Livet är självkorrigerande.

That's what they say. Och faktiskt.. Jag börjar tro att det stämmer. Någonstans därinne har jag alltid trott - eller kanske velat tro - att saker och ting ordnar sig av sig självt men jag kan ju inte direkt påstå att jag alltid är lika positiv som jag känner mig just idag. Nej, jag kan nog till och med erkänna att jag själv är riktigt förvånad över min nyfunna optimism och framtidstro; det var ett förbannat bra tag sedan jag kände mig sånhär. (Om jag nu nånsin känt mig sånhär överhuvudtaget)
Så stark, oövervinnerlig, full av energi och samtidigt så otroligt... sårbar?
Men på något vis så är det en angenäm känsla. Ja, välkommen faktiskt. Den fyller mig med livskraft.
LIV.

Hela livet är i sig ett enormt äventyr egentligen - inga garantier whatsoever och vart du än vänder dig finns där kanterna och väntar på att man ska hoppa. Om man bara vågar.
Jag vet inte varför jag aldrig sett saker och ting på det här sättet förut... Varför inte?! Vart har jag varit hela mitt liv? Vart har den här plötsliga klarsyntheten gömt sig egentligen?
Allting är så mycket mer.. Meningsfullt. Värdefullt. Varje ögonblick är lättare att njuta av - värt att lägga på minnet. Var doft, färg och liten detalj blir klarare, vackrare.. Ah, jösses jag vet inte vad det är med mig!
Är det här jag? Vart har jag varit i hela mitt liv?!

Men NEEJ! Det ÄR faktiskt inte värt att gå runt där i nån sorts såpbubbla där ingredienserna består av 5 centiliter melankoli ihoprört med sjutton matskedar av nån slags halvhjärtad optimism som i slutändan ändå bara resulterar i att allting spricker. Ska det vara så ska det tamejkatten vara och så är det med det!
Jag tror jag måste fått nåt hårt slag mot skallen eller något.. Jag... tänker ju faktiskt! Okey, det här är aningen virrigt, I know..Men även om jag kanske skriver helt obegripligt så ÄR kontentan fortfarande viktig. Det tror jag faktiskt. Har man ingen tro på att saker och ting kommer att bli bra i slutändan, ja då kan vi alla lika gärna bara begå kollektivt självmord eller hur?
För vad är poängen med att leva om man inte hoppas? Om man inte tror på det man hoppas?
Om man inte lever?

Ja. Jag är rädd. Jag är sårbar. Jag är nojjig. Jag är på väg att lämna allt vad trygghet heter.
Men jag lever. Jag lever tamejfan.



"Det kommer ordna sej
det gör det alltid för det löser sej
så brukar allt bli
det kommer fixa sej tillslut
finns inget tvivel om
fast nu känns skiten sur och flera mil ifrån
det ordnar sej det gör det alltid
för det löser sig
så brukar allt bli
för det fixar sej tillslut
som allt annat
om det inte går nu
så skjuter vi bara fram det
det ordnar sej..."

Jag har gjort det. Hoppat.
Jag står inte längre kvar och väger vid den skrämmande kanten och nu finns ingen återvändo.
Jag har gjort det. Jag har hoppat.
Och det känns bra. Riktigt. Rätt,

Jag har tackat ja till jobbet i Spanien. Om en vecka är jag på väg.