Jag visste det!
Jag vet inte riktigt vem som var mest nervös inför hela den här grejen; jag eller hon. Hela dagen har jag suttit härhemma och väntat på att få höra från antingen Alexandra själv eller min sexiga lilla Peng-Yeu som var en utav företagets representanter i Stockholm. Jag har bitit på naglarna, snurrat hårlockar mellan fingrarna, vankat av och an, tröstätit, bitit sönder en och en halv penna, skickat nervösa peptalks-sms, ringt både den ena och den andra...
HON KLARADE DET! SÅKLART! DET ÄR VÄL KLART SOM FASIKEN HON KLARADE DET!!
Och jag slog frivolter och trippelkullerbyttor och hoppade bock och groda och giraff när jag fick veta. Den här sommaren kommer bli så himla grym! Och för att inte tala om kursen! Jag ser fram emot den som aldrig förr nu när jag vet att jag inte bara kommer ha min favvo Peng-Yeu och underbara Vikson där; nu kommer favvoknäppokusino också!!! Och jag ser såååå mycket fram emot att få träffa Team Boogie 2009 nu när jag vet vilka vi är allihopa! Weeeeeiiii!!!
Och sen...
Du och jag, Peng-Yeu, heeela sommaren!
Nytt, kompetent Boogie-team.
Nytt hotell.
Nya bostäder.
Nya gäster.
Nya flirtar.
Nya äventyr.
Stökiga rum.
Vilda utekvällar.
Nattliga konvos.
Apelsiner.
Brunbrända ben.
Strandnätter.
Pirater & Sir Francis.
Balkong-bus.
Tårskrattiga killsnack...
Du anar inte vad jag längtar!
På den femte dagen av ledighet..
Jag har inte gjort något nyttigt på hela dagen.. Inte någonting bra. Förutom att hjälpa lillebrors kompis med sminkningen eftersom hon ska uppträda på UKM ikväll. Men det är verkligen det mest vettiga jag gjort på hela dagen!
Jag har varit borta från jobbet i 4, snart 5 dagar och jag håller redan på att förgås av rastlöshet och tristess..!
Finns det någon därute som vet hur man gör för att bara kunna njuta av att inte göra nånting alls!?
Antar det blir att sätta sig framför ännu ett avsnitt av Privileged i brist på annat..
Att älska med stort Ä
Dom människorna ni vore absolut ingenting utan och/eller som varit en stor del i det hela formandet av det nuvarande jaget. Jag är en av dom människorna på jorden som kanske inte har sådär otroligt många, riktigt nära vänner,
men dom jag har är sådana man utan tvekan skulle offra sin högra hand för.
Vi har förstås min familj.
Min underbara, komiska, småtokiga, varma, mysiga, icke-pretentiösa familj.
De människorna som alltid och oavsett vad det gäller, finns där.
Tröst, värme, kärlek, skratt, tårar, utskällningar, råd, mat, syhjälp, hårhjälp, tidsfördriv, tid.. Min familj är att räkna med.
Dom ger, och dom ger även fast dom inte alltid har, och dom älskar djupt, starkt och villkorslöst.
Sen har vi min Böna.
Tjejen med det glada humöret och mysfaktorn.
Henne som jag är så väldigt glad över att ha i mitt liv och som jag kan bråka och diskutera med som ingen annan,
tjura i minuter, timmar, dagar... Men vi vet alltid att vi i slutändan har varandra.
Och gud så jag saknar henne när hon inte är inom räckhåll!
Vi har min Peng-yeu.
Min terrier. Temperamentsfull, färggrann, sexig, snygg, singel (ellernåt), varm, rolig, smart, lojal, ärlig..
Jag skulle kunna hålla på i timmar med att beskriva den här tjejen, men det skulle nog ändå inte räcka.
Har inte känt henne så fruktansvärt länge, men så mycket som vi gått igenom och så mycket som vi delat har jag delat med få människor som jag känt hela mitt liv ens.
Min Peng-yeu är grym. En riktig klippa.
Vi har Stumpeblumpan & Skitstor.
Dom båda som jag inte ens vet om dom är medvetna om hur mycket dom verkligen betyder.
Jag är totalt, komplett och gränslöst förälskad i dom båda och har extremt svåra abstinensbesvär nu när vi inte längre ses varje dag. Tiden känns alltid alldeles för knapp med dom här två.
Och Skitstors kramar är liksom bland dom bästa som går att få.
Vi har min stora, hetsiga, latinamerikanska släkt.
Människor som alla är färgranna och starka och vackra.
Karismatiska och lojala som få. Det är aldrig riktigt lugnt och fridfullt, men man vet att när det väl gäller så kommer dom alltid, alltid backa upp en. För det är genomgående för min släkt på mammas sida -
dom älskar starkt och djupt och villkorslöst när dom väl älskar.
Och det finns så många fler... Så många som betytt så mycket och gör det än idag,
men som jag inte vet om dom insett själva hur viktiga dom är.
Jon (+familj), Batman, Kels, Maxi, Natalie...
Ville bara säga..
Jag älskar er med
STORT KURSIVT OCH UNDERSTRUKET Ä.
Vem är du?
Och tro det eller ej, men jag har faktiskt en del innanför pannbenet också. Åtminstone tillräckligt mycket för att räkna ut att det börjar bli ganska många nu som läser min blogg dagligen.
So... Nu vill jag veta - VEM ÄR DU?
Vem är du som läser min blogg egentligen?
Hur hittade du hit?
Vad får dig att fortsätta läsa (såvida du inte är min mor och detta är hur du håller dig uppdaterad om din dotters påhitt)?
Jag har egentligen inga förväntningar på att Ni kommenterar detta,
MEN måste erkänna:
Får jag inte min nyfikenhet stillad - ja då kanske jag kreverar totalt!
Mama I love You
Mamma väckte mig idag med en sött dekorerad (!) frukost på sängen. Bara tanken på tiden hon lagt ned för att snurra till gurkordekoren på polarbrödet och att hon plockat fram bland det bästa porslinet och fått allting att se så himla gott ut (jag är ju inget stort fan av frukost så det krävs en del att få mig att tugga i mig den i vanliga fall) att jag önskade jag kunde äta upp det utan att få det att se mindre fint ut.. Få sätt finns det som är bättre när det handlar om att vakna upp, än det sätt som får en att känna sig älskad och välkommen och saknad.
Äh, vad ska jag säga?
Mama, I love You!
Passing Out
Det är sällan jag bara deckar av ren utmattning nuförtiden, men tro mig, det jag gjorde ikväll var defititivt en utav de få sådana gångerna. Så nu ger jag upp.
Godnatt Sverige. Vi ses imorgon,
Att förloras men inte förlora.
X hälsade på igår. Det var min sista dag i London och precis som han lovat så stod han där utanför min dörr strax efter tolvslaget. Tystnaden var till en början dryg. Tjock. Typen som kan skäras igenom med kniv, Diskussionen vi haft då vi senast talats vid hade satt spår. Hans fingrar var försiktiga, prövande när de trevade efter mina. Som om han var osäker på om jag skulle dra mig undan eller stanna. Han som alltid är säkerheten själv.
