Jag satt här och läste igenom gamla blogginlägg jag skrivit.. Kom över ett jag skrev i London, när jag mådde som sämst över allting som hände mellan mig och X. På den tiden mitt hjärta knappt existerade längre; det var en grå skugga av vad den en gång varit. Brukade jämföra den med Sibirien.

Jag minns jag kallade honom för ful. Jag var så arg. Så sårad.


Mitt inre så sönderklöst att jag kallade den vackraste jag vet för ful.

"Vad sjutton ska jag med honom till?"

Men jag vet. Han är färgen, ljuset och musiken... Han är allt.
Och han är så vacker att jag gråter baklänges.

Idag är en av dom där dagarna.. Det känns tungt. Det känns alltid tungt att andas när min dos av honom är alldeles för liten. Och mitt hjärta blöder. (Och jag skäms över att erkänna det; men svartsjukan gnager. Får mig att vilja gråta i ren frustration över att jag ens är svartsjuk på någon jag egentligen inte har någon rätt att vara svartsjuk på. Och jag hatar det.)


Och tiden går så sakta. Den sniglar sig fram, hånskrattar mig rakt i ansiktet. Där får du din dumme fan, säger den till mig. För att du suger på tajming. Jag vet. Mitt hjärta har alltid varit hopplös i den frågan.


Men vad ska man göra när han är som en regnbåge runt mitt hjärta?

Mamma vill ha med mig ut på promenad i snön.
"Är du tokig? Ser jag ut som en isbjörn eller?"

I'm not made for winter. Winter's not made for me.
Låt mig få gömma mig under dom tusen täckena tills det blir vår.

Tacksåmyckethej.

I carry your heart with me (I carry it in my heart)

I am never without you (anywhere I go, you go, my dear;

and whatever is done by only me is your doing, my darling)
I fear
no fate (for you are my fate, my sweet) I want
no world (for beautiful you are my world, my true)
and it is, you are, whatever a moon has always meant
and whatever a sun will always sing is you



Here is the deepest secret nobody knows
(here is the root of the root and the bud of the bud
and the sky of the sky of a tree called life; which grows
higher than the soul can hope or a mind can hide)
and this is the wonder that's keeping the stars apart


I carry your heart (I carry it in my heart).




('I Carry your heart with me', E.E Cummings)

För jag står fortfarande här. Och jag har bytt ut låsen, men dom är lämnade olåsta.

Dörren står på vid gavel. Väntar. Längtar. Fryser.
Men den står öppen.
Även om det blir minusgrader. Även om det stormar utanför och jag befinner mig i totalt korsdrag.
Även om jag egentligen inte är tillräckligt varmt klädd.
Jag vänder inte nu.
Dörren står öppen. Och när du äntligen kommer då står jag här, med hjärtat på vid gavel.












sigo contando segundos pa volver a verte, vivo por la esperanza loca de tenerte

Och så hände det. Det som vi båda gått och försökt förhindra med all kraft vi gemensamt kan uppbåda. En ogenomtänkt tanke, ett plötslig idé som förvandlade oss båda till ivriga små barn och skänkte vingar till mitt hjärta.. En ogenomtänkt tanke som när den tänktes igenom, en sekund för sent, obarmhärtigt, iskallt trasade sönder de ömtåliga vingarna och slog hjärtat till marken. Fick huvudet att vakna och med sitt rytande skrämma bort Lilla Hoppet.

Lilla Hoppet är tillbaks nu. Huvudet börjar dra sig tillbaks, sakta, sakta.. Vingarna..? Vingarna hamnar på verkstaden. För jag ger inte upp nu. Jag ger inte upp.

Jag har på senare tid blivit ett fett fan av Skype. Kanske inte så konstigt med tanke på att dom flesta vänner jag har inte ens bor i närheten av mig längre. Kanske inte konstigt när den närmaste vännen jag har (även kallad Mr X - yes we're back in the game. Igen. Suckar ni lika mycket som mitt huvud gör vid blotta tanken? Hahaha.. Det skiter jag iiiii! Mitt hjärta sjunger nämligen hela dagarna långa..!) bor i ett annat land.

