Vattentäta teorier?
"I believe that everything happens for a reason. People change so that you can learn to let go.
Things go wrong so that you appreciate them when they go right.
You believe lies so you eventually learn to trust no one but yourself,
and sometimes good things fall apart, so that better things can fall together."
Marilyn Monroe
Ser jag bara saker och ting på det sättet.. Ja då känns läget lite mindre hopplöst.
Har Marilyn rätt, ja då spelar det ju inte riktigt någon roll vad som händer,
utan min teori om att livet korrigerar sig självt i slutändan kanske är nästan vattentät
även i praktiken?
Watch out for Bali!
Han fattar verkligen inte galoppen! Försöker nu få med mig ut på en dejt imorgon, som jag för övrigt redan tackat nej till ett par gånger, och förstår verkligen inte vad det betyder när man säger att man inte tycker det är någon bra idé. Jag satt och diskuterade mina alternativ med Tim* tidigare och vi kom fram till att dessa var:
a) Blockera Bali. Hårt och skoningslöst.
b) Se till att han blir portad från mitt jobb. (Vilket jag tvivlar på kommer ske eftersom företaget behöver pengarna han spenderar när han är där för att få se mig le.)
c) Låtsas att jag skaffat pojkvän. (För det funkar visst inte att bara säga att man träffar en annan, för det har Ida redan försökt med och Bali verkade inte köpa det.)
d) Ta det ett steg längre och inte bara låtsas att jag skaffat pojkvän, utan dessutom se till att den här låtsas-pojkvännen dyker upp när Bali kan tänkas dyka upp och vi låtsas vara ihop mitt framför ögonen på Bali.
e) Fortsätta ignorera honom tills hans tröttnar. Eller dör.
f) Fly landet.
g) Döda honom.
Vad tycker ni? Kommentera med er lösning på situationen. Behöver all hjälp jag kan få.
a) Blockera Bali. Hårt och skoningslöst.
b) Se till att han blir portad från mitt jobb. (Vilket jag tvivlar på kommer ske eftersom företaget behöver pengarna han spenderar när han är där för att få se mig le.)
c) Låtsas att jag skaffat pojkvän. (För det funkar visst inte att bara säga att man träffar en annan, för det har Ida redan försökt med och Bali verkade inte köpa det.)
d) Ta det ett steg längre och inte bara låtsas att jag skaffat pojkvän, utan dessutom se till att den här låtsas-pojkvännen dyker upp när Bali kan tänkas dyka upp och vi låtsas vara ihop mitt framför ögonen på Bali.
e) Fortsätta ignorera honom tills hans tröttnar. Eller dör.
f) Fly landet.
g) Döda honom.
Vad tycker ni? Kommentera med er lösning på situationen. Behöver all hjälp jag kan få.
*Tim = ännu en av mina potentiella dejter, fast en utav de som verkar lite
mer normala. Han tycker alternativ d) är det bästa tillvägagångssättet.
Vem tror ni skulle agera min pojkvän?
mer normala. Han tycker alternativ d) är det bästa tillvägagångssättet.
Vem tror ni skulle agera min pojkvän?
Saturday - Vad gör jag?
Det är lördag och jag börjar inte jobba förrän nio. Jag har absolut ingen aning om vad jag ska hitta på med mitt liv idag. Jag har ju alternativet att sitta hemma och uggla hela dagen, men sen är frågan hur kul det nu är. Och dessutom så känner man sig alltid så dålig och gud-vad-jag-bara-kastar-bort-dagen. Det är inte kul alls.
Men alternativ nummer 2) att ta sig i kragen, gå ut och göra något vettigt, det är inte heller mycket att hurra över. Jag har inga pengar att spendera, vilket betyder att dom flesta vettiga sakerna jag kan komma på redan blivit kasserade innan jag hunnit komma över tröskeln. Mina vänner jobbar, dom som jag känner jag skulle ha lust att vara med idag. Om jag ens har nån lust att vara social överhuvudtaget, det än nämligen väldigt tveksamt det där. Jag är inte så social just nu.
Så... alternativ 1) uggla hemma och vara ovettig och lat, ser genast mycket mer intressant ut.
Och jag ser faktiskt inte fram emot kvällens Kuch-Kuch-Party.
Men alternativ nummer 2) att ta sig i kragen, gå ut och göra något vettigt, det är inte heller mycket att hurra över. Jag har inga pengar att spendera, vilket betyder att dom flesta vettiga sakerna jag kan komma på redan blivit kasserade innan jag hunnit komma över tröskeln. Mina vänner jobbar, dom som jag känner jag skulle ha lust att vara med idag. Om jag ens har nån lust att vara social överhuvudtaget, det än nämligen väldigt tveksamt det där. Jag är inte så social just nu.
Så... alternativ 1) uggla hemma och vara ovettig och lat, ser genast mycket mer intressant ut.
Och jag ser faktiskt inte fram emot kvällens Kuch-Kuch-Party.
Panik i Dejting-världen!
Jag blir komplett och totalt supertokig! Det här med att skaffa sig potentiella dejter är verkligen inte så förbannat smart alla gånger! Speciellt inte när folk som man inte har för avsikt att dejta - och som man faktiskt sagt det rent ut till - ändå är helt övertygade om att här ska det dejtas hejvilt. Varför kan en kaffe på stan inte bara vara just en sketen liten kaffe på stan och ingenting mer?
Vi hade Scott - tha puppy i början. Han som sms:ade och sms:ade och blev supersårad om jag inte sms:ade svar tillbaks inom en minut efter det att jag får från honom. Han var trevlig, men shit han blev ju helt nerkärad i mig bara genom sms:en verkade det som och jag - well jag freakade totalt. Efter att ha varit ute en gång (då jag tog med mig Ida som förkläde och vi hamnade på Zoo Bar på Leicester Square) och han knappt pratat med mig på hela kvällen utan faktiskt vart ganska grinig och lät hans vänner underhålla mig istället, ja då vart det över. Jag slutade helt enkelt skriva sms tillbaks samma dag som jag fått dom och han förstod rätt snart att Nej, den där tjejen är nog inte intresserad ändå.
Den här gången heter snubben Bali och han fattar inte ett jota. Vi har inte ens vart ute på en dejt, eller bestämt en, eller ens pratat om en. Han frågade om jag hade lust att ta en kaffe på stan nångång, jag svarade att visst, men jag är inte intresserad av något mer än vänskap. Jag trodde han fattade det, men det verkar liksom inte så för han ringer mig minst 7 gånger om dagen .(ja, jag medger det var ett enormt misstag att svara dom där första två gångerna han ringde. Men jag låg hemma och var sjuk och ynklig och det var rätt skönt att ha någon att prata med.)
Det spelar liksom ingen roll om jag svarar eller inte, han fortsätter helt enkelt att göra det ändå. Som om det ger honom en kick att bara slå mitt nummer.
Han planerar dejter med mig hejvilt som han facebook:ar mig om och fortsätter outtröttligt, trots att jag tackar nej gång, på gång, på gång. Jag menar, tröttnar han någonsin på att få ett Nej?
Det värsta av allt är att Bali vet precis vart jag jobbar och kommer in där titt som tätt för att "Se mig le". Han verkar inte ha fattat att det goda humöret liksom helt upphör när jag tittar upp och ser honom stå där och titta på mig. Jag jobbar! Förstår han inte?
Vad gör man när dom inte vill fatta att ett nej är ett NEJ? Måste jag börja vara helt otrevlig? Jag menar, jag är ju redan mindre trevlig än vad jag är normalt mot folk. Jag hör aldrig av mig och jag svarar ytterst sällan (eller aldrig) på nånting överhuvudtaget. Jag påminner honom dagligen om att jag inte är intresserad av honom.
Min fråga till er dejtare därute: hur sjutton fixar ni det utan att bli galna?!
Vi hade Scott - tha puppy i början. Han som sms:ade och sms:ade och blev supersårad om jag inte sms:ade svar tillbaks inom en minut efter det att jag får från honom. Han var trevlig, men shit han blev ju helt nerkärad i mig bara genom sms:en verkade det som och jag - well jag freakade totalt. Efter att ha varit ute en gång (då jag tog med mig Ida som förkläde och vi hamnade på Zoo Bar på Leicester Square) och han knappt pratat med mig på hela kvällen utan faktiskt vart ganska grinig och lät hans vänner underhålla mig istället, ja då vart det över. Jag slutade helt enkelt skriva sms tillbaks samma dag som jag fått dom och han förstod rätt snart att Nej, den där tjejen är nog inte intresserad ändå.
Den här gången heter snubben Bali och han fattar inte ett jota. Vi har inte ens vart ute på en dejt, eller bestämt en, eller ens pratat om en. Han frågade om jag hade lust att ta en kaffe på stan nångång, jag svarade att visst, men jag är inte intresserad av något mer än vänskap. Jag trodde han fattade det, men det verkar liksom inte så för han ringer mig minst 7 gånger om dagen .(ja, jag medger det var ett enormt misstag att svara dom där första två gångerna han ringde. Men jag låg hemma och var sjuk och ynklig och det var rätt skönt att ha någon att prata med.)