Jag gjorde det först. Drog mig undan. Med benhård disciplin låtsades jag inte lägga märke till hur han sträckte sig efter mig. Pratade vidare om vad som hänt sen sist, om Miljonären och resan hem. Om hur jag längtade efter solen och lukten från det salta, friska havsvattnet.
Med sina genomträngande, blå ögon försökte han läsa mig. Som om jag vore en bok. Jag antar jag brukade vara det för honom. En sådan där lättläst bok med stor, tydlig text. Men det var innan jag omfamnade min egen beslutsamhet, innan jag började byggarbetet med de stora staketen. De som är till för att skydda.
Och jag såg det på honom - han blev rädd. Han, alltid så van vid att ha övertaget, så van vid att kunna rubba hela min existens bara han befinner sig i samma postkodszon. Var han rädd att förlora mig?
Men jag kunde inte värja mig mot den mjuka strävheten i hans kyssar. Det har jag aldrig kunnat. Det är något med sättet hans läppar möter mina, någonting med de ilningar längs hela ryggraden de fortfarande framkallar. Ja, fortfarande.
Precis på samma sätt som det är något visst med hur våra sammanflätade fingrar passar så perfekt ihop och hur närheten och ljudet av hans andetag skänker mig större sinnesfrid än någonting annat.
Det är just det - allt det där trollbinder mig.
Jag somnade i hans armar. Med hans andetag i nacken och armarna virade omkring mig som om han var rädd jag skulle ta mig loss och springa därifrån. Precis så som jag alltid brukade ha mina armar om honom...
Och det var först då jag förstod; jag har inte förlorat än. Jag höll vad jag lovade, jag lät mig inte övertalas. Men jag tillät mig förloras igen, för hur kan jag motstå?
Men än är jag fortfarande med i spelet. Den här gången var det kanske inte jag som var boken...
Att pricka rätt
Mitt löd som så:
Aries - Often you regard lenghty discussions as a waste of time, when you could be getting something done. At the moment, however, they're the only way you'll discover new and potentially wortwhile ideas.
Ironically, instead of being a pointless distraction, what you learn from these exchanges could actually save you time. And save you from wasting it.
Och Sofie - jag vet att du kommer hata mig för det här, jag vet jag antagligen bringat olycka över mig själv i ett halvt liv framöver - men jag läste X horoskop med. Som vanligt.
Pisces - As a water sign, you're used to the ups and downs that comes with your emotional nature. But your current doubts are more complex, and you fear they'll overwhelm you. That's because they involve facing up to facts about certain situations or individuals that you've been trying hard to ignore.
Nypa salt. I know. Men ibland så undrar man ändå...
Att lyckas med glömskan.
Jag misstänker det har att göra med glömskan. Att en hel kväll, natt och morgon trycka undan och gömma tankar likt kläderna i min garderob när jag fuskstädar och bara ha trevligt, det var nog något jag behövde just igår. Att få somna i någons armar för att vakna upp precis på samma ställe igen, med samma starka armar och samma mjuka läppar.. Att ligga i en säng där det fortfarande finns spår av värme efter någon annan, medan du för en sekund förloras i fotbollsmusklernas mjuka hårdhet när du iakttar honom klä på sig för att gå till jobbet. (Där kom första tanken som snuddade vid X; gud vad olik han är. Så icke-sport det bara går. Finns där ens muskler?)
Han kysste mig innan han gick. Med armarna varmt och länge om mig och mjuka ord om att höra av mig när jag vaknade. - Det ska jag, sa jag och skickade mycket riktigt iväg ett sms så snart han stängt dörren efter sig och sedan kröp jag ned i sängen och borrade in mig i värmen som fanns kvar efter honom. Allting med honom är mjukt, varmt. Till och med de hårda musklerna har en mjukhet.
Och det var precis vad jag behövde.
Dejtingextra: Lee - del två
Jag har en dejt. Ja, sådär lagom bra tajmat nu när du ska åka härifrån om bara någon dag, tänker ni. Och jag kan väl inte säga att ni inte har rätt, men så tokigt är det väl ändå inte?
Lee och jag har kul ihop. Nej, han är ju inte X - på långa vägar - men han är rolig och trevlig och alldeles utmärkt sällskap. Och han är inte alls som X. Han är lätt istället för svår, rak och spelar med öppen hand istället för krokig och pokerfejs med specialregler. Lee är långt ifrån X.
Lee är killen med de mjuka jordgubbs-och-grädde-kyssarna som vet att jag ska lämna landet och vara borta i flera månader, men som ändå tycker vi kan ge det en liten chans för att se vad som händer. Kommer jag tillbaks så vet han ju i så fall - och jag med - om det finns något att bygga vidare på.
X är killen med de sträva körsbärs-shisha-kyssarna som vet att jag lämnar landet och ska vara borta i månader och verkar tro att jag tänker vänta tills jag är 80 (18, 35, 80.. det är allt detsamma i hans ögon. Idiot.) för att han ska bli redo att knacka på min dörr och säga Här är jag, nu är jag din. Som inte tycker vi kan ge det en chans än, trots att vi båda mycket väl vet att fick vi chansen så skulle där inte behöva byggas och vändas - bladen skulle vända sig själva och vi skulle vara som boken man inte kan lägga ifrån sig.
Lee, hans ögon ler lika mycket som mina läppar.
X ögon borrar sig in och läser av mig likt infrarött.
Lee är mysig.
X... är smärtsam njutning som är lika beroendeframkallande som heroin.
Och hur kom jag in på det här? Fråga mig inte. Men det är dags att möta den enklare av de båda vid stationen nu. Och om så bara för ikväll, en enda kväll, ska jag glömma allt vad X heter.
Fences
"Why do I want you now, more than ever before? x"
Det min vän är det enda som är enkelt att räkna ut med dig. Hur kan det komma sig att du själv inte vet svaret på den frågan? Vid det här laget borde vi båda veta; du vill alltid ha mig som mest när du vet att jag är på väg att bygga staket omkring mig.
För en gångs skull så är det jag som bestämmer hur det ska vara när vi ses. Precis som du alltid säger åt mig att göra, fast du mycket väl vet om att jag är förlorad så fort du finns i mitt synfält. Men faktum är, jag tror inte du riktigt fixar tanken på att mina regler är så mycket mer radikala än dina. Och du står inte ut med tanken på att inte vara nummer ett i mina ögon - och just precis där säger du (som vanligt) emot dig själv mer än vad jag någonsin kommer göra.
Det här var ditt val. Ända från början.
Kan man älska för lite?
Det är en sån sak som jag funderar på ofta. Och mycket. Och länge. Och vid alla tidpunkter.