Skype is my livlina liksom.

Så idag ska jag tacka mannen/gumman/tomten/who-ever-it-is-som-bestämmer för denna gåva till jordens befolkning - Skype!

Jag saknar att sjunga i band nåt så hemskt mycket!
Visst är det kul att sitta och skapa musik och sjunga dagarna i ända, men känslan av att vara en del utav ett band som tillsammans skapar musik är så avsevärt mycket bättre.


Så ni vet - finns det nån därute som är sugen på att starta ett rockband kring Skövdetrakterna - FÖR GUDS SKULL HÖR AV ER!!

(Musik: User of a Common Name - Do you.

Gud så mycket minnen! Snälla sommar, kom tillbaks!)

Mitt hjärta slår multipla frivolter. Det var först när mitt sista lilla andetag av hopp var på väg att lämna mig, när den packat ihop allt den hade och ägde och bestämt sig för att ta farväl, på riktigt den här gången, som allting förändrades. Hastigt. Och först utan att jag lade märke till det.

Lilla Hoppet hade redan låst efter sig, klättrat upp den mödosamma och långa vägen genom min strupe, och börjat vandra bortåt. Jag stod där. Vilse. Övergiven. Sträckte på mig så mycket jag kunde för att se Lilla Hoppet försvinna i horisonten, huvudet hängandes och med bagaget släpandes efter sig på den steniga marken. Vem är jag nu? Vad är jag nu?

Jag vände mig om för att gå när jag stått där så länge att det hunnit bli mörkt, och kallt. Så väldigt kallt. Mina Fötter kändes tunga, som om de inte längre hade en orsak att lämna marken, men Huvudet.. Ja Huvudet tycktes fira, fylla champagneglas med bubblande sånger om att ha slagit sig fri. Men varför kändes det som om mitt Hjärta var ihåligt? Utan botten. Inga väggar. Ingenting?


Det var då jag hörde det. Det lät som en fjäder som landade, mjukt, vänligt. Och mitt Hjärta hörde det också (även om det i dåläget låtsades som ingenting). Och Huvudet hörde det; champagneglasen stannade upp och bubblorna sprack bort. Det var det Lilla Hoppet! Han tycktes sova, lugnt, fridfullt, när jag vände mig om för att åter skymta honom i horisonten. Vad gör du här? undrade Hjärtat (när det till slut bestämt sig för att sluta vara arg). Försiktigt, osäkert sträckte det sig ut mot Lilla Hoppet som låg omsorgsfullt inlindat i fjäderns skydd. Vad gör du!? Huvudet lät irriterad, ja arg till och med. Så arg att Lilla Hoppet vaknade och slog upp sina små, trötta ögon. Gå lägg dig! krävde Huvudet. Huvudet har alltid varit bra på att få sin vilja igenom. Och Lilla Hoppet har alltid varit lite rädd för honom. Är du här för att stanna? viskade Hjärtat. Hjärtat som alltid varit Lilla Hoppets trognaste vän.


Och han nickade. Osäkert, nästan blygt. Ja, om du vågar ha mig kvar, svarade Lilla Hoppet och sträckte långsamt ut en liten osäker hand mot Hjärtat, trots Huvudets vilda protester. Och Hjärtat log. Slog varmt sina båda armar om det Lilla Hoppet och tryckte det mot sig.




Nej, inte egentligen..Men tillsammans ska vi nog komma på ett sätt. Tillsammans är vi starka.

Jag älskar när folk tror dom fattar vad man skriver om och sedan ska vända på det så att det ser ut som något helt annat än vad det egentligen är. Tack så väldigt mycket för att ni finns. Jag fetdiggar er. Ni är så väldigt oumbärliga. Verkligen.

