Det borde råda förbud på att bära med sig telefoner när man förtär alkohol. Speciellt på fastande mage och när man befinner sig i en nästan-relation-som-inte-är-en-ordentlig-relation-utan-bara-hopplös-idioti-som-du-inte-kan-ta-dig-ur.
Man borde ta min telefon(er) och låsa in dom någonstans där det är säkert, med miljontals sjutton-siffriga koder som endast går att lösa med liggande stolen och ekvationer; det skulle nämligen vara helt omöjligt för mig att ta mig in i.

Jag borde straffas för min tanklöshet och dåliga självdisciplin. Borde hamna i en sträckbänk och sedan piska mig själv som Silas i Da Vinci-koden och därefter skållas i hett vatten. Jag borde flås levande tio gånger om och sedan tvingas skura all världens golv med en sketen gammal tandborste.

Varför, varför, VARFÖR lät jag mig nånsin dras in i en såpa som denna? Jag borde vetat bättre. Jag borde vetat så otroligt mycket bättre! Och jag visste bättre. Jag visste det var så förbannat... Nej... Det är just det som är problemet. Att det inte känns och aldrig har känts fel.


Det finns ingenting i hela världen som känns mer rätt. Så varför kan det aldrig bara falla på plats?