Det spelar liksom ingen roll om jag svarar eller inte, han fortsätter helt enkelt att göra det ändå. Som om det ger honom en kick att bara slå mitt nummer.
Han planerar dejter med mig hejvilt som han facebook:ar mig om och fortsätter outtröttligt, trots att jag tackar nej gång, på gång, på gång. Jag menar, tröttnar han någonsin på att få ett Nej?
Det värsta av allt är att Bali vet precis vart jag jobbar och kommer in där titt som tätt för att "Se mig le". Han verkar inte ha fattat att det goda humöret liksom helt upphör när jag tittar upp och ser honom stå där och titta på mig. Jag jobbar! Förstår han inte?
Vad gör man när dom inte vill fatta att ett nej är ett NEJ? Måste jag börja vara helt otrevlig? Jag menar, jag är ju redan mindre trevlig än vad jag är normalt mot folk. Jag hör aldrig av mig och jag svarar ytterst sällan (eller aldrig) på nånting överhuvudtaget. Jag påminner honom dagligen om att jag inte är intresserad av honom.
Min fråga till er dejtare därute: hur sjutton fixar ni det utan att bli galna?!
Värm mig!
ISTID! I mitt rum! Jag vet inte vad det är för fel på dom här knäppa engelska elementen, men dom verkar sätta på och stänga av sig lite som dom vill - and I'm so not cool with that!
Jag fixar inte när saker och ting inte fattar att dom ska göra som jag vill! Element, hår, fötter... jämt ska det bråkas och tjafsas med mig. Kan dom inte bara vara lydiga och göra som dom blir tillsagda? Skulle vara ett så himla mycket roligare förhållande oss emellan på så vis.
Uppraggad på Sainsbury's.
Ibland kan jag inte låta bli att förundras över alla de telefonnummer och potentiella dejter jag samlat på mig sedan jag kom hit till London. Inte för att jag egentligen är så himla intresserad - och oftast säger jag det också - men snubbar här verkar älska en utmaning. Ja, för jag antar att det är precis det jag kommer bli om vi nu nånsin kommer iväg på dom där dejterna; då måste dom ju nämligen försöka övertyga mig om att jag är intresserad av dom, vilket jag ju som sagt inte är. Men det är bra. Låt dom jobba lite. Det kan dom gott få ta, hela det där manssläktet, för all huvudbry dom ger mig. Eller som han gett mig. Kollektiv bestraffning säger ni - rättvisa säger jag.
Stod och köade inne på Sainsbury's här i Mornington Crescent, med mina två nudelpaket i handen och MP3:n på högsta volym som gick utan att spränga trumhinnorna helt. Paramore hade tagit över min hjärna, min värld och jag befann mig mitt inne i min egen musikvideo, på Sainsbury's, där jag var huvudrollsinnehavaren i alla låtar om skit-förhållanden, mirakel och regn när jag plötsligt blinkar till, förvånad av att någonting jag inte alls sett i manus utspelade sig mitt framför ögonen på mig; en total främling tilltalade mig med ett leende på läpparna.
Hans läppar rörde sig ljudlöst till tonerna av CrushCrushCrush och jag undrade ett tag om han inte kunde texten; läpparna rörde sig ju helt fel. Ungefär som när man ser på dubbad film.
Men så förstod jag! Snubben pratar ju med mig och han har ingen aning om att jag är väldigt väldigt upptagen med min musikvideo.
Kö-snubben: Nyttig middag det där..
Jag (tänker): Skit i det du (men säger:) Mhm... after-work-food-you-know.
Kö-snubben: Det var värst vad dom pratar där bakom dig.. och dom har bara en tant i kassan.
Jag (efter att ha kastat en blick på ovan nämnda personer): Ehm... Hmm... Oh! Your turn!
Jag återvände lättad till min musikvideo efter att ha lämnat den-lilla-tjocka-indier-tanten-på-Sainsbury's-kassan ett par pence och travade på taktiskt korrekt vis hemåt. Jag var tillbaks i min musikvideo och nu sjöng vi om det där machocistiska undret som många av oss går igenom; ni vet det här med att man inte tar sig ur relationer som för det mesta bara skadar en på ett eller annat vist. Dom där bitterljuva förhållandena som man inte riktigt kan eller vill släppa. Mest för att man är rent dum i huvudet. (Personligen är jag en sann virtuos när det gäller den saken.)
Mitt ur ingenstans kom något plötsligt - snabbt som ögat vad någotet framme vid mig och knackade mig på axeln. Jag rycktes brutalt och obarmhärtigt tillbaks till gatan i Mornington Crescent och det riktiga livet och blev faktiskt rätt irriterad. Hur hade någon mage att avbryta något så viktigt som skapandet av en musikvideo?!
Och där var han igen. Kö-snubben från Sainsbury's.
Kö-snubben: I'm so, so sorry...
Jag (tänker): Ja, det borde du vara du din... (Men säger:) Ehm..? Hey you.
Kö-snubben: Asså... det här kanske låter jättefräckt och dumt men... Jag-tycker-du-är-jättevacker-och-kunde-inte-hjälpa-det-kan-jag-få-ditt-nummer-och-kanske-ta-med-dig-ut-nångång?
Jag: Ehm...
Kö-snubben: Oj! Eller... Du-måste-inte-du-kanske-har-pojkvän-och-allting-men-jag-tänkte-jag-måste-våga-chansa-för-du...
Jag (kan inte hålla inne med skrattet): Jag har verkligen inte pojkvän!
Han (ser lite förvirrad ut): Inte? Okey?
Jag (skrattar igen, han tror nog jag är smått sinnessjuk nu): Verkligen inte! Visst, här.. mitt nummer.
Han: Får jag det!?
Jag: Visst.. Varför inte?
Han (ser ut som hund som fått köttben): Tack! Nämen då.. då-ringer-jag-nångång-snart-då!
Jag: Visst... Vad heter du?
Han: Ehm.. just-det-ja-John.
Jag: Hej Just-det-ja-John. Jag heter Nicole.
Sen sprang han nästan hela vägen hem. Roligt nog upptäckte jag (och nej, jag skuggade honom faktiskt inte alls!) att vi bor i princip grannar. Eller åtminstone på samma gata, fast olika sidor av den.
Och för er som undrar; blir det en dejt? Tja, vad ska jag säga? Jag tror inte det. Men man kan ju aldrig veta. Kö-snubben är ju inte direkt min stil, som man säger, men sen är ju också frågan vad som menas med det. Jag har ingen stil ju. Dom säger jag alltid går efter dom fula och charmiga. Kanske stämmer det också. Även om jag gärna tror annorlunda.
Men i det här fallet... I det här fallet får det nog räcka med att känna mig sådär lagom road vid tanken på att jag blev uppraggad i kön på Sainsbury's.
(Edit: Fast tidigare nämnd dejt (Paul) blir nog av. Åtminstone så hoppas vi på det, för han var roligare att bli övertalad av än resterande kandidater. )
Stod och köade inne på Sainsbury's här i Mornington Crescent, med mina två nudelpaket i handen och MP3:n på högsta volym som gick utan att spränga trumhinnorna helt. Paramore hade tagit över min hjärna, min värld och jag befann mig mitt inne i min egen musikvideo, på Sainsbury's, där jag var huvudrollsinnehavaren i alla låtar om skit-förhållanden, mirakel och regn när jag plötsligt blinkar till, förvånad av att någonting jag inte alls sett i manus utspelade sig mitt framför ögonen på mig; en total främling tilltalade mig med ett leende på läpparna.
Hans läppar rörde sig ljudlöst till tonerna av CrushCrushCrush och jag undrade ett tag om han inte kunde texten; läpparna rörde sig ju helt fel. Ungefär som när man ser på dubbad film.
Men så förstod jag! Snubben pratar ju med mig och han har ingen aning om att jag är väldigt väldigt upptagen med min musikvideo.
Kö-snubben: Nyttig middag det där..
Jag (tänker): Skit i det du (men säger:) Mhm... after-work-food-you-know.
Kö-snubben: Det var värst vad dom pratar där bakom dig.. och dom har bara en tant i kassan.
Jag (efter att ha kastat en blick på ovan nämnda personer): Ehm... Hmm... Oh! Your turn!
Jag återvände lättad till min musikvideo efter att ha lämnat den-lilla-tjocka-indier-tanten-på-Sainsbury's-kassan ett par pence och travade på taktiskt korrekt vis hemåt. Jag var tillbaks i min musikvideo och nu sjöng vi om det där machocistiska undret som många av oss går igenom; ni vet det här med att man inte tar sig ur relationer som för det mesta bara skadar en på ett eller annat vist. Dom där bitterljuva förhållandena som man inte riktigt kan eller vill släppa. Mest för att man är rent dum i huvudet. (Personligen är jag en sann virtuos när det gäller den saken.)