Ibland undrar jag om folk inte har något bättre för sig än att snacka skit om andra? Eller roa sig med att skapa intriger och gotta sig i andras olycka? Jag är så glad att det faktiskt finns folk därute som bryr sig om att TA REDA PÅ SANNINGEN innan dom dömer eller smutskastar andra.
Utan dom vore det helt ovärt att ens försöka.

Bortsett från det  (och en hemsk telefonräkning) så har det varit en grym dag. Tur man faktiskt har bra vänner som fattar det här med riktig vänskap. ALL my love for you.

Jag har suttit här och funderat många gånger på det där med att ha Back-ups överallt. Ja, jag menar inte back-uppade datafiler eller bilder från kameran, utan människor. Killar och tjejer som ses lite som reservdelar eller plan B när den man kanske helst vill ha inte riktigt är med på noterna. Någon man kan ringa till en ensam natt och krypa tätt intill om man känner sig lite för ensam, lite för nobbad eller helt enkelt lite svältfödd på det ena eller det andra.

Jag har en vän. En helskön tjej jag lärde känna när jag bodde i Spanien och av en slump råkade upptäcka vi gått runt och dejtat samma kille, samtidigt. Fast det är en helt annan historia vi inte ska ge oss in på just nu. Nu hamnar det nämligen om det här med Back-ups, som sagt.

Jo, min vän.. Jag förstår inte hur hon hinner med alla sina Back-up-snubbar eller det kanske helt enkelt är så att hon aldrig någonsin gör sig av med dom..? Som en frimärkssamlare som istället för att byta gammalt mot nytt samlar på sig mer och mer och behåller alla frimärkena i tryggt förvar. Okej, så långt är jag med, det handlar ju bara om att inte bryta kontakten.

Vad jag inte hänger med i är hur hon lyckas ha nästan-relationer med nästan varenda en utav dom. Och jag pratar nu inte 3 eller 4 snubbar, utan säkert ett tjugotal och i ett flertal länder runtom på klotet. Varför? För att aldrig behöva stå där ensam? Jag kanske har fel, men jag tror att en sådan sak skulle få mig att känna om möjligt superensam. Så många potentiella pojkvänner/one-night-stands/myskompisar/future-husbands, men hur ska man kunna veta vem som faktiskt är värd att satsa på? Hur vet man att inte han använder dig som sin back-up-brud? Hur ska man veta han ens tycker om dig? Hur ska du själv ens kunna veta vem DU tycker om? Är det inte bara så att man egentligen står där och lurar sig själv hela dagarna i ända?

Jag vet faktiskt inte..

Nog för att jag dejtade och hade den ena flirten efter den andra när jag bodde i London, men jag tror ändå det var en stor skillnad på det hela. Jag dejtade ju bara för skojs skull. Och jag hade kul, i vetskapen om att jag varken förväntade mig nåt eller antagligen inte sökte något heller. Och jag bröt kontakten alternativt körde med "let's be friends"-kortet när jag visste jag inte var intresserad. Men till och med det lilla förvirrade mig ju emellanåt! Kvar har jag istället vänner och inte folk som ringer mig, trots att dom har flickvänner, och säger dom egentligen vill vara med mig. (Okej, Mr X var ett undantag, men han var ju heller aldrig någon back-up utan den riktigaste och ärligaste plan A jag nånsin haft.)

Min vän däremot, hon letar. Ja, flitigt måste man kanske till och med tillägga. Men samtidigt kan hon vara så bitter och cynisk att jag inte förstår varför hon ens ser åt en killes håll. Och jag undrar om jag någonsin träffat en tjej som spelar så mycket spel att hon själv verkar totalförlora sig mitt i allting. Jag tror faktiskt jag tycker synd om henne. Hon verkar så fullkomligt vilsen i back-up-djungeln att jag ibland tror hon aldrig kommer hitta ut.