Om man nu älskar någon, jag menar verkligen älskar någon med stort Ä och allt det där - och om den här påstådda kärleken till någon pågått i år och dar (med lite extra betoning på år) -
borde man då inte under åren ha försökt se till att få saker och ting att verkligen hända?
Borde man då inte kommit på ett helt superbra sätt som betyder att man i slutändan kommer få varandra,
men utan att behöva vänta tills den andre dör av ålderdom?
.....
Jag hade så väldigt mycket att säga...
Men så kom Han online. Och allt mitt sunda förnuft, allt mitt svala lugn... Det försvann.
Och de tog orden med sig när de lämnade rummet och smällde igen dörren efter sig...
Hur gör man?
Hur sjutton lär man sig sådan otrolig kroppskontroll? Lär mig någon!
Vem är Miljonären egentligen?
Jag satt uppe en stund inatt och försökte frenetiskt leka detektiv, ja ni vet, googla runt och hitta detaljer om denne mystiske Miljonären som en gång för nästan två år sedan addade mig på Myspace. Ska jag tro på den påstådda faktan jag fått om honom så är han son till en man och en kvinna som äger en utav USA:s största elektronikkedjor. Tänkte det skulle vara lätt som en plätt att ta reda på vem som äger ett sånt enormt företag, så detektiv-Nicole satte genast igång med googlandet.
Vad fann jag? Massor faktiskt. Hur mycket som helst om företagets historia och grundare och hur det är ett familjeföretag som tagits över av söner i generationers generationer. Men informationen jag letade efter - namn på nuvarande ägare - det var svårare. Faktum är att det inte alls gick och till slut fick jag idétorka och gav upp. Så, tillbaks på ruta ett. Och jag vet fortfarande inte om det är ett skämt eller om det här faktiskt händer.
Eftersom jag inte kunde finna någon information om de nuvarande ägarna så betyder det ju att Miljonären lika gärna kan tala sanning som han kan bluffa - och jag har inte den blekaste.
Allt jag har är ett par kvitton från Amazon.com som menar att den 15:e mars har jag en ny laptop.
Min kärleksaffär med Miljonären - Del 2.
Vi snackar nämligen totalt 7, 300 Euros i VISA Giftcards.
Och en Macbook Air.
Ville bara förtydliga det.
Min kärleksaffär med Miljonären.
Ikväll har jag fått ett smakprov på hur det är att vara Vicky Ford. Jag är visserligen - eller jag vaaaar - säker på att det hela bara är/var ett skämt... Men nu börjar jag undra. Har jag precis haft och avslutat en fling med en äkta miljonär? Jag menar... Han erbjöd sig faktiskt att skicka ett flyg och ta mig över till Virgin Islands, USA, där han bor. Han erbjöd sig att göra en himla massa faktiskt. Och jag satt mest och skrattade - trodde ju verkligen det var ett skämt.
Tills jag fick ett email.
Amazon.com - verifieringskvitto på VISA giftcards som blivit skickade till mig. Eh... är det här ett skämt? Varför skulle någon människa någonsin få för sig att ge mig presenter på det viset? Amazon.com... Är inte det ett rätt pålitligt ställe? Kan man fejk-skicka mig presenter?
Har jag precis, indirekt, tackat NEJ till en miljonär!?
När man som minst anar det..
Men någonting är det!
För första gången på veckor känner jag mig helt utmattad - på så sätt att jag vet att så fort jag lägger mig ned i sängen så kommer jag däcka. Faktiskt, känslan är otroligt skön! Och nu kan inte ens irritationen över X hindra mig från att ta den där efterlängtade fikan med John Blund. Sådetså!
Godnatt.
Att smaka på sin egen tystnad.
Ibland blir jag helt förstummad av min egen självdisciplin. Som det här med att svara på sms - eller inte svara på dom - från X. Har ni nånsin bara velat kasta er över telefonen så fort ni hör att den ger ifrån sig det där välbekanta ljudet som skvallrar om ett nytt meddelande i inkorgen? Just för att ni vet vem det är ifrån och just precis denne någon är en såndär som får fjärilarna att dansa runt i magen på dig?
Grejen med X är ju just att allting alltid ska vara på hans villkor. Nej, det sägs mycket sällan rakt ut. Får inte sägas rakt ut, för så snart de där orden får andrum så tvingas vi se den nakna, hjärtesvärks-framkallande sanningen och inte ens dom dyraste skygglapparna kan få oss - mig - blinda nog att missa den. Problemet med oss är att ingen av oss kan direkt kallas för dum, osmart, ointelligent. Hade vart så förbannat mycket enklare om det var så. Då hade jag kunnat lura mig själv dagarna i ända och aldrig upptäckt det..
Ikväll är en av dom där kvällarna. När allting ska vara på hans villkor - men jag inte har lust att spela efter hans regler.
Det är ofta så på sistone. Det är inte rättvist det där, att det jämt ska vara på hans sätt. Att jag alltid ska behöva förstå hans situation.
Kvällar som denna kan det låta ungefär såhär:
Pling. Brrrrr. Pliing. Brrr...
X: Hey Lefty. You ok? x
Nicole är inte på humör och tycker han ska få smaka på sin egen tystnads-medicin. Det funkar... I ca. 6 timmar.
Nicole: Hey Righty. Im fine. How's it going for you guys? x
En stunds tystnad. Såklart. Det är ju självdisciplins-kampen som börjat igen.
X: Im good love. Just sitting around cambridge waiting to play x
Nicole: When you on? Much ppl?
X: We're headlining. Not on until ten :( xx
Notera X:n - dom blir alltid fler ju färre jag skriver. 1-0 till mig.
Nicole: Sad face? Sure wouldn't mind waiting til ten if I was headlining.
X: haha, but it's so booooring xx
Uppenbarligen förstod han inte att jag inte tyckte det var komiskt.
Nicole: Make it fun then.
X: YOU make it fun! ;) xxx
Nicole: What are you suggesting?
Jag vet preeeeciiis vad som väntar nu. Det är alltid samma visa. Jag trycker på precis rätt knappar. Känner honom lika väl som han känner mig.
X: I wouldn't dare suggest anything love
Jepp. Helt rätt knappar.
Nicole: Smart boy. Well I dunno what I can do to make things funnier for you.
Tystnad. En minut. Två minuter. Tre minuter... Och så - piiiip, brrr, piiip.
X: right ok then.
Och jag vet vad som väntar. Det gör jag alltid. Först - tystnad. Lång. Plågsam. Sedan kommer jag ångra mig. Och sedan bli arg. På mig - vad sjutton håller jag på med?! Men mest på honom - för vad fan tror han egentligen? Det är ju HANS fel att det är som det är!
Det är ju likförbannat hans idiotiska jäkla regler!
Och jag kan inte vinna.
Att låna ord när dina inte räcker till.
Ibland så finner helt enkelt andra orden åt en..