Mitt ur ingenstans kom något plötsligt - snabbt som ögat vad någotet framme vid mig och knackade mig på axeln. Jag rycktes brutalt och obarmhärtigt tillbaks till gatan i Mornington Crescent och det riktiga livet och blev faktiskt rätt irriterad. Hur hade någon mage att avbryta något så viktigt som skapandet av en musikvideo?!
Och där var han igen. Kö-snubben från Sainsbury's.
Kö-snubben: I'm so, so sorry...
Jag (tänker): Ja, det borde du vara du din... (Men säger:) Ehm..? Hey you.
Kö-snubben: Asså... det här kanske låter jättefräckt och dumt men... Jag-tycker-du-är-jättevacker-och-kunde-inte-hjälpa-det-kan-jag-få-ditt-nummer-och-kanske-ta-med-dig-ut-nångång?
Jag: Ehm...
Kö-snubben: Oj! Eller... Du-måste-inte-du-kanske-har-pojkvän-och-allting-men-jag-tänkte-jag-måste-våga-chansa-för-du...
Jag (kan inte hålla inne med skrattet): Jag har verkligen inte pojkvän!
Han (ser lite förvirrad ut): Inte? Okey?
Jag (skrattar igen, han tror nog jag är smått sinnessjuk nu): Verkligen inte! Visst, här.. mitt nummer.
Han: Får jag det!?
Jag: Visst.. Varför inte?
Han (ser ut som hund som fått köttben): Tack! Nämen då.. då-ringer-jag-nångång-snart-då!
Jag: Visst... Vad heter du?
Han: Ehm.. just-det-ja-John.
Jag: Hej Just-det-ja-John. Jag heter Nicole.
Sen sprang han nästan hela vägen hem. Roligt nog upptäckte jag (och nej, jag skuggade honom faktiskt inte alls!) att vi bor i princip grannar. Eller åtminstone på samma gata, fast olika sidor av den.
Och för er som undrar; blir det en dejt? Tja, vad ska jag säga? Jag tror inte det. Men man kan ju aldrig veta. Kö-snubben är ju inte direkt min stil, som man säger, men sen är ju också frågan vad som menas med det. Jag har ingen stil ju. Dom säger jag alltid går efter dom fula och charmiga. Kanske stämmer det också. Även om jag gärna tror annorlunda.
Men i det här fallet... I det här fallet får det nog räcka med att känna mig sådär lagom road vid tanken på att jag blev uppraggad i kön på Sainsbury's.
(Edit: Fast tidigare nämnd dejt (Paul) blir nog av. Åtminstone så hoppas vi på det, för han var roligare att bli övertalad av än resterande kandidater. )
Torsdag.
Dagen har kants sa otroligt lang. Jag tror visserligen det beror mer pa min brist pa energi den har veckan, men faktum kvarstar; den har dagen ar oandlig. Just nu sitter jag aterigen pa biblioteket pa Shoe Lane ovanfor restaurangen/baren dar jag jobbar och jag forsoker utnyttja min rast med att skriva av mig lite. Men det gar inte nat vidare; verkar som om jag inte bara forlorat min energi utan aven min inspiration med allt vad det innebar. Jag orkar liksom inte ens bry mig om nar saker gar fel pa jobbet lange och gasterna blir griniga. Det ar visserligen en bra sak tror jag, for tar jag inte at mig sa blir jag otroligt mycket battre pa att losa eventuella problem och/eller medla mellan gaster och kollegor.
Jag vet inte ens varfor jag skriver just nu. Jag har liksom ingenting att saga egentligen. Men det ar nagot trosterikt med att hora tangenternas ilska smattrande.
Honing.
Det är som honing för halsen, det där med vännerna och familjen. Det lindrar värken, åtminstone ett tag. Liksom insidan känns lite lenare och varmare en stund. Problemet med andra människors vänlighet är bara att när jag befinner mig i det mentala tillstånd som jag just nu gör (nej, jag är inte psykiskt störd okej?) så översköljs jag av någon skitmärklig känsla som gång på gång får mig att börja storgråta igen. Det finns nog få saker som kan få mig att gråta just nu - men en vänlig handling, ett vänligt ord, en vänlig vidröring... Och jag förlorar genast kampen mot tårarna.
Jag tror det kallas kärlek.
Jag tror det kallas kärlek.
Kvar i Sibirien.
Jag trodde att det skulle kännas lättare bara jag kom ut bland folk, tvingades fokusera på andra saker, men det verkar som om det var ett ganska idiotiskt antagande. Det känns precis lika tomt och kvävande som förut.
Det enda som är bra med skit är att man mitt i all skit inser hur otroligt viktigt det är med riktiga, ordentliga, verkliga vänner. Även om det känns precis lika skit oavsett vilket, så känns vetskapen om att dom finns där och på alla tänkbara sätt gör sitt bästa för att muntra upp en.
Äsch, jag vet inte... Om inte annat så orkar jag faktiskt inte sitta upprätt längre. Ska krypa ner i sängen och göra mitt bästa för att inte ligga där resten av natten och bara tänka i cirklar. Jag behöver verkligen sova. Ordentligt.
Morgonen efter.
Jag försöker känna efter. Men jag hittar ingenting. Ingen ilska - den som brukade vara så stark och frätande då allting var som jobbigast. Ingen förtvivlan - ni vet den som emellanåt blir dig så övermäktig att du inte kan beskriva den i ord. Stum. Det är precis vad den är.
Bara en tyst och kall tomhet.
Jag drömde jag hamnade i Sibirien inatt. Det var mörkt och outhärdligt kallt och inte fanns det någonting eller någonstans som kunde skydda mig från den starka, iskalla blåsten som drog och slet i mitt hår, piskade hårt mot mitt ansikte. Och jag var ensammast på jorden.
Ida köpte en bok igår om att tyda drömmar. Kanske ska jag se om jag hittar något om Sibiren-drömmar. Kanske betyder det att jag ska resa dit? Eller betyder det att det är just jag som är Sibirien just nu?
Jag tänker hoppas på det första, även om det inte är den första platsen på jorden jag kommer att tänka på när jag vill planera semester. Men handlar det om en sådan typ av resa, ja då kan jag i alla fall avboka den i tid.
Bara en tyst och kall tomhet.
Jag drömde jag hamnade i Sibirien inatt. Det var mörkt och outhärdligt kallt och inte fanns det någonting eller någonstans som kunde skydda mig från den starka, iskalla blåsten som drog och slet i mitt hår, piskade hårt mot mitt ansikte. Och jag var ensammast på jorden.
Ida köpte en bok igår om att tyda drömmar. Kanske ska jag se om jag hittar något om Sibiren-drömmar. Kanske betyder det att jag ska resa dit? Eller betyder det att det är just jag som är Sibirien just nu?
Jag tänker hoppas på det första, även om det inte är den första platsen på jorden jag kommer att tänka på när jag vill planera semester. Men handlar det om en sådan typ av resa, ja då kan jag i alla fall avboka den i tid.
You can't break a broken heart.
Det är vad dom säger.. Jag vet dock inte om jag riktigt håller med. Ikväll hade jag ett samtal som utan tvekan hamnar i topp-fem-listan över dom svåraste samtalen i mitt vuxna liv. Just nu vet jag inte vad jag känner eller vad jag mer ska göra. Tårarna är liksom slut nu, likaså energin som krävs för att vara upprörd och arg och ledsen. Jag tror det enda som finns kvar nu är en enorm rädsla att förlora en av de viktigaste personerna i mitt liv, och utöver det...? Ingenting. Det känns så otroligt tomt. Som om jag gjorde av med så mycket energi och känslor på en och samma gång att jag helt tömdes på alltihopa.
Ida kom hem och tröstade mig genom att få mig att gå upp 15 kilo i vikt (ja, det är väl det man har vänner till) och sedan låg vi i timmar och kollade på One Tree Hill-serien och grät ikapp. Nåja, jag grät i alla fall. Fast jag trodde tårarna var slut. Men det kändes bra. Ibland är det skönt att fokusera på alla andra människors kärleksbekymmer och sorger. Om inte annat så får man lite distans till sina egna.
Nej, jag tror bestämt att det enda som finns kvar att göra ikväll är att hoppa i säng. Jag behöver den där sömnen. Behöver återfå min energi och har jag tur så kanske jag vaknar snart en dag och möts av en situation som är helt annorlunda än denna. Kanske måste jag vänta ett helt halvår. Kanske behöver jag bara vänta en vecka, en månad. Oavsett vilket så har jag i alla fall gjort vad jag kan den här gången. Jag må vara rädd, jag må gråta mig till sömns många nätter till... Men blir det i slutändan inte som jag vill, ja då kan jag i alla fall se tillbaks på den här dagen och minnas att jag gjorde allt som stod i min makt för att försöka få det jag alltid velat ha. Och jag hoppas och önskar att vederbörande kommer kunna säga detsamma. Imorgon. Om en vecka. En månad. Ett halvår.