Jag är ofta uttråkad. Något så fruktanvärt uttråkad. Speciellt nu när jag inte har särskilt många bollar i luften längre, något jag sällan gillar. Men för någon månad sen började jag ta upp ett intresse som jag hade som liten skitunge; vänskapsband.


Minns hur jag i låg- och mellanstadiet kunde sitta hela rasterna med det. Nu sitter jag titt som tätt och lär mig nya mönster. Så jepp, här sitter jag nu och knyter. Förr i tiden sålde jag dom till och med i pappas salong, drog faktiskt in en hel del på det. Nu sitter jag mest och knyter och ger bort en och annan till syskon och vänner. Himla bra tidsfördriv är det i alla fall.

Min systers pojkvän är en riktig Einstein. Han har en förmåga att säga dom mest underliga saker när han försöker låtsas som om han är smart. Det finns liksom noll risk för att jag ska dö ung så länge han finns i krokarna; två tredjedelar av dagen går liksom åt till att skratta åt honom. Här följer några exempel på lite av dagens tokigheter.



Om att åka till Apoteket och inhandla Compeed:

Bonden (aka Systers pojkvän): Meh.. Compeed är ju för underlivet ju! Va har du gjort?
Syster och jag: Va?

Bonden: Ja, har du problem med underlivet?
Jag: HAHA

Bonden: ???

Jag: Mm.. Det finns ju Compeed-plåster för förhårdnader.. Du kan ju testa det. När det råkar bli lite för hårt duvet.. HAHA

Bonden: ???

Eller såhär, när man tittar på House:

Bonden: Fan va svullen elle!

Jag: Va? Vem då?

Bonden: Ja, den där ungen i konvösen.

Jag: Konvösen?

Bonden: Ja.. Precis.

Jag: HAHA! Ehm.. du menar inte kuuuvööösen då?
Bonden: ???

Jadu syster, den här tycker jag allt du ska hålla hårt i.

 




Systers pojkvän om några år?

Någon mer än jag som tycker att..

1. Filippa Bark & Tore FCZ är lika som bär?

2. Skulle passa bra ihop och säkert få skithäftiga ungar?







Eller vad säger ni?

Det kan inte ha varit annat än ett geni som gjorde den här låten.

Oh, my love
my darling
I've hungered for your touch
a long lonely time
and time goes by so slowly
and time can do so much
are you still mine?
I need your love
I need your love
Godspeed your love to me

Lonely rivers flow to the sea,
to the sea
to the open arms of the sea
lonely rivers sigh 'wait for me, wait for me'
I'll be coming home wait for me

Oh, my love
my darling
I've hungered for your touch
a long lonely time
and time goes by so slowly
and time can do so much
are you still mine?
I need your love
I need your love
Godspeed your love to me

Jag saknar känslan av att vakna upp i armarna på någon annan. Väldigt mycket har jag insett. Det är så längesedan jag var i ett stadigt eller ens seriöst förhållande att jag knappt minns hur det var längre, hur saddo är inte det? (Inte för att det aldrig händer längre.. men det är inte samma sak.)

Men hur mycket jag än må sakna det så vill man inte bara nöja sig heller. Men ibland kan jag inte låta bli att undra om det jag söker helt enkelt inte finns därute? Om min bild av en människa som jag faktiskt kan förälska mig i är alldeles för.. orimlig. Vill jag ha för mycket?

Jag tycker egentligen inte det. Jag kräver varken giftermål, barn, samboskap, modellutseende eller pengar. Det enda jag faktiskt vill ha är en person som tycker att kärlek räcker för att man ska våga ge det en chans. En person som respekterar mig och som inte visar sig vara totalt opålitlig i slutändan. Någon som vågar stå för det han säger och som är ärlig, i alla lägen helst. Någon som man kan prata med, som tycker om att skratta och inte räds för att skratta åt sig själv nångång ibland. Bjuder han på sig, så bjuder jag på mig.

