Jag har inte mycket tid, men eftersom jag lovat en uppdatering sa tar jag och skriver en liten snabbis nu. Jag sitter just nu i lobbyn pa Hotel Mimosa Park och vantar pa att mina kara vanner ska bli klara med sitt harfixande sa vi kan aka ivag till Palma och ta och en liten shoppingrunda. Forsta lediga dagen idag! Gud vad det behovs!
Det spelar dock ingen roll hur otroligt fysiskt och psykiskt kravande traningskursen ar i ar, for det ar roligare an nagonsin att vara har! Har redan hunnit med ett flertal kara aterseenden, tarar, traningsvark (som sjutton!!) upptradanden och oandliga mangder skratt. Jag har dansat salsa, jag har haft fyspass, jag har sovit i solen, atit glass, valdgastat McDonalds mitt i natten, lart kanna nya bartenders som bjuder pa drinkar och lart mig lite hollandska.
Jag har stannat uppe hela natterna och pratat om livets markliga banor, kramats, kittlats, imponerats... Jag har vunnit en pingisturnering, haft harspray under armarna av misstag, klattrat over balkonger, spelat in 27 filmklipp och tagit over 700 bilder... Vad mer kan jag saga?

Jag alskar varje sekund!

Faktum ar att jag just nu fatt en vag idé om vad det ar jag vill gora senare i ar.. Efter sasongen pa Bouganvilla... Ansalange far det bli en liten hemlighet; idéerna maste fa lite mer tid att sla rot och gro forst; men snart, snart kanske ni far veta...

Men don't cry for me Schweden - I'm having the time of my life!



Bilder kommer inom kort.

Nu så är det äntligen dags! Nåja, om några timmar åtminstone. Kring tre inatt åker vi ut till Skavsta, jag, kussen och morbror och där kommer jag äääntligen återförenas med Viiiiiikson!! Ska bli så fånigt kul!
Men än återstår det saker att ordna. Måste fortfarande packa om en aning - för jag vill INTE betala övervikt gånger två eftersom vi ska checka in både på Skavsta och Stanstedt när vi byter. Så ska jag ladda min nya, rosa, skitbilliga, skitfula MP3 med musik (hur kunde jag glömma min bästa vän hemma sådär!?) för utan musik kommer jag döden dö! Det gjorde jag nästan på bussresan hit till Stockholm.. Aldrig mer säger jag bara!

Ska försöka ta tag i det nu. Will be back soon.

Har haft lite bloggtorka dom senaste dagarna... Mest för att det inte händer så mycket just precis nu. Förbereder mest inför den kommande resan och that's about it. Dock så måste jag erkänna att jag försökt mig på det här med att designa en väska som jag nu med hjälp av min mor håller på att sy ihop. Ser riktigt lovande ut faktiskt. Får mig nästan att börja fundera på om jag inte borde ta och lära mig det där med symaskiner och alla dess inställningar?
För visst vore det himla kul att kunna sy på riktigt. Jag skulle bergis hamna i ett såntdär transliknande läge som jag brukar hamna i när jag drar igång med ett nytt projekt. Då jag bara sitter i dagar och grejar och glömmer bort att det existerar en värld omkring mig.

Annars finns där inte så mycket att säga just nu. Men jag lär återkomma så snart väskan är färdig (med bilder såklart!) och imorgon - för det är ju då mitt nästa äventyr börjar! Gud så jag längtar!!

Här har jag gått runt hela dagen och försökt packa. Men är det någon därute som fattar hur svårt det är att få ner kläder till över ett halvår när det inte får väga mer än 15 kilo?
Det är så omöjligt att få till det att jag blir mentalt utmattad bara av att tänka på det och har varit tvungen att ta en paus var tionde minut. Och under dom små rasterna har jag inte fått särskilt mycket vettigt gjort heller, mer än en promenad i solen med hundarna, mamma och farmor med tillhörande grön rullator.

