Kan en person som är en usel chef ändå vara en grym vän?
Kan någon som är oärlig mot dig som arbetsgivare ändå vara en vän att räkna med utanför arbetslivet?
Jag vet faktiskt inte vad jag ska tro.
Rent förnuftigt sett så är det så enkelt - såklart att svaret är NEJ och det med skrikröda bokstäver! Såvida man inte är helt schizo så kan man inte vara fullständigt hänsynslös mot dig som din arbetsgivare, för att senare, när arbetskläderna åkt av, helt plötsligt förvandlas till en god vän.
Allting strider ju mot det..! Eller, gör det kanske inte det ändå?
Ja, jag vet då inga svar. Inte ens trots att det överallt i mig blinkar och tjuter av olika slags varningsskyltar och -signaler.
För är det verkligen så svart-vitt?
Det kanske bara är jag som så gärna vill att det ska vara så enkelt svart-på-vitt att det liksom blir som med alla dom där självuppfyllande profetiorna som det snackas om hela tiden?
Eller så är det så att jag så hemskt gärna vill att det ska vara någon form av gråskala och istället resonerar supernaivt?
Är jag för godtrogen? För blåögd?
Är jag för misstänksam? För hård mot en person som helt enkelt har svårt att finna en balans i det hela?
Ja hur det än är med den saken så är det extremt förvirrande.
Förvirring + Nicole = Sant.
Lite väl sant för min smak om jag får lov att uttrycka min åsikt..


För att helt byta ämne ett tag...
Är det inte märkligt hur lätt det är att bli glad av en riktigt oväntad egoboost? När det helt plötsligt bara dyker upp sådär POFF! och man absolut inte väntat sig det där man traskar omkring i vinterblasket iklädd endast dystra tankar som man försöker bota med en överdos fönster-shopping-terapi (som visserligen bara gör en mer dyster när man inte kan få det man vill ha) och en ännu större överdos av sudda-bort-din-sura-min-o-parta-istället-musik...?
Som idag när jag strövade runt i stan och helt bara sådär stoppas av en (rätt söt) kille. När den första förvirringen släppt visade det sig emellertid att han bara var ännu en av dom där hundratals telenor-snubbarna som finns överallt och genast dyker det där nej-tack-jag-vill-inte-ha-nåt-leendet upp på mina läppar.
MEN han försökte inte ens pracka på mig nåt! Ingen telefon, inget abbonnemang.. inte ens reklam! NADA!
Förvirring + Nicole = Sant.
Så släpper förvirringen och Nicole inser att snubben faktiskt pratar med henne, ler och undrar över henne, vad hon gör, kommer ifrån... Killen, som visar sig vara italienare (SA JU att han var söt!) och heta nåt på E, bara ler och ler och ler och när Nicole slutligen kommer därifrån så är det istället hon som ler och ler och ler och överdoser är inte längre nödvändiga för att jaga bort tråket.
EgoBoost.
Ibland är det fånigt hur lätt det är att känna sig smickrad...


Varningslampor överallt.
Hur stänger jag av?
Hur blir jag kvitt dom och fri att leva ofjättrad?
Men jag kan känna det nu. Min tur komma närmare.
Min tur att ta farväl, söka något nytt, övervinna mina rädslor, leva mina drömmar och finna den där mytomspunna, eftertraktade saken som dom brukar kalla för Lycka.
Men inte här. Inte än.
Jag finner det inte här. Och jag vet inte varför eller hur eller när eller.. Jag vet bara var. Och det börjar bli dags nu. Att släppa taget, att bryta sig loss..
Dags att börja kampen på riktigt, dags att slåss för att få det som är och som alltid varit mitt.


Ibland måste man gå mot strömmen för att finna det man söker.

