komplett opraktisk jag varit i mina val av vänner. Dom jag känner som bor närmast bor ca en mil bort - men inte så länge till för en av dom ska till Göteborg nu vid årsskiftet. Dom andra umgås jag inte med sedan många år tillbaks, kanske inte helt frivilligt men ändå.

Sen blir avstånden bara större. Fem mil..Tio..Tjugosju..Min allra närmaste vän i hela världen, som inte är en familjemedlem, bor i Storbritannien. Sen är det Spanien. Portugal... Ja ni förstår poängen? Genom mina val (eller icke-val för jag har faktiskt inte valt ett jota) så har jag nästan helt lyckats isolera mig här i dom grantäta skogarna - och hur lajbans är väl det för en sån tokrastlös typ som jag?
Jag menar det.

Grymt opraktiska val av vänner. Men det är väl så det är.. Man väljer inte vilja människor man faller för. Inte heller de människor som kommer att betyda mycket för en. Lika lite som man väljer sin familj.

Så ja.. därför sitter jag nu här. Ensam. Med mitt vin. Och får hålla till godo med nordens elaskaste katt som jag ska döpa om till Lucifer när min syster inte hör på.

Skål.


 

Jag är morgontrött & frukostbordet bara diskuterar. Att dra upp mig ur sängen vid 8 (vilket är rena rama döden för mig these days), tvinga mig att äta vad andra ser som en ordentlig frukost & sedan behöva lyssna på diskussion efter diskussion efter diskussion över de mest banala saker.. Well it doesn't exactly improve my mood såhär en kall decembermorgon.

Och jag som har så svårt för att hålla tyst när folk börjar diskutera om saker där mina åsikter är bestämda & oböjliga.. Suck. Goodbye lugna morgon. Goodbye tålamod. Jag blir helt enkelt rosenrasande & det bara bubblar & sjuder & vill koka över. Har ju inte hunnit trycka på "håll-koll-på-humöret-funktionen" än vid den här tiden. Är mer grottmänniska än en modern 2000-talsbrutta. Jag blir som en uppretad, frigid kobra. Giftig som bara faaaan.

Tyckte det var bäst att retirera. Så hej bloggen. Tur att du finns ändå.

Mamma under middagen:

"Denice, tycker inte du att Nicole är väldigt lik Tom i Tom & Jerry? Dom liksom uttrycker sig på samma sätt."





Nån vänlig själ som kan förklara vad min mor menar?

Kolla varifrån!

Jag o bror har bakat pepparkakshus. Shit, vilken pärs! Vem fasiken sa det var en piece of cake? Men nu är det iaf färdigt, efter många panikattacker, slagsmål, brännskador och timmar. Imorgon fortsätter vi med gården. Gud giv mig styrka!

1. ...varför man så fort man hoppar på en båt ska börja babbla båtspråk? Varför göra det så himla komplicerat för sig? Jag menar, vänster kan väl lika gärna vara just vänster och bak och fram kan väl heta bak och fram istället för akter och för? Vad är egentligen poängen? Diskriminering är vad det är. Precis som med rövarspråket när jag var liten och inte ville mina yngre syskon skulle förstå vad jag och mina kompisar snackade om för coooola grejer.

2. ...varför kineser i film alltid är onda och dessutom värsta kung fu-virtuoser? Precis som om det är genetiskt och dom alla helt enkelt föds onda och onaturligt viga, smidiga och gör att dom kan ändra på tyngdlagen precis hur dom vill. Inte coolt! Vi andra framstår ju som världens osmidigaste typer i jämförelse!

3. ...och om dom nu mot all förmodan inte är onda kung fu-mästare, varför är dom då flyktingar/slavar som sitter inklämda i en van som sardiner? Finns det verkligen inga andra roller för dom små sneögda varelserna därute? Är alla rollbesättare och manusskrivare så fantasilösa?

Tacksam för svar. Gärna nu.

Det har snöat. Testade snön inatt med att slira runt på gatorna och jag måste erkänna det fick mig att minnas när jag som barn tillsammans med mina syskon och kusiner blev inpackade i flyttbilen vi lånat när vem-det-nu-var behövde flytthjälp. Där satt vi och rullade fram och tillbaks i flaket, skrattandes så att tårarna bara sprutade, medan morbror körde runt, runt, runt, runt i rondellen i slutet av gatan där jag bor. Känslan av nästintill total viktlöshet och noll kontroll kändes helt underbart berusande, ja nästan lite mysig.