Det har dessutom slagit mig att det är ju just precis nu; den första månaden; jag behöver alla kläderna! Jag menar, så snart säsongen drar igång så kommer jag ju ändå mest gå runt i min uniform och/eller bikinin. Det är ju bara det att under mars och april så behövs så väldigt mycket kläder! Kläder att träna och dansa i (med tillhörande skor) är ju superviktigt och eftersom jag knappast kommer ha tid att tvätta vareviga kväll så behövs ju ändå ett par outfits att byta mellan. Sen är det ju allmänt känt att det är just den här första tiden då alla fester dras igång och ligger som tätast = snyggare kläder än mysbrallor behövs..! Och så vill man ju då kanske ha kläder som är nånstans mittemellan. Dom som inte skriker party men inte heller får alla att associera med svettiga träningspass. Och sen skor som passar!!! Och smycken!! Och allt annat småkrafs?!
Förstår ni hur jobbigt det är!?


Vem det än var som bestämde att man bara får ta 15kg på RyanAir så måste han vart släkt med typ... Hitler. Och förresten.. Varför ska man betala för att man bryter mot den regeln? Är inte regler till för att brytas?

Idag är farmor hemma hos oss.

Nicole: Hej farmor!
Farmor: Hej kära barn! Hur går det med kärleken?
Nicole: Kärleken!? (Roat skratt) Den går det inte alls med, men skit i den!
Farmor: Jasså, inte med kärleken?
Nicole: Haha, neeeej..!
Farmor tänker ett slag och klappar mig sedan tröstande på axeln.
Farmor: ..Men du har ju i alla fall tuttar!


Hon är knivskarp på peptalk, min farmor!

Jag minns en tid då Melodifestivalen var något stort och häpnadsväckande. Någonting man såg fram emot hela året och när det väl var dags, då satt man där i stum förväntan uppbunkrade framför TV-apparaterna och där stod dom sen. Sveriges största stjärnor, med sina perfekta schlagers, tonartshöjningar och bra placeringar i det stora Eurovision-jippot.

Har nu äntligen fått mina flygdetaljer och LYCKA säger jag bara! Inte nog med det, utan jag är även lycklig nog att få åka tillsammans med både Vikson och Alexandra och nu spritter det av glädje i hela kroppen. Känner rent utav för att slänga på nån rivig låt och hoppa i sängen, spela luftgitarr och skrika ut min lycka rätt ut i luften så hela bygden vaknar. Nu är det verkligen bara en vecka kvar - nedräkningen har börjat på allvar och det finns inget som kan stoppa mig nu. (Fast det har det kanske aldrig funnits..?)


Men gawd vad jag har att fixa nu dom sista dagarna! Blev lite smått panikslagen när jag försökte göra en lista i huvudet tidigare; allting kostar ju så förbannat mycket pengar hela tiden! Och jag har i ärlighetens namn inte ett ruttet korvöre över för sådana saker. Inte ens till nya linser! (Och gud ska veta att det är på tiden jag skaffar nya nu!) Anyways så måste jag ju börja nånstans, så imorgon när jag kommer hem efter att ha följt med lillebror på hans intagningsintervju i Mariestad, ja då blir det till att sätta igång. Åtminstone med att packa väskan. Är dock lite skitförbannad eftersom mina dansskor kommit bort i den enorma sketna monsterväskan som skickades hit från Mallis men aldrig kom fram. Både sneakersen och karaktärskorna är liksom spårlöst försvunna och jag är apförbannad på mig själv att jag inte tog dom med mig på en gång. Förbannade sketna övervikt!!
Får helt enkelt hålla till godo med mina Toggles som jag inte alls är särskilt förtjust i, men vad gör man?
Tur att jag har en så underbart go team mate; Lindsey låter mig ha hennes extrapar högklackade dansskor tills jag kan skaffa egna igen...

Men shit vad jag babblar! och inte är det särskilt intressant heller! Måste vara glädjen och kicken som talar efter att jag fick min flight bekräftad..


AAAAHH!! EEEEN VEECKAAA!!!

Idag var jag på besök hos min vän Dogge. Det är en bra vän den där Dogge. Ställer upp i vårt och torrt och är asbra att ha när det ska bitchas och pratas problem och pinsamheter och till och med den-som-inte-får-nämnas. Och i min tur försöker jag åtminstone återgälda honom med det jag kan; vänskap, sällskap, en himla massa snack och förbannat högt skratt när vi ser på film.