Jag vill ha en person som håller om mig när jag är ledsen, som inte räds att skälla ut mig om jag beter mig som en åsna och som förstår att jag ibland behöver mitt eget space, lika mycket som han behöver sitt. Någon med egna drömmar och mål och intressen. Någon som inte räds att ta risker ibland, men också är klok nog att förstå skillnaden mellan risk och ren idioti. Någon som skulle våga ta chansen när han fick den att göra mig till hans - trots att det kanske inte är det mest praktiska.
Ja, någon med lite brains liksom...

Men ibland tror jag det är betydligt lättare att hitta det där andra; pengar, modellutseende, barn, giftermål... Men kärlek?
(Jag menar.. jag fick mitt första seriösa frieri när jag var 14!)

Allt som allt; jag vill bara ha en bra människa. En som tar fram det bästa i mig.

Är det för mycket begärt egentligen? För ibland, när jag iakttar världen omkring mig, så kan jag inte låta bli att undra om sådana personer bara finns i Jane Austen-romaner. Och om det är så, ja då kan jag inte hjälpa att jag tror att jag aldrig någonsin kommer kunna finna någon att förlora mig i igen.


Kräver jag för mycket? Måste man modifiera det man söker och nöja sig i slutändan? Eller är det helt okej att inte vilja nöja sig med det näst bästa?

Nu när vi fått besök av våra småkusiner från huvudstaden så har vi flyttat om lite vad gäller sovplatser. Nåja, i alla fall min far.

Mamma: Men du får sova häruppe om du vill!

Pappa: Med dom?! Skojar du?

Mamma (lite förolämpat): Men jag har inte sagt att du inte får sova där..

Pappa: Nejdå, jag tycker det är skönt att sova därnere... Det är bara det att jag fastnar med örat.

Vi: Fastnar med örat!? Hur kan man fastna med örat i sängen?

Pappa: Ja, men jag fastnar med örat i kudden

Vi: Men va? Hurdå fastna?

Pappa: Ja... Jag sitter fast varenda morgon. Kanske är för att jag inte känner den kudden.. Kudden känner inte mitt öra.

Vi: Du är ju konstig...

Slutsats: Se upp för främmande kuddar. Man vet aldrig om man vaknar med ett ömmande öra.

Inspired som bara den. Har suttit hela dagen och komponerat och lyckats få fram en helt ny sång jag börjar känna mig ganska förtjust i. Måste bara få ordning på den helt och om jag har tur kanske jag kan få den inspelad en dag.

Älskar dagar som den här. Då det bara flyter på och man inte behöver tvinga fram nånting alls.
Det blir som bäst då..

Well.. Det här med att vända tillbaks dygnet och få ordning på mina sovvanor går sådär alltså. Idag vaknade jag i alla fall innan tolv helt på egen hand. Det vill jag lova är faktiskt ett framsteg. Ser i alla fall dagsljuset idag.

Maybe all I need is a big fat kyss to wake up? Nej.. Seriöst. Det här är tragiskt.

Nytt år. Igen. Ja, dom verkar ju alltid komma till slut. Och så mycket fortare känns det som tiden gått, såhär i efterhand, för när man varit mitt uppe i det har det ibland känts som om tiden stått still. Och ibland har man nog önskat den gjorde det. För att sedan hoppas allting ska gå i ultrarapid igen. Man är ju aldrig riktigt nöjd ni vet.

Men så vad hände egentligen under mitt 2009? Få se om jag själv minns. Häng med i min återblick vetja, om ni nu har lust, annars kan ni ju alltid bara skita i det. Då kör vi!

Januari 2009
Jag bodde fortfarande i London. Jobbade hela nyåret, ja mest hela tiden faktiskt, och hade en helgalen tid på The Alibi Bar med mitt sköna jobbarkompisgäng. Livet lekte, även om det var knapert och vi hade problem med Larry.
Och jag älskade mitt Camden!