" --- och jag kan höra hur han ler när han säger det och det är allt som behövs för att den där ishinnan av försiktighet som lagt sig över känslorna de senaste dagarna ska smälta bort och försvinna, och jag säger att det är okey, att vi kan prata mer sen när det är lugnare utan att mena det ett dugg. Och sen fastnar vi på linjen ett litet tag och han säger något om hur det var sist magiskt och jag håller med och bara tanken på hans handflator mot min midja gör att jag måste trycka fingertopparna mot pannan för att inte bli galen, och sen är de vita telefonerna där igen och vi måste lägga på.
Och ja, det var inte sant det jag sa såklart - det där med att vi kan vänta, helst skulle jag sätta mig på tåget till det där konferenshotellet han är på och slita telefonen ur handen på honom och förklara att jag i vanliga fall har en oerhörd behärskning precis lika stor som din om inte större! det är bara det att med honom har den försvunnit och jag kan inte vara sval hur mycket jag än försöker, jag har inte velat ha något såhär mycket sen -
ja. sen sist.
Och jag vet; utsikterna rapporterar hjärtesorg och dimma, men som jag försöker förklara när jag ligger på hans arm: det är något med dig jag är inte såhär, gör inte sånthär, i vanliga fall och han säger inte jag heller, aldrig
och jag måste tro att en man som har så mjuka händer kan förlora sig, vågar förloras, och gör det -
kanske?"
(- Ur "Att ge svamlet plats också", En Älskarinnas Bekännelser)
I guess.. I just can't stand the thought of sleeping alone.
Det här med sömn är en svår sak. Jag sover aldrig när jag borde. Jag kan liksom inte. Det är precis som om det sitter någon liten manick inuti mig och säger åt mig att hålla mig vaken, som om jag skulle missa något viktigt om jag inte gör det. Jag borde alltid sova när jag är vaken. Jag borde alltid vara vaken när jag vill sova. OCh det går inte riktigt hand-i-hand these days..
Ida frågade förut hur jag gör när jag vill försöka sova. Huh? svarade jag och såg lite ut som ett frågetecken kan jag tänka mig. Hon menade på att vissa människor typ räknar lamm och så, men själv har jag aldrig förstått mig på den grejen. Nog för att jag kan förstå att matte kan få vemsomhelst att somna av ren tristess, men det här med att räkna lamm eller får eller getter eller vad-det-nu-är, ja det har aldrig funkat på mig. Har i och för sig aldrig försökt...
Andra ska tydligen dricka varm mjölk, men bara tanken är befängd ju! Varför skulle varm mjölk få dig att somna? Jag menar.. dessutom är det ju äckligt!
Men vad gör då egentligen JAG när jag vill försöka somna? Mitt svar var att jag bloggade mig till sömns. Mitt problem är att jag alltid tänker för mycket på kvällar och nätter. Det är då skrivar-Nicole kommer igång och knattrar ner texter efter texter efter texter tills... Ja, tills det helt enkelt inte går mer. Oftast är det vid ungefär den tidpunkten då fåglarna börjat vakna till liv och glatt börjat sjunga därutanför. När det inte längre är mörkt och när man hör bebisen i lägenheten ovanför nånstans göra sig påmind. Det är då jag vet; sover jag inte nu, ja då kommer jag inte få sova alls. Och så får jag helt enkelt krypa ned i sängen ändå.. Trycka på MP3:n, dra täcket över huvudet och göra mitt bästa för att dras med i musiken. Musik som får mig att minnas. Musik som på något magiskt vis för mig tillbaks till en tid som känns så avlägsen, så avlägsen... Musik som får mig att förnimma röster, dofter, känslor från en försvunnen tid.
..och till slut, då musiken fått mig fullständigt i sitt grepp och vävt in mig i spröd nostalgi, så kommer den smygandes. Sömnen.
Centralskolan
Oh my.. Det är ju som att vara tillbaks i Karl Johan Skolan.
Kan ni se Bosse framför er?
Seven Pounds
Ikväll såg jag på Seven Pounds.
Inte som sist - för ikväll så såg jag faktiskt på den och inte som sist (se avsnitt Lee för närmare förklaring) när jag inte riktigt kunde koncentrera mig på en film som den här.
Till en början måste jag säga jag var tveksamt inställd; jag hade redan från början höga förväntningar på den här filmen, då jag brukar ha det när det gäller Will Smiths filmer, men recensioner från vänner och andra har inte riktigt varit vad jag hoppats på..
Men snart, mycket snart glömde jag allt vad förväntningar hette och istället fick jag en sådan hjärtvärk att det enda jag kunde göra var att ligga där och färga min kudde marscara-svart.
..och än en gång förundras jag över hur begåvad han är, Mr Fresh Prince in Bel Air.
Se den!
Hit vs. Shit
Jag är irriterad. Så jag måste helt enkelt skriva en liten lista för att jag ska må lite bättre.
Att sälja en fuskstädning.
Svenskarna: Ehm.. hej.. Förlåt, vi ringde visst inte innan, det blev lite dumt det där..
Nicole: Eh.. tjaa.. vart är ni?
Svenskarna: Vi är på stationen redan.
Nicole: NU!?
Ida (i bakgrunden): Vafan!? NU!? REDAN!?
Nicole: Sccchh.. Ehm.. okej.. Ehm...
Svenskarna: Jaa.. ehm..
Nicole: Okej... okej... Ehm.. Ge oss några minuter, vi sitter fortfarande i pyjamas.. ehm..
Svenskarna: Ah.. Okej, nej men.. Visst, ring när du är klar.
Nicole: Ah, några minuter bara.
Klick.
Ida: Du skojar!?
Nicole: Näe... Jag tror inte det..
Ida: NU!?
Nicole: !¤"#"&/#(("!!#"¤ killar!!!
Ida: Men...
Nicole: !%"&"¤"&#//!!! Vi måste städa!! Nu!!
Tystnad.
Nicole (panikslaget): Tänk om dom är SNYGGA!?!? !#""#!%"#"%#"¤"%"#%!!!!
Panik. Panik. Panik. Hetsstäda. Hetsstäda. Hetsstäda.
Resultat:
Steg två: Att hitta dom vilsa Svenska Pojkarna. Det visade sig vara ganska enkelt. Nicole och Ida (ja, det är ju vi) hastade ut genom dörren och hittade soptunnorna att slänga sopor i (apropå det borde vi fira att Idas soptunne-oskuld numera är tagen) och efter någon minut såg vi dom. Hur kunde vi veta det var dom? Baggis!
- Blonda
- Vilsna
- Överdrivet mycket kläder på sig
- Långa & Bredaxlade
Resten är historia. Vi klarade oss den här gången. Och det har vi vår kära vän Costas Coffee att tacka för.
Judarna på Alibi
Lisa-Marie: How do you do it? I don't understand how you get all these stalker-guys after you!
Nicole: God, don't ask me, I have no clue whatsoever what I've done to deserve it...
Lisa-Marie: Did you see how they were staaaaring at you tonight!?
