X hälsade på igår. Det var min sista dag i London och precis som han lovat så stod han där utanför min dörr strax efter tolvslaget. Tystnaden var till en början dryg. Tjock. Typen som kan skäras igenom med kniv, Diskussionen vi haft då vi senast talats vid hade satt spår. Hans fingrar var försiktiga, prövande när de trevade efter mina. Som om han var osäker på om jag skulle dra mig undan eller stanna. Han som alltid är säkerheten själv.
Jag gjorde det först. Drog mig undan. Med benhård disciplin låtsades jag inte lägga märke till hur han sträckte sig efter mig. Pratade vidare om vad som hänt sen sist, om Miljonären och resan hem. Om hur jag längtade efter solen och lukten från det salta, friska havsvattnet.

Med sina genomträngande, blå ögon försökte han läsa mig. Som om jag vore en bok. Jag antar jag brukade vara det för honom. En sådan där lättläst bok med stor, tydlig text. Men det var innan jag omfamnade min egen beslutsamhet, innan jag började byggarbetet med de stora staketen. De som är till för att skydda.
Och jag såg det på honom - han blev rädd. Han, alltid så van vid att ha övertaget, så van vid att kunna rubba hela min existens bara han befinner sig i samma postkodszon. Var han rädd att förlora mig?


Men jag kunde inte värja mig mot den mjuka strävheten i hans kyssar. Det har jag aldrig kunnat. Det är något med sättet hans läppar möter mina, någonting med de ilningar längs hela ryggraden de fortfarande framkallar. Ja, fortfarande.
Precis på samma sätt som det är något visst med hur våra sammanflätade fingrar passar så perfekt ihop och hur närheten och ljudet av hans andetag skänker mig större sinnesfrid än någonting annat.
Det är just det - allt det där trollbinder mig.

Jag somnade i hans armar. Med hans andetag i nacken och armarna virade omkring mig som om han var rädd jag skulle ta mig loss och springa därifrån. Precis så som jag alltid brukade ha mina armar om honom...


Och det var först då jag förstod; jag har inte förlorat än. Jag höll vad jag lovade, jag lät mig inte övertalas. Men jag tillät mig förloras igen, för hur kan jag motstå?


Men än är jag fortfarande med i spelet. Den här gången var det kanske inte jag som var boken...