På killfronten var det rent komiskt hur lätt det var att bli uppraggad - gick på fler dejter än jag gjort i mitt liv..
Ja, ni som hängt med minns väl Bali - snubben som aldrig fatta jag var totalt ointresserad och istället stalkade mig eftersom han efter att ha sett mig två gånger "Loved me" och skrev poesi tillägnad mig?
Och Jon, som raggade upp mig i kön på Sainsbury's?
Paul - skådis/modellen & våra dejter som ständigt blev uppskjutna då våra jobbscheman helt enkelt vägrade sammarbeta?
Travis, Manny, Tim, Dan, Scott.. Ja, och allt annat dom nu hette.

Fick också ett grymt erbjudande på jobbfronten som orsakade beslutsångest.
Och kanske viktigast av allt.. Jag kom till insikt. Och tvingade mig själv ta ett beslut för en gångs skull, gällande Mr X. Såklart.





Februari 2009
Ja gud, vem kan väl nånsin glömma snökaoset i London? Hela stan bara slutade fungera.
Jag svalde min stolthet och erkände att kanske var det helt fel tajming för mig att bo i London.
Slog sönder min spegel och trasslet med Mr X fortsatte ännu ett tag. Just my luck.

Och fortsatte gjorde även dejting-framgången. Ja, gud ja.. Lee med jordgubbskyssarna. Honom kan jag fortfarande sakna every now and then.
Och Bali's återkomst med både kärleksförklaringar och serender!
Hade en kort liten love affair med Mr. Millionaire också, hade jag nästan glömt. Komisk historia det där.
Och finally hände det jag aldrig trodde skulle hända.. Mr X började förstå.

Och till sist, jag kom över sanningen av en slump vad gällde min dåvarande sambo. Jag tog ett beslut, packade mina väskor, sa upp mig, tog farväl.. och åkte till Sverige. 



Mars 2009 
I mars hände det grejer vill jag lova. Inte alltid så trevligt, men händelserikt, ja det var det.
Gräl med ett av mina ex/dåvarande närmaste vänner. Slutade med att kontakten sades upp och jag kan erkänna att jag än idag känner mig grymt sårad av faktumet att ett missförstånd skulle förstöra hela vår mångåriga vänskap. Än idag undrar jag vilken dum jävel det var som tyckte dom förstod mitt skämt till blogginlägg och sedan förvrängde hela historien..?

Och än en gång lovade jag mig själv att jag och Mr X var finito.

Det blev vår!
Och jag stack till Spanien för ännu en säsong med Hi!Hotels.




April 2009
Träningskursen inför säsong 2009 pågick för fullt. Dans, sång och bootcamps från 9 på morgonen till sent på kvällarna. Jobbade stenhårt med Team Boogie, trots många motgångar och lärde känna otroligt mycket nya människor. 

Och sista veckan i april flyttade vi in på Bouganvilla.

 



Maj 2009
Lugnet på Boogie varade inte länge. Folk började visa sina rätta jag och jag ville inte vara med i leken och falskspelet. Beslutade mig för att packa igen, insåg vart jag faktiskt hade mina egentliga vänner och ställde gav mina chefer ett ultimatum:
Skicka mig nånannanstans eller jag säger upp mig meddetsamma.

Tur för mig att flertalet av mina chefer alltid haft ett mycket gott öga till mig. Dom slogs med näbbar och klor för
att få dom mindre roliga, nya cheferna att behålla mig. Tack från djupet av mitt hjärta!!

Det beslutades jag skulle till Menorca. Och där väntade Toni på Hotel Los Delfines. Och inte dröjde det länge förrän min älskade kusin fick följa efter!




Juni 2009
Jag började trivas som fisken i vattnet på Menorca och med min partner in crime, Toni. Världens härligaste jobbplats, grym chef, ändlösa utekvällar och allt det hårda jobbet lönade sig verkligen för en gångs skull.