Godnatt alla därute med Hjärtvärk.
Och ni andra.
Ida kom hem och tröstade mig genom att få mig att gå upp 15 kilo i vikt (ja, det är väl det man har vänner till) och sedan låg vi i timmar och kollade på One Tree Hill-serien och grät ikapp. Nåja, jag grät i alla fall. Fast jag trodde tårarna var slut. Men det kändes bra. Ibland är det skönt att fokusera på alla andra människors kärleksbekymmer och sorger. Om inte annat så får man lite distans till sina egna.
Nej, jag tror bestämt att det enda som finns kvar att göra ikväll är att hoppa i säng. Jag behöver den där sömnen. Behöver återfå min energi och har jag tur så kanske jag vaknar snart en dag och möts av en situation som är helt annorlunda än denna. Kanske måste jag vänta ett helt halvår. Kanske behöver jag bara vänta en vecka, en månad. Oavsett vilket så har jag i alla fall gjort vad jag kan den här gången. Jag må vara rädd, jag må gråta mig till sömns många nätter till... Men blir det i slutändan inte som jag vill, ja då kan jag i alla fall se tillbaks på den här dagen och minnas att jag gjorde allt som stod i min makt för att försöka få det jag alltid velat ha. Och jag hoppas och önskar att vederbörande kommer kunna säga detsamma. Imorgon. Om en vecka. En månad. Ett halvår.
Godnatt alla därute med Hjärtvärk.
Och ni andra.
Fairytales.
"The problem with fairytales is that they set the girl up for disappointment.
In the real life the prince goes off with the wrong princess.
Or the spell wears off and two lovers realise that they're better of as...
Well... Whatever they are."
So question is - can there really be a happy ending?
Sjukling.
JAG ÄR SJUK. Jag har tråkigt. Då får man ha överseende och förlåta mig för att jag skriver helt ointressanta inlägg.
Nämn något som gjorde dig glad igår: När jag fick gå hem från en lång, sjukt jobbig dag på jobbet.
Vad gjorde du kl 8 i morse? Sov skulle jag tro.
Vad gjorde du för 15 minuter sedan? Pratade med Adam över msn. Webcam is tha shit :)
Det sista du sa högt? "We're so stupid, haha!"
Vad har du druckit idag? Te
Vad var det senaste du åt? Ett Digestive-kex
Vad var det senaste du köpte? Nudlar på Sainsbury's
Vad är det för färg på din ytterdörr? Mörkröd
Vad är det för väder hos dig just nu? Halvsolig skymning.
Godaste glass-smaken? Rocky Road
Tror du på kärlek vid första ögonkastet? Ja, när det gäller Rob Pattinson.
Sover du tungt? Jag brukade göra det innan Larry kom in i mitt liv.
Drömmer du mycket? Ibland så. Mest på dagarna.
Mardrömmar? Nej, sällan.
Det första du tänker på en "bra" morgon? Gött.
Det första du tänker på en "dålig" morgon? Who can I kill today?
Vilket ämne var roligast i skolan? Teater/dans/psykologi/nutida konst
Trivs du i skolan? Har slutat skolan - saknar den dock.
Favoritklädsel? Myskläder.
Favoritlåt just nu? Iron & Wine - Flightless Bird, American Mouth
Vad ser du om du tittar åt höger? Balkongfönster ut till bakgårdens gräsmatta
Vad gör dig glad just nu? Tja, Adam gjorde mig väldigt glad alldeles nyss, räknas det?
Vad ska du göra härnäst? Duscha & äta är planen
Höger- eller vänsterhänt? höger
Humör just nu? Trött, sjuk, irriterad men ändå glad på nåt vänster
Favoritgodis? Frukt :D
Kläder just nu? Grå enorm hoodie, Hi! mysbyxor, dubbla par strumpor, sportbh, grått linne, mina kalsongliknande plojboxers med badankor på :P
Musik just nu? Rob Pattinson - I could be your lover to
Sommarplaner? Det märker vi nog snart.
Hur många kuddar sover du med? 1, som ständigt påminner mig om att jag måste införskaffa mig en ny.
Spelar du nåt instrument? Inte så bra som jag vill, men ja, lite piano
Morgon- eller nattmänniska? Nattuggla. Kolla tiden på mina inlägg o du fattar grejen.
Vem är viktigast för dig? Familjen och dom riktiga vännerna
Bio eller promenad? Bio
Är du kittlig? Inte särskilt, till Idas stora förtret.
Snarkar du? Uppenbarligen så gör jag det när jag är förkyld, men inte annars
Stjärntecken? Vädur
Horoskopet säger? "Det är många som är imponerade över vad du har åstadkommit under veckan. Ett erbjudande känns frestande och du kan gott testa hur det skulle vara."
Vad längtar du mest efter just nu? Bli ordentligt frisk & nudlar.
Favoriter Just Nu.
Plagg: Min enorma, grå hoodie som jag och Ida införskaffade första dagen i London.
Färg: Blå, åt turkoshållet.
Låt: Flightless Bird, American Mouth (- Iron & Wine)
Film: Twilight (hahahahaha)
Bok: Är det någon där? (- Marian Keyes)
Plats: Sängen hemma i Camden
Kändis: Rob Pattinson
Ätbart: Nudlar med kycklingsmak. Underskattat.
Ytterplagg: Stora vinterkappan
Time heal all wounds?
Jag tror att jag har tagit ett beslut. Ett såntdär viktigt, stort och faktiskt nästan livsavgörande beslut för en gångs skull. Och jag är så rädd att jag nästan börjar gråta bara av att tänka på dagen då jag måste ha det där samtalet med X och de olika scenariona går på repris innanför mina ögonlock så fort jag blundar. Jag vill inte behöva ta ett beslut, men jag måste få ett slut på det hela. Eller åtminstone svar. Ett riktigt ett den här gången; ett bevis, ett tecken.. Någonting. Någonting som gör det hela värt mödan. För finns det inte det; finns där ingenting för mig att hämta när allting väl kommer till kritan... Då har jag slösat bort mer tid än jag vågar tänka på.
I'm In Love.
NEVER THINK
Rob Pattinson
I should never think
What's in your heart
What's in our home
So I won't
You'll learn to hate me
But still call me baby
Oh love
So call me by my name
And save your soul
Save your soul
Before your to far gone
Before nothing can be done
I'll try to decide when
She'll lie in the end
I ain't got no fight in me
In this whole damn world
So hold off
She should hold off
It's the one thing that I've known
Once I put my coat on
I coming out in this all wrong
She standing outside holding me
Saying oh please
I'm in love
I'm in love
Girl save your soul
Go on save your soul
Before it's to far gone
And before nothing can be done
Cause without me
You got it all
So hold on
Without me you got it all
So hold on
Without me you got it all
Without me you got it all
So hold on
Without me you got it all
Without me you got it all
So hold on
Det är nånting med den här rösten som får mig att känna mig fullständigt tillintetgjord på ett vis som inte går att förklara riktigt. Bitterljuvt. Vackert. Ärligt.
Yep, jag är fånigare än fånigast just nu, men jag rår inte över det.
Jag är förälskad i den här människans röst.
Dejt uppskjuten på grund av sjukdom.
"Sjuka är vi allihopa, allihopa, allihopa..." Nej ni måste fattat fel, det är inte morsgrisar förstår ni. Det var nån som missuppfattade det hela.
Nu sitter/ligger jag här, fortfarande i Idas säng, fortfarande med en alldeles för seg hjärna och fortfarande med pappersnäsdukarna som bästa vän. Jag slits mellan en stark , brinnande önskan att bara få sitta här i min ensamhet och tycka synd om mig själv, och att inte alls vara särskilt själv utan ha någon varm människa att krypa tätt intill som kan värma mig medan vi ser på nån mysig film ihop. Problemet ligger i att jag inte riktigt får något utav det just ikväll.
Paul har vart sjuk han med. Dejten är med andra ord uppskjuten och det suger, för nu i helgen ska han till Manchester eftersom han är ett såntdär fotbollsfan, nästa vecka jobbar vi om varandra helt och hållet och på så vis kan vi inte ses förrän nästa helg. Det är långt till nästa helg. Massor av timmar. Och tänk bara så många sekunder!
Det känns i alla fall lite tröstande att jag helt plötsligt fick ett mail från honom på Facebook där han sa att han tyckte synd om mig och att han gärna ser på film med mig nästa helg om det är till någon tröst. Och det var det ju. Litegrann.
Så ja, nu sitter jag här som sagt. Har laddat ner lite ny tycka-synd-om-mig-själv-musik som jag lyssnar på och förundras just nu bland annat över att min älskade Edward/ Rob Pattinson (för er som inte visste, min pojkvän) faktiskt kan sjunga också. Det tog mig ett tag att inse (jag är ju inte alltid den skarpaste hjärnan tyvärr) att det ju faktiskt är han som sjunger flera av soundtracken i Twilight och just precis dom jag blivit alldeles gränslöst förälskad i också.