Vet ni? Jag har förbannat bra vänner & familj. När det verkligen kommer till kritan så poppar dom alltid upp här och var och där jag minst anar det. Som krokusar! Så jag må vara pank som få, men innerst därinne, ja då är jag nog rikare än dom allra flesta. Och det kan ingen ta ifrån mig.

Och Dogge, jag vet vi är hårdingar och så... Men jag älskar dig, mannen!

Jag har äntligen fullt ut och på riktigt fattat det. Saker och ting kommer inte förändras. Åtminstone inte av sig själva - och jag har då sannerligen slut på tålamod. Jag förstår inte hur jag kunnat gått så länge och trott att han faktiskt skulle ändra på sig för min skull? Han skulle ju inte ens ändra sig för sin egen! Och jag trodde jag skulle reagera så mycket starkare än såhär.. Trodde jag skulle bli upprörd, gråta floder och hata hela världen... Men faktum är att jag inte ens är särskilt förvånad (vilket jag antar är ett ganska dåligt tecken) och jag vet inte ens om besvikelsen är särskilt stor längre. Jag tror jag slutade förvänta mig förändring, slutade tro och hoppas på den för ett tag sedan nu. Jag måste ha insett det innan jag visste om att jag insåg det.
 
Jag är så evinnerligt trött på folk
som inte ens försöker! Och jag
tror det värsta är att det i så många
fall handlar om ren och skär feghet.
Lättja. Bekvämlighet. Och så sitter
dom sen där och klagar på att de
inte lever det liv dom egentligen vill,har de jobb de vill ha eller lever
ihop med en människa de helst
vill byta ut mot en annan.

Jag vet inte hur ofta jag mött människor vars enda argument är "Du förstår inte! Jag kan inte göra någonting åt saken, hur gärna jag än vill" och det driver mig till vansinne att dom i så många av fallen verkligen verkar tro på det själva! Nej, man kanske inte alltid kan göra någonting åt sina omständigheter. Man kan inte välja sina föräldrar, påverka vädret, resa tillbaks i tiden eller göra saker ogjorda, så långt är jag beredd att hålla med. Men man kan jobba runt det. Det finns trots allt en anledning till varför så många människor som fötts i de mest absurda av världar ändå klarar sig hyfsat eller till och med riktigt bra i livet. Det finns en anledning till att de som försöker och kämpar och är beredda att jobba för att nå dit de vill, också oftast når dit en dag. Det finns en anledning till varför dom modiga lever medan dom fega sitter vid sidan om och tittar på.

Vad handlar allt det här om egentligen, undrar du. Är det inte självklart? svarar jag. Det är väl klart som fasiken allt det här har med X att göra. Som vanligt. (Och nej, inte X som i EX utan X som i Mr X!) För det handlar ju alltid om X när jag är upprörd eller trött eller arg och bloggar. X som är förjäkla dum i huvudet för att fatta att hans argument inte håller! Men vet ni vad? Jag har fått nog. Jag har verkligen fått nog nu. Och jag har en känsla av att han vet det.. Det är därför han alltid blir orolig när jag inte längre säger jag saknar honom. Det är därför han blir orolig när jag inte längre startar en konversation eller skickar sms. Eller ringer för att säga jag behöver honom.

För jag behöver honom faktiskt inte längre. Jag har hoppats allt. Jag har drömt allt. Gråtit bittra tårar. Diskuterat i ändlösa nätter. Vridit och vänt. Vänt upp-och-ner på hela världar. Jag har bett. Jag har grälat. Jag har flyttat och bökat. Jag har gjort och försökt och gett allt jag kan. Och nu har jag sagt allt där finns att säga. Han kommer ändå aldrig fatta.

Så nästa gång jag överhuvudtaget nämner honom så hoppas jag ni slår mig hårt. För jag är färdig nu. Jag är så inihelvetes färdig.

Solen skiner ute och himlen är alldeles underbart blå! Förstår ni hur glad det gör mig? Det är otroligt vad lite fint väder kan göra för humöret och jag känner mig pigg som sjutton. Ska plocka med mig vovvarna nu (och mamma med om jag ska vara riktigt noga) och sen ska vi ut och leka runt lite i almost-spring-forsvik. Kanske får jag med mig systers systemkamera också.. Det vore grejer det!


Ha en alldeles underbart underbar måndag!!!