Lejos de todo cuanto amé En tiempos oscuros vivo hoy sin ti Pero aún queda un suspiro de honor Como aliado de este gran amor Hay un lugar mucho más allá del sol Donde mi reino acaba en tu corazón Donde los sueñós se hacen realidad Y una leyenda nació grabada a fuego en mi piel Con la fuerza de mi corazón Y el coraje de un amor sin fin Me armaré un día de valor Y volveré a conquistar lo que perdí Con la fuerza de mi corazón Lucharé hasta recuperar Cada instante que pasé sin ti En el destierro de un lejado adiós Cuando la noche llega sé Que esa luna que brilla para los dos Marca el destino que será Y en tus labios siempre escrito está Que hay un lugar mucho más allá del sol Donde mi reino acaba en tu corazón Donde los sueños se hacen realidad Y una leyenda nació grabada a fuego en mi piel Con la fuerza de mi corazón Y el coraje de un amor sin fin Me armaré un día de valor Y volveré a conquistar lo que perdí Con la fuerza de mi corazón Lucharé hasta recuperar Cada instante que pasé sin ti En el destierro de un lejano adiós Mil ilusiones rotas sin razón Son el legado de la envidia y el poder Pero la esperanza nunca muere porque sé Que te llevo muy dentro de mí, en mí Con la fuerza de mi corazón Y el coraje de un amor sin fin Me armaré un día de valor Y volveré a conquistar lo que perdí Con la fuerza de mi corazón Lucharé hasta recuperar Cada instante que pasé sin ti En el destierro de un lejado adiós Con la fuerza de mi corazón Y el coraje de un amor sin fin, Volveré a conquistar lo que perdí

Underbara låt.. Underbara text... Underbara röst. Kärlek!

ty jag har skaffat mobilt bredband.
Yezzy!

Ibland är det enda man behöver någon helt utomstående att ty sig till.
Någon som inte är partisk, vars sätt att se objektivt på saker och ting får en att tänka till ordentligt och öppna ögonen. Någon som faktiskt får en att ta till sig det man får höra. Bara genom att vara ärlig och.. ja, utomstående.
Någon som förstår.

"Det finns inga problem, bara möjligheter.."

TACK.


Och ibland är allt man behöver en vän att supa sig full tillsammans med.
Så full att man ömsom skrattar och dansar, ömsom pratar om livets svåra frågor och gråter.. Tills man sedan börjar skratta igen. Någon att dela tankar, känslor och hemligheter med i vetskapen om att ingen kommer döma och att hur ledsen eller arg eller mycket jag än gråter så är det helt okej.

"Det är ju vad vänner borde göra.."

TACK.

Jag har i princip bestämt mig nu. I slutändan så är det inte värt det.
Nej, faktiskt så är det inte ens värt det nu, som det är. Det är inte värt att slita hela dagarna, uppoffra så mycket för folk som utger sig för att vara ens vänner när dom i själva verket bara utnyttjar ens lojalitet. Och ständigt ljuger en rakt i ansiktet och går bakom ryggen på en. Försöker skapa sprickor mellan en själv och dom andra man jobbar med, för att försäkra sig om att går jag så stannar dom andra. Synd att det inte funkar. Synd att det är så sjukt, fånigt lätt att genomskåda dina allt för genomskinliga försök. Synd att dom verkar gilla mig - min rättframma ärlighet som kanske inte alltid är så kul att vara med om - mer än dig och ditt hyckleri. Ditt sätt att trampa på folk som ger allt för att få DITT företag att gå runt.
Jag har fått nog. Jag har alltid vetat att jag är en kass dörrmatta. Nu har jag än en gång fått det bevisat för mig själv.

Jag kan nog inte förklara i ord hur skit jag mår av allt det här. Hur arg och ledsen och personligt jag tar det. Men jag är åtminstone sann mot mig själv och dom jag kallar för vänner. Jag ljuger i alla fall inte.
Och i det långa loppet kommer det att löna sig, det vet jag, medan det kommer gå åt helvete för dig om du fortsätter på det här viset. Du är genomskådad. Det är bara idiotiskt att låtsas mer... Speciellt när du faktiskt vet om att vi vet hur allting ligger till. Ja. Vi vet. Allt.


Jag är åtminstone ingen hycklare. Inte den här gången.
Jag går.

Åt helvete med hela skiten!