Meant to be or what?!
Och jag måste, måste, måste bara...! Såg nyss ett klipp ur Ellen Degeneres Show där min pojkvän var med. Han må vara snyggast som vampyr, men fasiken jag tror jag är förälskad på riktigt! Han är så sjukt charmig och verkar ju dessutom helt normal! Gimme!!!
Se bara - är han inte underbar så säg!
Nu sitter/ligger jag här, fortfarande i Idas säng, fortfarande med en alldeles för seg hjärna och fortfarande med pappersnäsdukarna som bästa vän. Jag slits mellan en stark , brinnande önskan att bara få sitta här i min ensamhet och tycka synd om mig själv, och att inte alls vara särskilt själv utan ha någon varm människa att krypa tätt intill som kan värma mig medan vi ser på nån mysig film ihop. Problemet ligger i att jag inte riktigt får något utav det just ikväll.
Paul har vart sjuk han med. Dejten är med andra ord uppskjuten och det suger, för nu i helgen ska han till Manchester eftersom han är ett såntdär fotbollsfan, nästa vecka jobbar vi om varandra helt och hållet och på så vis kan vi inte ses förrän nästa helg. Det är långt till nästa helg. Massor av timmar. Och tänk bara så många sekunder!
Det känns i alla fall lite tröstande att jag helt plötsligt fick ett mail från honom på Facebook där han sa att han tyckte synd om mig och att han gärna ser på film med mig nästa helg om det är till någon tröst. Och det var det ju. Litegrann.
Så ja, nu sitter jag här som sagt. Har laddat ner lite ny tycka-synd-om-mig-själv-musik som jag lyssnar på och förundras just nu bland annat över att min älskade Edward/ Rob Pattinson (för er som inte visste, min pojkvän) faktiskt kan sjunga också. Det tog mig ett tag att inse (jag är ju inte alltid den skarpaste hjärnan tyvärr) att det ju faktiskt är han som sjunger flera av soundtracken i Twilight och just precis dom jag blivit alldeles gränslöst förälskad i också.
Meant to be or what?!
Och jag måste, måste, måste bara...! Såg nyss ett klipp ur Ellen Degeneres Show där min pojkvän var med. Han må vara snyggast som vampyr, men fasiken jag tror jag är förälskad på riktigt! Han är så sjukt charmig och verkar ju dessutom helt normal! Gimme!!!
Se bara - är han inte underbar så säg!
Sovklockan talar.
Attans, jag som hade tänkt vara seriös och blogga ordentligt för en gångs skull. Nu sitter jag här i Idas säng och ögonlocken vill inte längre lyda. Krävande och lång dag på jobbet och jag har fått en släng av feber sådär helt utan förvarning. Visst blir man glad?
Jag återkommer lite senare. Skalman i mig vill sova nu.
Biblioteks-grat.
Jag sitter och lipar pa biblioteket. Jag vet inte om det handlar om sjalva orden jag nyss laste, inneborden i dom eller sjalva faktumet att min pappa for forsta gangen anvande internet (och facebook) for att skriva dom till mig. Det var nagot rorande med hela grejen och helt plotsligt upptackte jag hur stora krokodiltarar rullade ner for kinderna pa mig och blotte ner hela tangentbordet.
Jag tror att jag vet vad jag vill nu. Det ar som han sager. Magen sager till. Den sager alltid till mig pa ett eller annat satt nar jag borde gora saker; ata, sluta stressa, trana... Vaga hoppa. Det ar inte fornuft - och kanske har jag forbrukat alldeles for mycket av just den varan pa sistone vad galler manga, manga saker - utan kansla. Jag tror jag maste folja den om jag inte ska sitta dar och vara bitter senare..
Egentligen... Vad forlorar jag? Oavsett vilket sa kommer det som ar absolut allra viktigast i mitt liv inte ga forlorat. Min familj. Mina vanner. Dom finns ju dar och ju oftare jag hamnar i trubbel och trassel och trams, desto djupare och storre blir insikten om att dom stodjer och alskar mig oavsett vilket. Sa varfor ar jag egentligen radd?
Innerst inne sa vet jag. Jag vet precis vad det ar som skrammer mig. Men vad ar poangen? Jag kan ju inte forlora nagot som jag anda aldrig riktigt haft. For det ar ju sa det ar. Det jag ar allra mest radd att ga miste om genom att ge mig av igen, det ar det jag aldrig egentligen haft och kanske aldrig ens kommer att fa.
Jag tror precis att Magen sa ifran.
Jag tror att jag vet vad jag vill nu. Det ar som han sager. Magen sager till. Den sager alltid till mig pa ett eller annat satt nar jag borde gora saker; ata, sluta stressa, trana... Vaga hoppa. Det ar inte fornuft - och kanske har jag forbrukat alldeles for mycket av just den varan pa sistone vad galler manga, manga saker - utan kansla. Jag tror jag maste folja den om jag inte ska sitta dar och vara bitter senare..
Egentligen... Vad forlorar jag? Oavsett vilket sa kommer det som ar absolut allra viktigast i mitt liv inte ga forlorat. Min familj. Mina vanner. Dom finns ju dar och ju oftare jag hamnar i trubbel och trassel och trams, desto djupare och storre blir insikten om att dom stodjer och alskar mig oavsett vilket. Sa varfor ar jag egentligen radd?
Innerst inne sa vet jag. Jag vet precis vad det ar som skrammer mig. Men vad ar poangen? Jag kan ju inte forlora nagot som jag anda aldrig riktigt haft. For det ar ju sa det ar. Det jag ar allra mest radd att ga miste om genom att ge mig av igen, det ar det jag aldrig egentligen haft och kanske aldrig ens kommer att fa.
Jag tror precis att Magen sa ifran.
It's Business Time
Fråga:
När är det OK att kasta ut en människa ur ens rum?
a) När det ligger påsar, modetidningar och vin-handdukar över hela golvet så man inte kan röra sig.
b) När snarkandet får en att börja stjäla öronproppar från jobbet.
c) När han bjuder hem folk mitt i nätterna och tvingar sig in i ens icke-sociala-sfär.
d) När det börjar likna istid inomhus pga alla öppna dörrar och fönster mitt i vintern.
Fråga:
Hur går man till väga?
a) Man säger att man ska få långvarigt besök och syret i rummet inte kommer räcka till för fler människor än du själv, din roomie och gästen.
b) Man säger att "Mamma har sagt att killar och tjejer inte får dela rum om dom inte är gifta."
c) Man håller tyst och byter ut låset lite diskret.
d) Man går ut på stan och får folk att skriva på en protestlista.
JAG HAR BESLUTSÅNGEST!
Ett av mina största problem är att jag lyssnar alldeles för lite på dom kloka saker jag själv säger. Jag spenderar timmar varje dag med att övertyga andra om att jag har så bra svar och vet precis vad jag vill. Problemet är bara att jag är den enda som inte är helt övertygad och att jag vill alldeles för mycket på en och samma gång.
Vad gör man när man vill befinna sig på två platser i världen på samma gång?
Jag har fått ett erbjudande som är helt löjligt lockande. Är det just för att det är den här tiden på året som själva erbjudandet låter så väldigt tilltalande? Har jag slagit mig hårt i huvudet nu igen? (Det händer ju trots allt rätt ofta, det vet vi ju, klant som jag är.) Eller vill jag helt enkelt bara tillbaks?
Båda ställena finns helt klart kvar; jag tror dom väntar på mig oavsett vad jag väljer. Men vad vill jag? För jag vill båda. Olika delar av mig drar åt olika håll och när det handlar om olika länder, ja då är det svårt för så långt kan jag inte riktigt sträcka mig så jag har tårna i London och fingertopparna i Spanien. Jag är tamejsjutton inte Gummi-mannen.
Det kanske är dags att göra en ny för-och-emot-lista? Eller vad tror ni? Någon därute som känner för att komma med bra råd och förslag till mig eftersom jag ändå inte följer de jag ger mig själv?
Vad gör man när man vill befinna sig på två platser i världen på samma gång?
Jag har fått ett erbjudande som är helt löjligt lockande. Är det just för att det är den här tiden på året som själva erbjudandet låter så väldigt tilltalande? Har jag slagit mig hårt i huvudet nu igen? (Det händer ju trots allt rätt ofta, det vet vi ju, klant som jag är.) Eller vill jag helt enkelt bara tillbaks?
Båda ställena finns helt klart kvar; jag tror dom väntar på mig oavsett vad jag väljer. Men vad vill jag? För jag vill båda. Olika delar av mig drar åt olika håll och när det handlar om olika länder, ja då är det svårt för så långt kan jag inte riktigt sträcka mig så jag har tårna i London och fingertopparna i Spanien. Jag är tamejsjutton inte Gummi-mannen.
Det kanske är dags att göra en ny för-och-emot-lista? Eller vad tror ni? Någon därute som känner för att komma med bra råd och förslag till mig eftersom jag ändå inte följer de jag ger mig själv?
