Verkar inte finna ände på rastlösheten inatt. Jag vet inte om det är musiken som plötsligt fått mina tankar i rörelse, fått mig att resa tillbaks i tiden. Kanske är det något helt annat. Men ikväll finner jag inga svar. Men jag tror inte jag ser det som ett problem. Jag vet egentligen inte riktigt vad mitt huvud vill med mig ikväll. Inatt. Får inte alls ordning i det kaoset som pågår i min hjärna. Mitt hjärta. Och jag vet inte riktigt om jag vill det heller. Få ordning. Behövs det verkligen?

Jag har ju alltid varit ganska slarvig av mig. Tycker om mitt ordnade kaos. Kan faktiskt inte leva utan det. Blir komplett galen av att ens försöka. Hela jag har alltid spretat och stretat åt alla håll samtidigt. Ända sedan jag lärde mig tänka på egen hand. Ja.. Kanske till och med innan dess om man ska tro på vad man berättat för mig om hur jag var som liten.

Men det kanske är just det som alltid varit mitt problem? Att jag ska och vill åt så många olika håll på en och samma gång? Är det kanske det som dragit sönder mig under åren? Ändå tror jag på något vänster att det är just precis det som får mig att sitta ihop. Tejpar ihop alla paradoxala viljor. Är det här ens ett problem?


I ärlighetens namn så vet jag knappt vad jag dillar om längre. Mina stackars hopplösa tankar beter sig som förskrämda unghästar som skenar och vägrar stanna trots att de löddrar och andas med ansträngda, pipande lungor. Och jag förstår inte varför. Orkar inte förstå. Behöver inte förstå.
Inte inatt.