Igår fick jag bekräftat för
mig  det jag alltid har vetat;
man bör inte betala
för sina egna drinkar.


Jag har länge menat att man ska använda sig av det man redan har; i mitt fall betyder det då oftast lite mer hjärna (och faktumet att jag är tjej) än de pengar jag väldigt sällan har.
Det är ju inte direkt någon hemlighet att är man tjej, ja då kan man verkligen använda det till sin fördel every now and then och ja, ja det låter kanske helt fel nu såhär när man ser det svart på vitt och jag lovar att det finns människor som till och med skulle bli riktigt upprörda, men faktum kvarstår; ibland är det det bästa sättet att komma dit man vill.


Missförstå mig nu rätt. Jag menar inte att man ska ta sig sängvägen till befordran på jobbet, utan jag snackar kanske då lite mer om småsakerna. Som det här med att gå på krogen fast man är pank. Det hör väl till den allmänna utbildningen att är man bara lite smart - och i värsta fall trevlig - ja då kan man komma undan bra mycket billigare än vad man någonsin trott. Jag betalade 90 kronor (!!!!) för en futtig liten shot igår! Någonting jag aldrig gjort tidigare i mitt liv - och tro mig - jag kommer aldrig någonsin vara så otroligt dum igen att jag betalar så mycket pengar för en liten, fånig shot som smakar mer skit än nånting annat!
Jag höll på att få rena rama dåndimpen när jag krampaktigt höll i den stackars lilla, gröna hundralappen och såg Carl von Linné mima "Nicole! Är du helt från vettet?" i samma stund som bartendern sträckte ut sin hand mot mig. Och ja, jag kunde inte annat än att svara jakande och ångestfyllt på hans fråga.

Det finns en anledning till varför jag klarade mig så otroligt bra när jag inte tog med mig mer än tio euro ut på Mallis (och ofta kom jag hem rikare än jag gick ut på något vänster) och jag kan lova er att det absolut inte var för att jag alltid lyssnade på den goda ängeln som satt på högeraxeln. Ibland är det nog tur att jag har lätt tinnitus på höger öra för annars hade jag nog dött av ångest innan jag ens hunnit utanför dörren. Nej, är man istället lite smart, då ler man mot närmsta maskulina varelse som man får ögonkontakt med, utbyter några ord och vips så vill han bjuda en på något att dricka. Säger man nej? Självklart inte!


Min mor tyckte min metod var ganska hemsk, även om hon skrattade gott åt mina berättelser. En väns mor tyckte snarare det var en väldigt smart sak att göra och i princip helt självklar - där var det istället dottern som förfärades över att hennes mamma kunde med att "utnyttja stackars killar genom att flirta".
Men man är väl inte tjej bara för sakens skull heller? Ska vi behöva ha mens och betala för något vi inte själva valt, ja då kan vi väl ändå få vara glada och använda vår kvinnlighet till vår fördel ibland också?

Och vem vet - i själva verket kanske du gör den här någon som du flirtat med riktigt glad? Jag menar.. Köper han en drink till dig, ja då har du ju uppenbarligen gjort någonting för att han ska uppskatta ditt sällskap.
Så egentligen - är det inte en win-win-situation?

Jag har ett enormt problem. Jag tror jag är närapå arbetsnarkoman. Jag fixar nämligen inte riktigt att vara ledig i mer än kanske två-tre dagar och går det längre än så, ja då förvandlas jag till ett rastlöst aggro-monster med vass tunga. Nog för att det kan vara kul nångång ibland - riktigt användbart emellanåt till och med - men för det mesta är det bara oerhört jobbigt.

Om man då adderar min jobbabstinens med mitt tillfälliga intagande av antibiotika, ja det är som att skicka mig med X2000 till ett koncentrationsläger. Långsamt och plågsamt tar min rastlöshet över hela min kropp och hjärna och snart färgas varje litet ord av den. Jag får nämligen inte ens träna. Och överhuvudtaget så är det en förbannat stor bedrift det där med att få mig till att träna på riktigt, men faktum är att jag vill göra det for once! Jag behöver få utlopp för så väldigt mycket just nu och hade jag bara kunnat hänga med syster till gymmet, ja då hade jag kunnat springa och studsa och pusta av mig lite. Ungefär som man gör med hundar ni vet. Låter dom springa av sig every now and then.
Men nehej.. Det får jag visst inte för den polske läkaren som fick läsa innantill ur sitt anteckningsblock eftersom han inte kunde svenska.