Sofie: Yeah - did you see that guy by the bar?
Nicole: Hmm...
Lisa-Marie: Must be cos you've got nice hair.. Guys like girls with nice hair.
Nicole: Hmm... Or maybe.. I just have a weird smell that makes phsyco-guys like me.. You know.. Like animals.. From miiiles away..
Jobbet ikväll var som dom flesta andra kvällar. Fast med judar. Judar som inte slutade stirra på mig och som gav mig fånigt mycket dricks när jag svarade lite småkaxigt på deras frågor om jag var singel eller inte. Som inte vet hur man ordentligt firar eller festar eller ens köper alkohol för den delen.
Det var mer eller mindre meningslöst ikväll, det här med att vara bartender. Men Frenchy var åtminstone på gott humör.. Och det är ju alltid nåt. Guldkanten runt jude-singel-partyt kan man säga.
Och dessutom är han ju ful!
Nog för att jag kunnat förstå lite bättre om X var snygg -
men han är ju inte ens det!
X är för fasiken både ful OCH dum i huvudet!
Vad i helskotta ska jag med honom till?
Nöja mig? Aldrig!
Och jag kom fram till en sak.. Igen. Jag kommer aldrig, aldrig, ALDRIG nöja mig. Jag menar.. Jag kommer aldrig någonsin gå med på att nöja mig med någonting annat än det jag verkligen, verkligen vill ha. Jag kommer aldrig ge upp det jag drömmer om - jag kan gå med på att offra bitar av det, kompromissa ni vet - men jag kommer aldrig någonsin ge upp dom. Jag kommer aldrig låta någon säga till mig att sluta drömma, sluta vilja, sluta tänka och sluta känna. Jag kommer aldrig låta någon bestämma huruvida mina känslor är fel eller rätt. Hur kan känslor vara fel?
Det är det som är felet med hela grejen med X. Han är ju den jag faktiskt vill ha och det är därför jag inte bara kan hitta någon annan istället för honom. Då måste jag ju nöja mig med någonting som jag visserligen tycker om, men som jag innerst inne inte vill ha. Egentligen.
Det är därför jag flänger runt och dejtar och flirtar - då får jag pirret i magen nångång sådär emellanåt, men mer än så är det inte. Jag behöver inte inleda någonting på riktigt. Jag behöver inte nöja mig med någon jag inte vill ha.
Och det tänker jag inte göra. Någonsin.
Men dom kunde ju valt snyggare folk..
Efter att jag kommit över upprördheten över hur ful som gjort Edward, ja då riktigt uppskattade jag den här.
Don´t you?
Hold my breath
I själva verket så skyr jag dom som pesten och öppnar dom ytterst sällan innan jag
låter dom klickas bort och hamna bland resten av mina ratade email.
Men idag, av alla jordens dagar, så var det något som fick mig att klicka fram det där
emailet i alla fall..
"When a GIRL is quiet ... millions of things are running in her mind.
When a GIRL is not arguing ... she is thinking deeply.
When a GIRL looks at u with eyes full of questions ... she is wondering how
long you will be around.
When a GIRL answers ' I'm fine ' after a few seconds ... she is not at all
fine.
When a GIRL stares at you she is wondering why you are lying.
When a GIRL lays on your chest .. she is wishing for you to be hers forever.
When a GIRL wants to see you everyday... she wants to be pampered.
When a GIRL says ' I love you ' .. she means it.
When a GIRL says ' I miss you ' .... no one in this world can miss you more than
that.
Life only comes around once make sure u spend it with the right person ....
Find a guy .. who calls you beautiful instead of hot.
who calls you back when you hang up on him.
who will stay awake just to watch you sleep. Wait for the guy who ... kisses
your forehead.
Who wants to show you off to the world when you are in your sweats.
Who holds your hand in front of his friends.
Who is constantly reminding you of how much he cares about you and how lucky he
is to have you.
Who turns to his friends and says, ' That's her!! '
Happy Valentines day"
Oh, how I wish..
NICEST THING
(-Kate Nash)
All I know is that you're so nice,
You're the nicest thing I've seen.
I wish that we could give it a go,
See if we could be something.
I wish I was your favorite girl,
I wish you thought I was the reason you are in the world.
I wish my smile was your favorite kind of smile
I wish the way that I dressed was your favourite kind of style.
I wish you couldn't figure me out,
But you always wanted know what I was about.
I wish you'd hold my hand when I was upset,
I wish you'd never forget the look on my face when we first met.
I wish you had a favorite beauty spot that you loved secretly,
'Cos it was on a hidden bit that nobody else could see.
Basically, I wish that you loved me,
I wish that you needed me,
I wish that you knew when I said two sugars, actually I meant three.
I wish that without me your heart would break,
I wish that without me you'd be spending the rest of your nights awake.
I wish that without me you couldn't eat,
I wish I was the last thing on your mind before you went to sleep.
All I know is that you're the nicest thing I've ever seen.
I wish that we could see if we could be something.
I wish that we could see if we could be something.
Hur var din Fredag den 13:e?
Personligen så behöver jag ingen fredag-den-trettonde för att ha otur. Det har jag nittio procent av tiden i alla fall, så what's the point? Men visst. Vi har ju internationella kvinnodagen, fettisdagen, alla hjärtans dag (som för övrigt är imorgon och det är den man ska akta sig för!) och vi har ju dagar för mammor och pappor... Så varför inte en för all världens olycka? Ja, det är väl inte mer än rättvist antar jag. Och rättvis, ja det ska man ju åtminstone vara i Sverige, det vet vi ju.
Så, vad har hänt på DIN fredag-den-trettonde? Motorsågmassaker? Mördad? Trasig nagel?
Själv fick jag gå hem en timme tidigare från jobbet. Huh, så hemskt.
Det blir aldrig som man tänkt sig
Är det fel av mig att tro att det här - det vi kallar du & jag - är helt totalt och fullkomligt meningslöst?
Balis återkomst!
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta! Jag trodde verkligen jag blivit av med honom nu, efter en hel veckas tystnad. Men icke. För när jag loggade in på Facebook inatt, för cirkus en timma och en kvart sen, var han där. Och han måste vara spritt språngande tokknäpp!
1:29am Bali:
i looooooooooooooooove you
1:29am Nicole:
riite..
1:30am Bali:
its all love --- ill sing to you,
no problem
1:32am Bali:
i think you are one of the
most beautiful girls in the world
Bör jag påminna er om att den
här killen träffat mig TVÅ gånger i hela sitt liv?!
Och det var aldrig ens utanför jobbet, utan då jag som bartender serverade en gäst.
I've got myself to blame
För jag förstår inte poängen med att ha det som vi har det. Jag förstår inte alls.
En sommar pa Boogie.