Jag har tillbringat dagen med att ha gjort ungefär ingenting. Inte helt ovanligt kanske, men idag har det inte ens stört mig där jag legat på soffan och klämt i mig nektarin efter nektarin (34 stycken på två dagar faktiskt) och suckat över Stolthet & Fördom. Är det inte lite roligt förresten hur man kan se på film och verkligen skämmas djupt och nästan smärtsamt, över saker som folk säger? Som om man själv har med saken att göra liksom. Som om det var min mamma där på filmen som fick mina kinder att blossa av ren genans?

I alla fall. Nu ska jag fortsätta med ingenting. Och klämma i mig lite fler nektariner. Mums!

En natts ordentlig sömn (tro det eller ej) verkar ha gjort mitt humör lite mildare. Lite vänligare sinnad idag kan man kanske säga. Fortfarande sur på vederbörande från gårdagens händelse, men det kan mänskan gott få ta.


Tror han måste fattat vinken för den här morgonen har jag bombarderats av sms tänkta att få mig att dra på munnen och brista ut i ett och annat gapskratt. Men jag som är envis som en åsna & tänkt hålla i mina principer ett par timmar till, vägrar förstås. Har psykologiskt eltejpat min mun så läpparna inte kröks en endaste millimeter när jag ögnar igenom sms:en. Nej, faktiskt. Lite tystnad till kan han allt få ta. Och Kate Nash håller just nu med mig, så det så.


Nu ska jag gå och avreagera mig med att slänga ihop lunch till pappa.

Kan någon tala om för mig varför man ens står ut med killar? Och kom inte med nåt smart, såklart-det-är-så-svar på den frågan för då skriker jag nog rätt ut och sliter av mitt nyfärgade hår!

Varför, varför, varför, VARFÖR har jag inte fattat än? Killar kommer aldrig vara något annat än fruktansvärt irriterande och okänsliga, jobbiga varelser som älskar att göra mig fly förbannad! Så förbannat mycket snack jämt, men i själva verket är dom så jäkla fega att till och med jag verkar modig i jämförelse!

Finns det nån därute som kan tipsa om en bra "10-steps-to-become-the-perfect-Lesbian"-bok? Så mycket självhjälpsböcker som det finns i den här världen, så måste det ju i alla fall finnas EN om hur man blir flata? Vet du vart man får tag på en sådan, var då hemskt bussig och lämna en kommentar så ska jag avguda dig i resten av mitt killhatande liv!

(Och för guds skull - HA INTE MAGE ATT SÄGA NÅGOT SNÄLLT OM KILLAR OM NI SKA KOMMENTERA! Inte ikväll. Men kommentera gärna och säg dom är svin. Tack så mycket hej. )

Kolla varifrån!

Nu ska Exotica o jag ut o leka med syster yster o Måns i skogen. Hoppla!

För alla er som tycker om bra musik & inte redan spanat in den här snubben -

GÖR DET NU.

Armand Mirpour säger jag bara. Det är kärlek det.

Kolla varifrån!

Tänkte jag skulle testa det här med mobilblogging. Hej hopp!

Jag samtalar med en vän från UK över msn och han har fått för sig att översätta min blogg så han förstår den..


Han: -- the translator says "drum electric banana against stockholm central". Wots that?
Jag: Lmao!

Han: A band? a club?
Jag: Lmao!

Han: ???

Jag: I'm guessing that would be the subway.

Ja.. snacka om Lost in Translation.

Alla har vi våra små egenheter. Jag skulle utan problem kunna lista upp mina egna. Eller min familjs. Min släkts. Och jag kan lova att listan skulle bli himla lång om jag påbörjade en.

Min lillasysters kille hade otur. Han är nämligen ihop med min syster - och hon är typen av person som inte riktigt drar sig för pinsamheter. Eller berätta högljutt om andras. Inte ens när man sitter ett gäng mitt i tunnelbanan i Stockholm. I helgen fick jag (och alla andra i tunnelbanan mot Stockholm Central) veta att min systers pojkvän - vi kallar honom för enkelhets skull Bonnläpp - hade ett mycket egendomligt intresse när han var liten. Han var nämligen så förtjust i sin egen fislukt att han brukade "fånga" sin fis i en påse som han sedan låg och sniffade i nr han skulle gå lägga sig. Ungefär som en unge som sniffar lim.
Fräscht eller vad?