Och jag kom precis på en till sak! Får man dricka alkohol om man äter antibiotika? Säger ni nej så dör jag!

Jag måste vara dum. Jag har gått runt här och trott att min blogg är till för att handla om mig, om mina tankar, känslor och åsikter. Att här råder total yttrandefrihet så länge jag inte gör ordentliga personliga angrepp eller hänger ut någon total genom att skriva deras riktiga namn eller lägga ut massa bilder som skulle kunna tas väldigt personligt.

Men jag är väl naiv, ja dum som sagt, som tror att det här med yttrandefrihet är mer än bara ett fint, sönderspelat ord.


En sak vill jag dock säga; om man ska komma med åsikter om vad jag skriver - ta då för guds skull och L Ä S det jag skriver först! Var snälla och sätt er in i det hela innan ni ska komma och säga åt mig vilken hemsk människa jag är.



Tacksåmyckethej.

Hur kommer det sig att man inte kan låta bli att smygkika på exets nya tjej? Jag menar. Jag är rutinerad exets-nya-tjej-smygtittare vid det här laget och jag vet egentligen inte ens varför riktigt. 

 Är det för att jag är svartsjuk?  Nej, det är inte det. Svartsjukan känner jag sällan av och ja, det här är ett utav dom få fallen då jag faktiskt överhuvudtaget riktigt känt av den där ökända svartsjukan, men den fasen tror jag mig kunna påstå vara förbi. Så, alternativ två:

Är jag hemligt kär i den nya tjejen? Uh uh, jag tror inte det va. Hon är säkert bra och så på många sätt och vis (för jag vill ju gärna tro att exets omdöme är att lita på) men hon är inte alls den typen av tjej som jag skulle gå och bli intresserad av. Så okej.. alternativ numero tres:

Är jag fortfarande förälskad i mitt ex? Det skulle ju då kunna vara ett av dom troligaste alternativen. Och tja, ett tag var jag ju faktiskt det, men tro det eller ej så är även den biten förbi. Och det kan jag säga och verkligen mena det också. (Om inte annat så hjälper det att få överdrivet ärliga mail där det står rakt framför näsan på dig vilken looser du är..Höhö..) Men okej.. Inte det heller... Få se, alternativ nummer fyra?

Är jag ett såntdär psycho som stalkar alla sina ex? Ja, den här funderade jag ett tag på och det finns nog fall där man ligger i riskzonen för att räknas som psycho.. Men stalker? Nja.. Jag tror vi lämnar den biten åt Bali.
Hmm.. Så då har vi strukit fyra alternativ. Jag måste erkänna jag börjar få lite slut på idéer..

Men kanske är jag bara väldigt intresserad av vad som händer i deras lilla liv ihop? Hmm... Ja, det låter faktiskt lite vettigt. Men jag tror inte att det är just precis det heller. Jag menar.. Är man verkligen superintresserad av hur bra exet har det med den nya tjejen som är sååå avsevärt mycket bättre än man själv var? Nja, jag vet inte jag. Jag tror snarare det vore hemskt ohälsosamt att vara det. Nästan lika ohälsosamt som att bara kika på folks bilder ibland..Host.
Okej, alternativ nummer sex. Vad tror ni om..

Jag tycker helt enkelt jag behöver påminnas om att vara mer rädd om det jag har - för det gör nämligen ont att förlora dom? Kanske. Det låter typiskt mig i alla fall. Påminna mig själv om hur ont det kan göra att förlora någon. Lite sådär halv-sadistiskt. Jo, men det kan det kanske vara. Jag är ju sådär bitterljuvt förälskad i allt det där bitterljuva i livet, så why not? (Med tanke på att jag alltid faller för fel snubbar these days så känns det som ett passande alternativ.)
Och nu när jag ändå håller på..

Kan det möjligtvis vara så att jag saknar vänskapen med exet i fråga, och även hans familj, så väldigt mycket och dom här korten råkar vara det närmaste jag kommer dom just nu?
Oj.. Nu bränns det visst.