Att fa traffa familjen igen. Att fa borra in huvudet i hundarnas palsar och kanna doften av hundshampoo. Jag langtar efter att fa sla runt pa stan med Ida och Julia som forr i tiden och ja, det ma vara onsketankande, men jag langtar efter att ha hela ganget samlat pa ett och samma stalle for en gangs skull. Jag langtar efter hemlagad mat, doften av harprodukter i pappas frisorsalong, skogaholmslimpor och saltat smor. Jag langtar efter att fa traffa folk jag en gang kande, som jag tappade bort och sedan hittade igen. Jag kan knappt barga mig tills slutet av mars da jag antligen kan satta mig pa planet igen, mot sol och hav och en himla massa jobb. Farsk frukt pa morgnarna, chips och tjejsnack pa kvallarna, dans i Magaluf och otroligt massa skratt och nya bekantskaper.
Kontenta: Jag har insett att jag verkligen, verkligen, verkligen ser fram emot det hela! Mycket mer an jag trodde.
Och jag langtar tills vi sitter dar, du och jag peng-yeu, i doften av sol, hav och apelsin och pratar om vara medelsnygga idealkillar.
Songs from her, about me.
When It Comes To You
Elin Sigvardsson
I have given all my life to you,
Still I can't see you through.
I've been waiting for a star to fall
And I've come to the point where I can't stand one more single lie,
No more lies.
You gave me gold and I called you teaser
But you told all your friends: "It was just to please her".
How come every road I walk is winding,
When I can watch from behind as you are sliding?
I believe in life,
I believe in dreams,
I believe in everything in between,
But I know for sure my love is more than you can retrieve.
I gave it all, I got it back, right in the face it's just the fact
That my pure love has turned to hate when it comes to you...
He turns page in his magazine
And I watch him putting on that grin,
Then I say it all out loud.
That I've come to the point where I can't stand one more single lie,
No more lies.
As the color of his face starts turning
I take my chance to say what I'd like him to learn
And what gets me the most is that he's always sliding,
When every road I walk seems to be winding?
I believe in life,
I believe in dreams,
I believe in everything in between,
But I know for sure my love is more than you can retrieve.
I gave it all, I got it back, right in the face it's just the fact
That my pure love has turned to hate when it comes to you...
I have given all my life to you
Still I can't see you through.
I've been waiting to for a star to fall.
And I've come to the point where I can't stand one more single lie,
No more lies.
I believe in life,
I believe in dreams,
I believe in everything in between,
But I know for sure my love is more than you can retrieve.
I gave it all, I got it back, right in the face it's just the fact
That my pure love has turned to hate when it comes to you...
I should..
Det finns så mycket jag borde göra den här morgonen..Men jag tror sjutton jag inte orkar med ett enda av dom bordena. Vid den här tiden på dygnet (om jag jobbar lunch) brukar jag redan vara uppe och fara, men idag så vill det sig inte. Inte det att jag fortfarande ligger och sover (obviously not) men jag har så mycket jag vill ha sagt idag och kan inte riktigt ta mig ifrån datorn. Dessutom har jag inte alls någon större lust att gå till jobbet idag; gårdagens "Mixing-it-up" (cocktail-blandar-party för singlar) var mer än tillräckligt för en vecka framöver.
Gud! Man inser inte hur påfrestande fulla människor är förrän man faktiskt måste snacka med dom - och ännu värre - försöka lära dom någonting. Att försöka lära fulla singlar i London hur man blandar cocktails, ja det är nog mer än vad mitt tålamod orkar. Det var ungefär som kemilektionerna i högstadiet när absolut ingenting gick som det skulle (nej jag hade ju inte MVG där nej) och man hade tur om inte hela salen brann ned.
Okej, okej.. Nog. Jag SKA klä på mig!
Lee.
Lee var både snygg och trevlig. Vi drack drinkar på Maxwell's som vi omsorgsfullt valde ut till varandra (drinkar med namn som Kiss me Quick och Orgasm) medan vi hade djupa samtal om hur hemskt det är med folk som inte har tillräckligt med salt på sina pommes frites och han lät mig vinna i dom flesta av tumkrigen.
Maxwell's personal gav honom godkänt. Amanda och Lauren använde - quote - ord som "Oh! Who's the hot guy up there looking at you? You here with him?" och han log när han förstod. Jag log tillbaks, i någon form av hemligt samförstånd. Och han saltade alldeles lagom på sina pommes frites.
(Nej Mirja, han kan inte sjunga.. Men hans mamma är danslärare och tvingade honom vara med och dansa hela uppväxten.. Räknas det?)
Lees kyssar smakade jordgubbar och grädde.. (Hur kunde han veta jag är tokig i det?) Mina händer passade perfekt i hans, precis som mitt huvud mot hans axel när vi såg på Seven Pounds.
Och hans leende när skymningsblicken mötte min var som honung för ett strävt hjärta...
Min älsklings Peng-Yeu.
(Varning - känsliga läsare bör sluta läsa nu. LÄS INTE MAMMA!)
Killar. Samtalsämnet, som vanligt.
Nicole: Men du! Jag vet en som skulle gilla dig!
Mirja: Jasså... Jag gillar snygga killar... inte sånna fula, som Jens.
Nicole: Minns du Rui? Eller nej, du träffade ju aldrig honom... Och Jens är ful.
Mirja: Haha, han vill jag inte. Johan har snackat skit om honom. --- Dessutom har han redan addat mig på fejjan.
Nicole: Haha.. Han är i alla fall skittokig i ching-chong-tjejer --- du skulle sett hans min när han såg en bild på dig!
Mirja: Johan sa han var konstig......Vägrade göra minidiscon.,
Nicole: Ja..han är lite.. speciell. Haha.
Mirja: Asså.. Jag gillar inte sånna som gillar en för att man är typisk asiat.. Tycker fan det är kränkande.
Nicole: hahaha
Mirja: Som att jag gillar någon bara för att han har stor snopp..... Fast så är det ju i och för sig.
Nicole: Skulle just säga det jag..
Mirja: Men jag har aldrig velat dejtat nån för att han ÄLSKAR asiater! Då säger jag alltid "okej. bye"
Nicole: Fair enough... men blir du desperat så vet du.
Mirja: Ja..det är ju bra. -------- Om du blir desperat kan ju du ta Mark Brayshaw.
Nicole: hahaha
Mirja: Alltså.... Rui är verkligen ful ju.
Min familj i ett nötskal.
(Ur systers blogginlägg)
"Innan vi somnade i mammas o pappas säng :
Pappa: Nä, nu måste jag byta bakgrund på min mobil - det måste ju göras varje vecka.
Mamma: Gud, vad töntigt. Du har ju aldrig en bild på mig!
Pappa: Vadå, man måste ju variera och jo, förra veckan hade jag en bild på dig.
Mamma: Ah visst, vilken då?
Pappa: Den här. (Pappa visar mamma en bild då mamma står vid en strand i Porto Cristo, Mallorca)
Mamma: Åh! Va e det HÄR för bild?
Pappa & jag : Det är ju du när vi va på Mallorca!
Mamma: JA men, hur kan du vilja ha den här kossan som bakgrund?