Stackars Bonnläpp blev helt röd i ansiktet han, men va gör man när man har en syster som min till flickvän?
Jag själv har fått utstå min beskärda del pinsamheter från hennes sida under min uppväxt. Det är faktiskt ganska skönt att sitta på avbytarbänken för en gångs skull.



Vad har Du, ja Du som läser, för egenheter? Kommentera gärna och stilla min nyfikenhet en aning.

Verkar inte finna ände på rastlösheten inatt. Jag vet inte om det är musiken som plötsligt fått mina tankar i rörelse, fått mig att resa tillbaks i tiden. Kanske är det något helt annat. Men ikväll finner jag inga svar. Men jag tror inte jag ser det som ett problem. Jag vet egentligen inte riktigt vad mitt huvud vill med mig ikväll. Inatt. Får inte alls ordning i det kaoset som pågår i min hjärna. Mitt hjärta. Och jag vet inte riktigt om jag vill det heller. Få ordning. Behövs det verkligen?

Jag har ju alltid varit ganska slarvig av mig. Tycker om mitt ordnade kaos. Kan faktiskt inte leva utan det. Blir komplett galen av att ens försöka. Hela jag har alltid spretat och stretat åt alla håll samtidigt. Ända sedan jag lärde mig tänka på egen hand. Ja.. Kanske till och med innan dess om man ska tro på vad man berättat för mig om hur jag var som liten.

Men det kanske är just det som alltid varit mitt problem? Att jag ska och vill åt så många olika håll på en och samma gång? Är det kanske det som dragit sönder mig under åren? Ändå tror jag på något vänster att det är just precis det som får mig att sitta ihop. Tejpar ihop alla paradoxala viljor. Är det här ens ett problem?


I ärlighetens namn så vet jag knappt vad jag dillar om längre. Mina stackars hopplösa tankar beter sig som förskrämda unghästar som skenar och vägrar stanna trots att de löddrar och andas med ansträngda, pipande lungor. Och jag förstår inte varför. Orkar inte förstå. Behöver inte förstå.
Inte inatt.

Så var man tillbaks i skogarna efter en helg i huvudstaden med syskon (alla minus en, men med tillhörande bihang) & kusiner & annat folk.
Intensiva dagar har det varit, som det nu oftast är när man umgås med hela min chilenska släkt på en och samma gång. Ljudnivån är säkerligen över rekommendationsgränsen, skämten allt annat än barnvänliga och språken växlar i ljusets hastighet och gör det aningen svårt till och med för oss flerspråkiga att hålla reda på till slut. Det äts och dricks utan gränser, tills det sprutar frukt och tårta och lasagne ur öronen på en. Det skrattas och dansas och gråts och spills dricka och de vuxna beter sig för det mesta mer som barn än vad dom yngsta av mina kusiner gör. Det är en bedrift vill jag lova.

Jisses så jag hjärtar min helknasiga drös av egensinniga, nyansfulla och aldrig-riktigt-vuxna latinamerikaner till släktingar..!


Har även hunnit med en sväng till Fryshuset på Paramores konsert. Första förbandet hette Kadawatha och jag upptäckte - rätt sjukt paff vill jag lova - att den grymme sångaren var en snubbe som gått på mitt gamla gymnasium i Skara. Fetdiggade dom helt klart.
Men det var det enda av dom alldeles för långa förbanden som jag fetdiggade. Dom andra (typ Paperoots eller nåt sånt och sen You & Me at Six) var mest störigt brötiga och jag orkade inte koncentrera mig att lyssna på musik vars trummor och bas överröstade allt intressant ljud som kunde ha hörts.
Paramore däremot fetdiggade jag. Hayley (sångerskan) är grym live och det var skönt att inte behöva bli besviken. Enda stora klagomålet jag har att framföra var att min favvolåt inte blev spelad - men jag är beredd att förlåta. För den här gången.

Men nu gott folk ska jag sova. Typ. Så godnatt.