Hittade lite fjärilar i magen också. Och började också förstå att jag misstagit mig när jag trott att min "bästa vän" var min bästa vän.
Och helt plötsligt, från ingenstans, fick jag ett långt mail från Mr X. Efter månader av tystnad.

 Juli 2009

Utöver jobbet tillbringade jag största delen av min tid i Calan Bosch. Mitt icke-förhållande visade sig bli ett av de mest intima och kärleksfulla (icke-) förhållanden jag haft genom tiderna. Höll inte hela sommaren dock - sådant är rätt sällsynt i min entertainervärld.

Och så sprang jag på de skönsjungande killarna i The Temptations igen! Lycka!




Augusti 2009
Så blev det augusti och halva säsongen var förbi - vilket gjorde sig påmint i The Midseason Blues. Började längta efter familj och stabilitet och känna mig allmänt trött efter en otroligt slitsam sommar.

Upptäckte även min kärlek för Armand Mirpour! Lyssna!!

Och gamla sår började klia i takt med att mina tidigare beslut började blekna i solen. Men jag fann en annan att glömma såren tillsammans med.




September 2009
September innebar att slutspurten närmade sig med stormsteg. Men som dom säger därborta; det lilla verkar så oändligt när man längtar.
Och en kort tid fick vi även ännu en medlem i vårt tvåmannateam. Han var skit och som tur var tyckte även chefen det och så var han väck.


Överraskades även med enormt hjärtvärmande brev från sommarens gäster. Flera av dom har idag blivit goda vänner jag har daglig kontakt med.


Avslutningsmiddag på jobbet och hotellet stängde. Saknar fortfarande mina kollegor.
Spenderade den sista veckan på stranden med goda vänner. (Eller med min halvnya fjärilsskapare..)





Oktober 2009
Så åkte jag hem. Sommaren var över och Sverige var saknat efter två års kringflackande i solen.

Förälskade mig och återupptäckte en gammal kärlek. 
Tog igen förlorad tid med familj och vänner och sist, men långt ifrån minst; sömnen! 

November 2009
Inte särskilt händelserik månad. Tillbringade mycket tid i Stockholm med min kära kusin, gick på lite arbetsintervjuer för att inse det fortfarande var för tidigt för mig att orka gå tillbaks till jobblivet och fortsatte ta igen förlorad sömn.

Dock glömmer jag aldrig the horrible spider-attack! 







December 2009

Vart tog tiden vägen? Tror jag sov bort det mesta av den om jag ska vara ärlig. Och när jag inte sov härjade jag runt i skogarna på hästryggen tillsammans med syster.

Var på Paramore's konsert på Fryshuset, Stockholm med syskon och bihang. (Oh well, ska man vara helt noga så var det natten till 1:a december, men men..)

Det blev vinter på riktigt och jag byggde mitt första och sista pepparkakshus ever.

Och vi kom till ännu en återvändsgränd, jag och Mr X. Och jag kom till fler avgörande insikter. Och nej, vi har inte sagt upp kontakten den här gången heller. Men jag har lärt mig andas igen. På egen hand.

Jul. Nyår. 2010.

And so the new decade began...

Och det här året avger jag inga löften jag senare bryter. Istället sätter jag upp mål:
- Lära mig ett nytt språk.
- Söka till Stockholms universitet.
- Börja lära mig piano alternativt gitarr på riktigt.
- Hälsa på vänner jag inte sett på tok för länge.
- Lära mig att sluta vara rädd för meningsfulla relationer.
- Ha förbannat kul och ta chanserna jag får.
- Sätta igång med mitt körkort.
- Hitta ett nytt jobb jag trivs med.


Har du några mål/löften?
Oavsett vilket hoppas jag du därute får ett underbart 2010. Glöm inte att glädjas över det du har, lära av det du kan och ta en och annan risk.

Kolla varifrån!

Dagen-efter-frulle. Avnjuts till ljudet av ett röjande Hoffmaestro.