Pappa: Vadårå?
Jag: HAHAHA!
Mamma: ....Aja, jag har iallafall ingen elefant att ha som bakgrund.
Pappa & jag: Nä, för du har inte ens en mobil.
Mamma: Ah vadå ? Det har jag aldrig haft...Jag har bara haft två stycken.
Pappa & jag: Precis! Och skulle du inte slängt den ena i golvet så skulle du haft en..
Mamma: Äh vadå? Ni hjälpte ju inte till o laga den."
I love my family. Dom är knäppgökar hela bunten.
To know who your true friends are.
Under dom här senaste åren som gått sedan jag flyttade hemifrån har jag träffat så otroligt mycket människor. Människor från alla ställen och vrår, i alla åldrar och med alla möjliga sorters bakgrunder. Vissa har inte blivit mer än ytliga bekantskaper, andra korta men intensiva vänskaper och vissa, inte överdrivet många, är sådana som kommit att betyda enormt mycket ju mer tiden gått. Sådana typer av vänskap som man hoppas ska hålla i sig hela livet och som man aldrig växer ifrån som så ofta händer med många vänskaper från barndomen.
Mina få, men riktigt riktiga vänner är det viktigaste som finns i mitt liv. Utan dom vore jag nog inte mycket för världen och det är inte en sådan sak man bara säger, utan jag menar det verkligen. Under dom här åren har jag lärt känna så otroligt fina människor och min tacksamhet och lycka vet inget slut när jag inser hur lyckligt lottad jag är som har en familj och vänner som alltid, alltid, ALLTID finns där när jag som mest behöver dom. Utan att jag behöver be om det, utan att jag ens behöver nämna det och trots att jag är en av de sämsta människorna på jorden att hålla god kontakt med folk these days. Trots att jag sällan kan göra mycket tillbaks; mer än att finnas där när dom behöver mig; och trots att jag kan vara nog så svår att ha och göra med många gånger. Trots att jag säkert gjort dom arga och besvikna och sårat dom många gånger genom att inte tänka mig för, trots att jag inte alltid funnits där för dom.
Jag vet inte om jag är särskilt bra på att låta folk veta hur viktiga dom är för mig. Men jag när någon slags förhoppning om att dom förstår och vet om det, även om jag ibland glömmer att låta dom se och veta om det. Det är bara sån jag är ibland; alldeles hopplös.
"..Åh, jag önskar jag kunde hjälpa dig på något sätt. Satt och funderade på om jag inte har något att sälja, typ en tv eller så, så att du kan få låna lite pengar av mig..."
Det som betyder något är inte det att ni kanske kan lösa mina problem; utan att ni bara tänker tanken och faktiskt försöker hjälpa och finnas där . Att ha er i mitt liv är den vackraste gåvan jag någonsin kunnat få. Jag hoppas ni vet det.
Sju års olycka, man tackar!
Apropå jobbet så vad kvällen helt frickin galen! Hela Alibi var abbonerat av massa indier som firade nån slags trippel-födelsedags-fest och jag måste säga att dom inte verkar ha en aning om hur man festar på riktigt. DJ:n var bra, med det var också det enda som var bra ikväll.
Kring två blev det massivt frickin slagsmål uppe i VIP-hörnan. Säkert tio indier var det som slogs; slog sönder flaskor på varandra, dängde stolar i folks huvuden och gud-vet-vad dom höll på med egentligen. Jag, som verkadr vara den första av mina kollegor att reagera, ringde och varskodde mina chefer uppe på kontoret och det ledde till ett himla ståhej med dörrvakter, poliser och hela galoppen. Kring tre hade man äntligen lyckats få ut folket från stället och nu påbörjades istället massor av förhör och fotograferingar av området som vi med någon form av skräckblandad och trött förtjusning iakttog medan vi stängde ner allting och städade upp efter idioterna. Mitt i allt upptäckte vi att en av våra dörrvakter stod där och såg bedrövad ut över att ha fått handbojor. Ska tydligen ha uppträtt mycket hotfullt under slagsmålet...
Anyways... Ska sova. Och gud ska veta jag behöver det efter den här dagen!
I väntan på bättre tider
Mitt största problem just nu är bara att jag hatar att vänta. Jag har aldrig haft talang för det. Jag vill att saker ska hända, nu, på en gång och inte imorgon, om en månad, om ett år. Jag vill ha svar. På allt. Och jag vill slippa behöva gå här och oroa mig över allting som kan komma att gå fel.
Men jag kan ju bara vänta. Så i min väntan sitter jag och tittar runt i bloggvärlden. Väntar du också? Då tycker jag den här tjejen kan vara värd att kika på. Det ska jag göra.
"Och ni som "försöker". Det ordet gills inte. Antingen kör man, eller så kör man inte. Att inte göra det är att välja att må skit. "
Mr X - who is He?
Jag kommer inte avsloja namnet oavsett hur mycket ni tjatar.
Jag vill inte ha folk som kommer med asikter och ska tycka, tanka och doma.
Jag vill inte ha en massa tisselitassel, visk-visk och skvaller.
Jag vill absolut inte sara nagon.
Just precis darfor kommer jag inte saga ett ord om vem det handlar om forran jag sjalv ar redo.
Forran jag fatt klarhet i vad sjutton det har ar for nagot overhuvudtaget.
Forran det antingen faktiskt blir vi eller inte-ett-forbannat-smack.
Tills dess forblir de som redan ar invigda av en eller annan anledning, invigda och ni andra...
Ja, ni far gott vanta.
It's none of your business anyways.
Att erkanna ett nederlag.
1) erkanner for mig sjalv att jag inte ar Wonder Woman.
2) erkanner for mig sjalv att jag behover hjalp utifran
3) erkanner for andra att jag har det jobbigt och trassligt
4) erkanner att jag funderar pa att kasta in handduken anda
5) kastar in handduken
6) later andra veta att jag kastat in handduken
7) ber om hjalp utifran.
Folk sager alltid att det ar okej att inte lyckas jamt. Jag sager det ar bullshit. Det ar okej for andra att inte lyckas jamt, men som vanligt sa galler inte riktigt samma regler for mig som for andra. Varfor? Tja, jag har faktiskt ingen aning. Det har kanske med sjalvkritiken att gora. Jag menar, jag tar mina nederlag sa betydligt mycket hardare och ser mig sjalv som varldens looser nar jag maste be om hjalp - det far mig att kanna mig helt skitkass och vardelos.
Uppenbarligen sa funkar det inte sa ur andras synvinkel, men det har aldrig riktigt spelat nagon roll.
Men nu ar det sa. Annu ett nederlag fran min sida (dar jag tror det storsta nederlaget ar att overge en kar van och inte faktumet att jag retirerar) sa blir det an en gang min tur att erkanna.
Nej. Jag ar ju faktiskt inte Wonder Woman och jag kan varken trolla, flyga eller lasa tankar. Jag kan inte ens fa min ekonomi att ga runt i nulaget.
