Det är som honing för halsen, det där med vännerna och familjen. Det lindrar värken, åtminstone ett tag. Liksom insidan känns lite lenare och varmare en stund. Problemet med andra människors vänlighet är bara att när jag befinner mig i det mentala tillstånd som jag just nu gör (nej, jag är inte psykiskt störd okej?) så översköljs jag av någon skitmärklig känsla som gång på gång får mig att börja storgråta igen. Det finns nog få saker som kan få mig att gråta just nu - men en vänlig handling, ett vänligt ord, en vänlig vidröring... Och jag förlorar genast kampen mot tårarna.

Jag tror det kallas kärlek.