Spanien - Mallorca - Bouganvilla våren och sommaren 2009?
UK - London - Camden 2009?
Snälla nån hjälp mig!
Idealkropp - Skelett?
Jag är så sjukt förbannad just nu. Sitter mitt i en diskussion om kroppsideal och en av mina vänner, eller så, har precis erkänt att hans idealkvinna ska gärna se ut som ett skelett och att han tycker dagens anorexi-modeller är för tjocka. Jag hyperventligerar av ren ilska!
Vad är det med folk!? Hur sjutton kan man idealisera någonting som är så fel, så hemskt, så ont, så fruktansvärt totalt sjukt?
Kan någon ge mig lugnande?! NU!
Våga inte komma och säga att det här är vackert! För får jag höra det en gång till, då blir jag tamejsjutton galen!!!!!!
Vad är det med folk!? Hur sjutton kan man idealisera någonting som är så fel, så hemskt, så ont, så fruktansvärt totalt sjukt?
Kan någon ge mig lugnande?! NU!
Våga inte komma och säga att det här är vackert! För får jag höra det en gång till, då blir jag tamejsjutton galen!!!!!!
Slumdog Millionaire
Idag var jag på bio med Franco.
Gud vad längesen det var och gud vad jag älskar att gå på bio!
Slumdog Millionaire
Den sägs vara decenniets Feel-Good-Film här i UK, så vad blev då betyget?
Alltså... Tja, överdrivet lycklig gjorde den mig inte.
Förrän i slutet. Den slutade ju jättegulligt.
Men betyget blir ändå helt okej och lite plus för att killen som spelar
huvudrollen påminner om en av mina första pojkvänner i högstadiet.
Och skrattade, ja det gjorde jag ju.
Gud vad längesen det var och gud vad jag älskar att gå på bio!
Slumdog Millionaire
Den sägs vara decenniets Feel-Good-Film här i UK, så vad blev då betyget?
Alltså... Tja, överdrivet lycklig gjorde den mig inte.
Förrän i slutet. Den slutade ju jättegulligt.
Men betyget blir ändå helt okej och lite plus för att killen som spelar
huvudrollen påminner om en av mina första pojkvänner i högstadiet.
Och skrattade, ja det gjorde jag ju.
Frulle i Camden
Och lilla söta pretto-Ida gick upp och bakade scones innan jobbet. I Love Scones!
What a Lovely way to wake up in the morning.
Klockan är nu snart 10 och det betyder att om två timmar börjar jag jobba. Jag har precis vaknat, vilket i sig är helt otroligt, men det som verkligen blows my mind är faktumet att jag inte ens behöver stressa. Nej, för jag bor inte längre i Northolt (Läs Världens Ände) utan i Camden/ Mornington Crescent och i den här lilla delen av London är det ingen vits med att stressa fram på morgonen inte.
Med detta inlägg kan jag nu också meddela att bloggandet kommer börja ta normal fart igen. På gott eller ont eller va sjuttsingen vet jag, men så är det. Jag har ju massor att berätta om! Måste bara ta mig tid att sätta mig och sortera ut det bästa och viktigaste jag har i min lilla avdelning i hjärnan som är avsedd för saker som jag länge tänkt dela med mig av här. (Oh my god, märkte ni att jag precis erkände att jag har en bloggtänks-avdelning i min hjärna?! )
However, duschen kallar på mig med sitt varmvatten. Kan ju inte låta den vänta för länge en morgon som den här; vi ska ju trots allt bekanta oss med varandra för första gången, Camden-duschen och jag. Första intrycket kan vara mycket viktigt har jag hört.
Ikväll blir det bio med Storebror Franco. Slumdog Billionaire är tanken och jisses vad jag längtar! Sägs vara The Feel-Good-Movie of the Decade och det måste ju betyda nåt bra?
Och för er som inte visste; att vakna med solljuset som fullkomligen flöööödar in genom mina stora fönster/balkongdörr är ett helt underbart sätt att vakna på!
Med detta inlägg kan jag nu också meddela att bloggandet kommer börja ta normal fart igen. På gott eller ont eller va sjuttsingen vet jag, men så är det. Jag har ju massor att berätta om! Måste bara ta mig tid att sätta mig och sortera ut det bästa och viktigaste jag har i min lilla avdelning i hjärnan som är avsedd för saker som jag länge tänkt dela med mig av här. (Oh my god, märkte ni att jag precis erkände att jag har en bloggtänks-avdelning i min hjärna?! )
However, duschen kallar på mig med sitt varmvatten. Kan ju inte låta den vänta för länge en morgon som den här; vi ska ju trots allt bekanta oss med varandra för första gången, Camden-duschen och jag. Första intrycket kan vara mycket viktigt har jag hört.
Ikväll blir det bio med Storebror Franco. Slumdog Billionaire är tanken och jisses vad jag längtar! Sägs vara The Feel-Good-Movie of the Decade och det måste ju betyda nåt bra?
Och för er som inte visste; att vakna med solljuset som fullkomligen flöööödar in genom mina stora fönster/balkongdörr är ett helt underbart sätt att vakna på!
Oh! I've got a Date!
Jag har alltid fascinerats av fenomenet som kallas Dejting. Själv har jag aldrig riktigt varit en såndär människa som springer runt och dejtar, utan snarare en sån som bara helt plötsligt finner mig själv vara någons flickvän utan att ha en aning om när, hur eller var det riktigt hände. Ni vet. Man flirtar ett tag, så ses man på nån fest i tryggt sällskap bland vänner och smygtittar lite, blir full, byter nummer, ser på film, hånglar och vips är man ihop. Eller, har kanske aldrig riktigt gjort så heller, men ni fattar vad jag menar?
Jag har nog bara haft tre riktiga dejter i mitt liv. Den första var en katastrof och killen spillde kaffe över halva mig och sen skulle vi spela biljard eller nåt annat sånt pretentiöst skit och jag gjorte bort mig som bara sjutton. Var sisådär 14 år om jag minns rätt, så det här med killar var fortfarande ganska pinsamt och jag fortfarande hemskt blyg. Ett under att jag ens tog mig så långt som en dejt.
Den andra, ja då gick jag i gymnasiet och det var där jag lärde känna min STORA kärlek, killen som förändrade allt. En av de vackraste, bästa människor jag mött och tja, vad kan jag säga. Dejten var på ett fik i Mariestad, där jag bodde på den tiden och ingen utav oss visste egentligen att det var en dejt. Men ett tag senare var vi ihop, så bra måste det ju ha gått i alla fall. Bästa förhållandet i mitt liv.
Den tredje, och sista i raden av dejter (som inte är särskilt lång eller imponerande alls) tog plats på hotell Billingen i Skövde. På den här tiden jobbade jag som servitris och vi hade en rad stamgäster, varav den här killen var en utav dom. En kväll fick jag en lapp där han skrev att han tyckte jag var väldigt söt och verkade trevlig.. Det ena ledde till det andra, vi dejtade och sågs ett par gånger och trivdes skitbra ihop. Så åkte jag till Spanien mitt i allt och det var slutet på det förhållandet, som inte ens hunnit bli ett riktigt förhållande.
Varför tar jag nu upp det här? Jo, för jag blev nyligen asked out på middag. Ni förstår, när man jobbar som kvinnlig bartender på ett mansdominerat ställe, ja då får man ju oanat en hel del uppmärksamhet från alla möjliga håll och kanter. Vet inte hur många snubbar, både gamla, unga, fula, snygga, vita, rosa, lilaprickiga.. ja ni fattar vinken, som har bett mig om mitt nummer, som jag ytterst sällan ger ut till snubbar i barer som då oftast är ganska fulla i vilket fall.
Men den här killen var liksom inte full (till en början) och han var trevlig och såg bra ut och det allmänt klickade sådär.. Så, han fick otroligt nog mitt nummer och tja... Jag har tydligen ett såntdär bra leende som får folk att gilla mig och vilja bjuda ut mig på middag och dylikt, för det är precis det jag blivit nu i veckan.
Och Facebook suger, men i vissa fall kan det faktiskt vara riktigt bra, När man vill snoka till exempel. Och genom Facebook vet jag nu:
- Han heter Hickford i efternamn
- Han är född 4 december 1983
- Han modellar
- Han söker nytt skådisjobb
- Han verkar vara omtyckt
Jag har nog bara haft tre riktiga dejter i mitt liv. Den första var en katastrof och killen spillde kaffe över halva mig och sen skulle vi spela biljard eller nåt annat sånt pretentiöst skit och jag gjorte bort mig som bara sjutton. Var sisådär 14 år om jag minns rätt, så det här med killar var fortfarande ganska pinsamt och jag fortfarande hemskt blyg. Ett under att jag ens tog mig så långt som en dejt.