Jag kapitulerar.
(But I'll be back. You just wait and see.)
Nevermind Me.
Man borde ta min telefon(er) och låsa in dom någonstans där det är säkert, med miljontals sjutton-siffriga koder som endast går att lösa med liggande stolen och ekvationer; det skulle nämligen vara helt omöjligt för mig att ta mig in i.
Jag borde straffas för min tanklöshet och dåliga självdisciplin. Borde hamna i en sträckbänk och sedan piska mig själv som Silas i Da Vinci-koden och därefter skållas i hett vatten. Jag borde flås levande tio gånger om och sedan tvingas skura all världens golv med en sketen gammal tandborste.
Varför, varför, VARFÖR lät jag mig nånsin dras in i en såpa som denna? Jag borde vetat bättre. Jag borde vetat så otroligt mycket bättre! Och jag visste bättre. Jag visste det var så förbannat... Nej... Det är just det som är problemet. Att det inte känns och aldrig har känts fel.
Det finns ingenting i hela världen som känns mer rätt. Så varför kan det aldrig bara falla på plats?
Så j*la pank!
-
"En gånger två gånger tre gånger fyra - har inga pengar till mat eller hyra..!"
London är verkligen ingenting för den fattige.
Speciellt inte för den fattige med min otur.
Ännu mindre för den fattige med min otur och i ett London med snö.
Ännu mindre för den fattige med min otur, i ett London med snö och elhöjning.
Ännu mindre för den fattige med min otur, i ett London med snö, en elhöjning och brist på tid för problemlösning.
Ännu mindre för...
Jag tror ni fattar vinken nu.
Jag är så förbannat j*la pank!
..och jag har inte ens spenderat nåt.
Distraction
Regler:
Gå in i mappen där dina bilder ligger, gå sedan till den sjätte mappen och välj sedan den sjätte bilden i den aktuella mappen, släng upp bilden på bloggen och skriv något om den, utmana sex andra personer och länka till dem.
Okey folks.. let's do this!
Om bilden:
Hamnade i min gamla ego-mapp med bilder från 2007.
Den här är tagen i Forsvik då jag och Jon sprang runt med
systers kamera och tog bilder.
Fick mig just nu att inse hur mycket jag verkligen
saknar mina Converse.
Ni som är utmanade:
Natalie
Lillasyster
Mirja
Ida
Lillebror
B.A Baracus
For reasons unknown.
But, money is hardly ever the real reason...
What is the real reason?"
(Ur Revolutionary Road)
För ett par dagar sedan hade jag ett samtal som gjorde mig mycket upprörd. Det känns som en evighet sen nu när jag sitter här och (än en gång) tänker tillbaks på det och på hur arg jag kände mig. Jag är fortfarande arg. Jag är nog faktiskt argare nu än jag var då, nu när jag fått tid att reflektera över hela samtalet och det som sades.
"I don't have the money to get out of this.. I can't just decide to get up and walk out of this - my life doesn't work like that.."
I mina ögon är det ren idioti att låta pengar stå i vägen för det man drömmer om. Eller det man säger sig drömma om. Handlar det om ett förhållande, ja då är det rent och skärt skrattretande att man ens tänker tanken. I mina ögon så är pengar aldrig ett skäl som kommer vara gott nog för att inte följa sitt hjärta och försöka leva sina drömmar. Jovisst, jag vet själv att bristen på pengar kan försvåra allting väldigt mycket - jag är trots allt expert på just det området - men att avstå från allt man vill ha i livet..?
Vad hände med kämparglöden och styrkeviljan?
Vad hände med "vi fixar det, du och jag, tillsammans" ?
Att man ens kan tänka tanken att ge upp någon man älskar för lite pengars skull.. Det går inte ihop i min värld. Speciellt inte när båda parter mycket väl vet att skulle den andre behöva hjälp - ja då skulle just vi två vara de första att komma till undsättning med allt vi kunde.
Jag känner mig sårad och väldigt, väldigt besviken.
Jag trodde nog att hela den här grejen betydde mer än så. Och jag säger det igen:
Pengar kan vara ett gott skäl, men det är väldigt sällan det verkliga skälet.
Så vad i helskotta är det verkliga skälet?
We were born for this.
Idag pratades det killar. Karlene var full igar och rakade vakna hos sin nya flatmate. Vilket inte riiiktigt var tanken. Sofie har som vanligt problem med snubben som ar "too confused about his life" for att kunna svara henne pa fragan vad det ar han egentligen vill med henne. Och jag sjalv.. Tja, ni som hanger med i bloggen har nog era aningar. Ar det inte stalkers sa ar det notter och ar det inte det.. Ja, da har vi ju alltid X som ju aldrig kan fa tummen ur.
Karlene: God, have you been listening to us?! All we do is sit here bitching about guys.
Nicole: Mhm... that's what we're born to do.
Sofie: Yeah... Guys are idiots.
Someone feel like proving us wrong?
We're all different.. And I am Hamster.
Och tänk om alla bara gick efter samma kriterier hos killar som jag? Gud vilket jobb det skulle bli! Jag menar, det är ju redan näst intill omöjligt att hitta en vettig kille som uppfyller åtminstone en tredjedel av mina kriterier (och nej Mirja, jag MÅSTE faktiskt inte nödvändigtvis ha en som sjunger Goodnight Sweetheart för mig när han följer mig till dörren) förstår ni då hur svårt det måste vara att hitta en kille om alla andra människor i världen letar efter precis samma sak?
Nej, tur är vad det är. Men nu ska jag försöka sova. Det har gått alldeles för dåligt med den saken på sistone. Jag har nämligen förvandlats till hamster..
Snökaoset i London.
Till och med kebabgubben inledde ett litet snöbollskrig med oss när vi gick därifrån hans restaurang i kylan.
I morse hade tunnelbanorna börjat gå igen. Men de är minst en timme försenade åt alla håll. Bussarna är fortfarande oklart vad dom tänkt göra med och utanför mitt fönster springer gubbar och tanter och rullar sig i snön som galna hundar. Fick även lite insider-info om att skolor stängts för dagen och att om man inte dyker upp till jobbet så är snön fullt giltig som enda anledning till det hela.
Det är helt otroligt vad 10 cm snö kan göra när den ligger på Londons gator.
Kuch Kuch Nite
Och i och med att den första indiern anländer så vet vi; fram till klockan tolv kommer vi inte ens ha tid att andas och efter det - vatten, vatten och endast vatten fram till klockan tre. Lika bra att stålsätta sig.
En ganska intressant upplevelse må jag säga, och den blir bara mer och mer intressant för varje månad. Och jag vet inte vad dom där indierna ser hos mig, men en sak är säker - dom älskar mig! Och eftersom dom är riktigt riktigt duktiga på det där med att ge schysst med dricks så är det en, för kvällen, ömsesidig känsla. Typ.
Men jag är ändå glad att det bara händer en gång i månaden.