Den andra, ja då gick jag i gymnasiet och det var där jag lärde känna min STORA kärlek, killen som förändrade allt. En av de vackraste, bästa människor jag mött och tja, vad kan jag säga. Dejten var på ett fik i Mariestad, där jag bodde på den tiden och ingen utav oss visste egentligen att det var en dejt. Men ett tag senare var vi ihop, så bra måste det ju ha gått i alla fall. Bästa förhållandet i mitt liv.
Den tredje, och sista i raden av dejter (som inte är särskilt lång eller imponerande alls) tog plats på hotell Billingen i Skövde. På den här tiden jobbade jag som servitris och vi hade en rad stamgäster, varav den här killen var en utav dom. En kväll fick jag en lapp där han skrev att han tyckte jag var väldigt söt och verkade trevlig.. Det ena ledde till det andra, vi dejtade och sågs ett par gånger och trivdes skitbra ihop. Så åkte jag till Spanien mitt i allt och det var slutet på det förhållandet, som inte ens hunnit bli ett riktigt förhållande.
Varför tar jag nu upp det här? Jo, för jag blev nyligen asked out på middag. Ni förstår, när man jobbar som kvinnlig bartender på ett mansdominerat ställe, ja då får man ju oanat en hel del uppmärksamhet från alla möjliga håll och kanter. Vet inte hur många snubbar, både gamla, unga, fula, snygga, vita, rosa, lilaprickiga.. ja ni fattar vinken, som har bett mig om mitt nummer, som jag ytterst sällan ger ut till snubbar i barer som då oftast är ganska fulla i vilket fall.
Men den här killen var liksom inte full (till en början) och han var trevlig och såg bra ut och det allmänt klickade sådär.. Så, han fick otroligt nog mitt nummer och tja... Jag har tydligen ett såntdär bra leende som får folk att gilla mig och vilja bjuda ut mig på middag och dylikt, för det är precis det jag blivit nu i veckan.
Och Facebook suger, men i vissa fall kan det faktiskt vara riktigt bra, När man vill snoka till exempel. Och genom Facebook vet jag nu:
- Han heter Hickford i efternamn
- Han är född 4 december 1983
- Han modellar
- Han söker nytt skådisjobb
- Han verkar vara omtyckt
Hem Ljuva Hem.
Och nu är vi offieciellt Camden-bor, Ida och jag..! Efter en helt sjukt stressig vecka, löjligt mycket strul med banker och pengar och överföringar som skiter sig, femton tons väskor med allt vi äger och har (minus några ton som är kvar i Sverige och Spanien) och nästan ha dödat en hemlös stackars gubbe i tunnelbanan med monsterväskan. Men här är vi nu som sagt och även om vi inte orkat packa upp eller bry oss mycket alls för den delen, så känns det skitskönt.
Vår flat search är officiellt sett över nu! Wozaah!
Nu sitter vi här och firar med brownies och billigt vin, jag, Ida och David. Och imorgon kommer det ta endast 15 minuter till jobbet istället för dom 1,5 timmarna som det brukade ta från Northolt! Oh, happy day!
(Bilder på gång. Som vanligt.)
The Boy Is MINE.
OCH DESSUTOM FINNS DET EN SAK JAG MASTE KLARGORA EN GANG FOR ALLA:
EDWARD AR HELT OCH HALLEN MIN.
JAG SAG HONOM FORST SYRRAN, SA HALL TASSARNA BORTA!
THE BOY IS MINE!
EDWARD AR HELT OCH HALLEN MIN.
JAG SAG HONOM FORST SYRRAN, SA HALL TASSARNA BORTA!
THE BOY IS MINE!
Oh Sweet Relief!
Nu ar det antligen lost. Fran och med idag kan jag - tro det eller ej - anvanda mina pengar igen. Inte en dag forsent!
Dessutom flyttas det ikvall (pa riktigt, riktigt) till lagenheten i Camden och det betyder att ikvall kan jag faktiskt bjuda pa en ordentlig uppdatering och inte en san har kort och fanig en. Internet is tha shit!
Dessutom sa maste jag ju beratta om killen som bjudit ut mig pa middag... Nyfiken?
Dessutom flyttas det ikvall (pa riktigt, riktigt) till lagenheten i Camden och det betyder att ikvall kan jag faktiskt bjuda pa en ordentlig uppdatering och inte en san har kort och fanig en. Internet is tha shit!
Dessutom sa maste jag ju beratta om killen som bjudit ut mig pa middag... Nyfiken?
Quiz.
Hur arg ar Nicole?
a) Matador-arg. Ni vet, snubben i Ferdinand som sliter av sitt har och har sonder sitt svard och ber tjuren stanga honom mitt i hjartat.
b) Cruella De Ville-arg. Ni vet, hon som finner sig sitta i en enorm lerpol med sma prickiga hundar skrattandes at hennes fatala misslyckande.
c) Hulken-arg. Ni vet, han som ar helt gron och hoppar sonder hus och blir skitstor nar hans humor brister.
d) Sait-arg. Ni vet, han pa Nicoles jobb som forvandlas till turk varenda gang han blir riktigt arg och borjar gorma och skrika.
e) Annat:______________________________________ (Har kommer DU med ditt egna forslag.)
I'm Going Turkish Today!
Sait om Ilska:
"I'm NOT angry! I'm NOT!... When I'm angry - I'm Turkish!"
Idag ar jag turk. Och imorgon. Och dagen efter det.
Och anda tills jag far den dar idiotiska pinkoden
och kan borja anvanda mina omsorgsfullt ihopsparade pengar igen!
Varfor ska det vara sa forbannat svart?
"I'm NOT angry! I'm NOT!... When I'm angry - I'm Turkish!"
Idag ar jag turk. Och imorgon. Och dagen efter det.
Och anda tills jag far den dar idiotiska pinkoden
och kan borja anvanda mina omsorgsfullt ihopsparade pengar igen!
Varfor ska det vara sa forbannat svart?
Jag tyer inte mer.
Folk ma tycka att engelska tangentbord ar skit, men jag tanker minsann halla fast vid min overtygelse om att det brittiska banksystemet ar helt screwed-up!
Okej, sa idag fick jag antligen det forbannade bankkortet, dvs att jag nu borde kunna ta ut pengar i maskinen. Ha! Dar fick jag for att jag trodde det skulle losa sig sa latt! Nej, for nu forstar ni, nu maste jag vanta till nasta vecka eftersom det ar helg och det tar dom tva dagar eller sa att skicka en forbannad pinkod till mig. Forbannade idioti!
Dar far jag for att jag gor som folk sager och skaffar bankkonto istallet for att samla pengar under madrassen som Erik pa Herrgarden. Smart snubbe det dar. Borde lart mig mer av tiden da mormor jobbade for honom. Kanske hade jag varit rik numera om jag hade gjort det.
Okej, da ar fragan: hur gor jag nu? a)Ringer och skaller lite till? b) Sitter lugnt och tyst och vantar ut krisen? c) Sitter ingalunda lugnt och tyst men vantar i alla fall? d) Ovriga alternativ. Har DU nagot forslag?
Okej, sa idag fick jag antligen det forbannade bankkortet, dvs att jag nu borde kunna ta ut pengar i maskinen. Ha! Dar fick jag for att jag trodde det skulle losa sig sa latt! Nej, for nu forstar ni, nu maste jag vanta till nasta vecka eftersom det ar helg och det tar dom tva dagar eller sa att skicka en forbannad pinkod till mig. Forbannade idioti!
Dar far jag for att jag gor som folk sager och skaffar bankkonto istallet for att samla pengar under madrassen som Erik pa Herrgarden. Smart snubbe det dar. Borde lart mig mer av tiden da mormor jobbade for honom. Kanske hade jag varit rik numera om jag hade gjort det.
Okej, da ar fragan: hur gor jag nu? a)Ringer och skaller lite till? b) Sitter lugnt och tyst och vantar ut krisen? c) Sitter ingalunda lugnt och tyst men vantar i alla fall? d) Ovriga alternativ. Har DU nagot forslag?
HATA ENGELSKA BANKER!
Hur sjutton kan det ta en hel vecka for dom att fixa nagot sa enkelt som att satta in pengar pa ett konto och gora dom tillgangliga for mig att anvanda?! Det ar sa forbannat lojligt och idiotiskt att jag inte vet om jag ska skratta eller grata. En vecka tog det for dom att ens oppna ett bankkonto och nu nar man val har ett dar pengarna sitter i ett alldeles for tryggt forvar, ja da kan man inte anvanda pengarna for man maste vanta en vecka pa att skiten ska foras till ditt konto!
Varfor, varfor, varfor ska allting alltid vara sa fruktansvart himla svart nar det kommer till pengar?!
Och hur sjutton kommer jag hem nu?!
Jag kreverar. Pa riktigt.
Varfor, varfor, varfor ska allting alltid vara sa fruktansvart himla svart nar det kommer till pengar?!
Och hur sjutton kommer jag hem nu?!
Jag kreverar. Pa riktigt.
SMS
Sms. Denna eviga vantan pa den dar lilla gesten som far fjarilarna att dansa runt i magen. Sjukt bittersweet. Och ja, kanslan ar lite harlig faktiskt, men for guds skull! Kan svaret inte bara komma nangang?!
You've Gotta Work It!
Och det ar precis vad jag ska gora alldeles snart. Jobba alltsa. Tankte bara hoppa in och saga hej hopp och sadar. Lite levnadstecken typ. Och sa tankte jag meddela att vi nasta vecka flyttar till Camden och nu ar det helt och totalitart superbestamt och ordnat. Hallelujah!
Sa... Ha en skoj torsdagskvall. Sjalv jobbar jag till halv tre. Vi far se vad for overraskningar som vantar mig ikvall. Bada i Mai Tai? Visitkort instuckna i fickorna? Shot-race med tjejtokiga gaster? Who knows.
Sa... Ha en skoj torsdagskvall. Sjalv jobbar jag till halv tre. Vi far se vad for overraskningar som vantar mig ikvall. Bada i Mai Tai? Visitkort instuckna i fickorna? Shot-race med tjejtokiga gaster? Who knows.
Bibblor & Personalrum.
Varfor har ingen berattat for mig att jag kan fa sitta pa internet gratis vareviga dag?
I byggnaden dar jag jobbar finns namligen ett bibliotek som later dig surfa sadar utan vidare, hela dagarna och helt gratis och har har jag gatt och varit ledsen over att jag inte kan dela med mig av mina hogst onodiga vardagsbetraktelser mer an nangan vart artionde!
Idag jobbas det for fullt. Dubbelskift med Isa och det ar precis lika intressant som det later, fast roligare eftersom det ar Isa vi snackar om och inget nagonsin ar riktigt normalt och forutsagbart nar man har honom i narheten. Jag har varit grymt duktig den har helt vanliga, men ganska folktomma, tisdagen och pa eget bevag stadat heeela varat personalrum. Jag har plockat och grejat och organiserat och till och med fatt ihop en helt enorm svart sack med klader att skanka till Roda Korset eller nagot at det hallet. Till och med Psycho-Toya har idag gett mig en hel massa cred for det ar inte langre en enda nisse som kanner igen personalrummet. Det ar namligen rent nu. Man ser bade golv och vaggar och bord och dessutom ar folk hemskt glada over alla borttappade nycklar och korkort som jag hittat under dagen.
Bra gjort dar, Nicole! Dagens goda garning - kirrad.
Jag har nu sisadar exakt 8 minuter kvar pa min rast. Jag vet inte riktigt vad jag ska hitta pa nu pa jobbet, savida det inte kommer in lite folk sa jag och Isa kan gora det vi faktiskt ar har for. Den har veckan ar inte direkt den vecka da folk ar ute och spenderar en himlans massa pengar pa att bli fulla sadar mitt i vardagen, men forhoppningsvis tar dom sitt fornuft i fanga till helgen och nasta vecka. Jisses Amalia, jag menar, man kan ju inte ga runt och va helt nykter sadar mitt i veckan? Det ar ju helt emot all vett och etikett och instinkter har i London! Helt otroligt skandalost faktiskt.
Och Simone har fortfarande inte fatt sin anka. Men jag tog i alla fall ett kort. Det ska han fa i Alla-Hjartans-Dag-present.
I byggnaden dar jag jobbar finns namligen ett bibliotek som later dig surfa sadar utan vidare, hela dagarna och helt gratis och har har jag gatt och varit ledsen over att jag inte kan dela med mig av mina hogst onodiga vardagsbetraktelser mer an nangan vart artionde!
Idag jobbas det for fullt. Dubbelskift med Isa och det ar precis lika intressant som det later, fast roligare eftersom det ar Isa vi snackar om och inget nagonsin ar riktigt normalt och forutsagbart nar man har honom i narheten. Jag har varit grymt duktig den har helt vanliga, men ganska folktomma, tisdagen och pa eget bevag stadat heeela varat personalrum. Jag har plockat och grejat och organiserat och till och med fatt ihop en helt enorm svart sack med klader att skanka till Roda Korset eller nagot at det hallet. Till och med Psycho-Toya har idag gett mig en hel massa cred for det ar inte langre en enda nisse som kanner igen personalrummet. Det ar namligen rent nu. Man ser bade golv och vaggar och bord och dessutom ar folk hemskt glada over alla borttappade nycklar och korkort som jag hittat under dagen.
Bra gjort dar, Nicole! Dagens goda garning - kirrad.
Jag har nu sisadar exakt 8 minuter kvar pa min rast. Jag vet inte riktigt vad jag ska hitta pa nu pa jobbet, savida det inte kommer in lite folk sa jag och Isa kan gora det vi faktiskt ar har for. Den har veckan ar inte direkt den vecka da folk ar ute och spenderar en himlans massa pengar pa att bli fulla sadar mitt i vardagen, men forhoppningsvis tar dom sitt fornuft i fanga till helgen och nasta vecka. Jisses Amalia, jag menar, man kan ju inte ga runt och va helt nykter sadar mitt i veckan? Det ar ju helt emot all vett och etikett och instinkter har i London! Helt otroligt skandalost faktiskt.
Och Simone har fortfarande inte fatt sin anka. Men jag tog i alla fall ett kort. Det ska han fa i Alla-Hjartans-Dag-present.
Chinatown
Jag har alltid trott att i Chinatown borde man fa skitgrym chingchongmat. Tydligen sa ar fallet annorlunda. I Chinatown ar det endast turistmat och darfor ratt skit sager man.
Ar jag konstig som tycker att om en hel stadsdel far heta Chinatown, sa borde val dar anda finnas nanstans dar maten ar helgrym och riktigt jakla chingchong?
Hur ska jag nu fa tag pa en hel anka till Simone? Han kommer bli saaaa besviken. Igen. Och saga "Nicoooleee, you said I eat duuuuck! Wheeerrrre is duuuuck?" pa akta italienskt vis.
Ar jag konstig som tycker att om en hel stadsdel far heta Chinatown, sa borde val dar anda finnas nanstans dar maten ar helgrym och riktigt jakla chingchong?
Hur ska jag nu fa tag pa en hel anka till Simone? Han kommer bli saaaa besviken. Igen. Och saga "Nicoooleee, you said I eat duuuuck! Wheeerrrre is duuuuck?" pa akta italienskt vis.
Skit ocksa.
Eufori
Yay! Syster kommer hit i februari! Toppen isnt it? Vi ska spendera ett par superdagar ihop minsann, det far bli mitt nyarslofte. Enkelt att halla liksom.
Ice Baby, Ice!
Mina fingrar fryser till IS! Batman tycker jag ska be om pengarna tillbaks, men sen nar ber man om pengarna tillbaks for att man fryser pa ett internetcafe? Jag vet inte jag. Kanske far ta och googla saken.
Som ni vet sa suger internettillgangen just nu, men snart blir det andring pa den saken eftersom.... VI FLYTTAR TILL CAMDEN! Eller ja, Mornington Crescent, men det ar fem-tio minuters gangvag till Camden och darfor precis samma sak sa det sa! Var flatmate ar schysst och heter Viktor och det tycker vi verkar skitbra. Internet finns och varme likasa, sa vem behover internetcafeer efter den har veckan? Ha!
Utover det... Jag hade massor att blogga om - arligt alltsa - men mina hjarnceller verkar ha frusit till is dom ocksa. Vad gor man da?
Jag: Hej kan jag fa mina pengar tillbaks?
Indiern: Ehm.. What?
Jag: Can I please have my money back?
Indiern: why?
Jag: Your cafe just killed my brain.
Tur ar det att ikvall ska dar dansas! Yes, salsa minsann. Ska fa ihop folket och sen blir det svettigt och sexigt ikvall ska ni veta. Salsa is tha shit!
Dance with me.
Som ni vet sa suger internettillgangen just nu, men snart blir det andring pa den saken eftersom.... VI FLYTTAR TILL CAMDEN! Eller ja, Mornington Crescent, men det ar fem-tio minuters gangvag till Camden och darfor precis samma sak sa det sa! Var flatmate ar schysst och heter Viktor och det tycker vi verkar skitbra. Internet finns och varme likasa, sa vem behover internetcafeer efter den har veckan? Ha!
Utover det... Jag hade massor att blogga om - arligt alltsa - men mina hjarnceller verkar ha frusit till is dom ocksa. Vad gor man da?
Jag: Hej kan jag fa mina pengar tillbaks?
Indiern: Ehm.. What?
Jag: Can I please have my money back?
Indiern: why?
Jag: Your cafe just killed my brain.
Tur ar det att ikvall ska dar dansas! Yes, salsa minsann. Ska fa ihop folket och sen blir det svettigt och sexigt ikvall ska ni veta. Salsa is tha shit!
Dance with me.
I Don't
HAVE INTERNET ACCESS!!!
Sa for er stackare som undrar om jag dott - nej det har jag inte. Inte ens Dusseldorf kan ta dod pa mig.
Jag har bara inte internettillgang.
Och skit ar det.
