Kan en person som är en usel chef ändå vara en grym vän?
Kan någon som är oärlig mot dig som arbetsgivare ändå vara en vän att räkna med utanför arbetslivet?
Jag vet faktiskt inte vad jag ska tro.
Rent förnuftigt sett så är det så enkelt - såklart att svaret är NEJ och det med skrikröda bokstäver! Såvida man inte är helt schizo så kan man inte vara fullständigt hänsynslös mot dig som din arbetsgivare, för att senare, när arbetskläderna åkt av, helt plötsligt förvandlas till en god vän.
Allting strider ju mot det..! Eller, gör det kanske inte det ändå?
Ja, jag vet då inga svar. Inte ens trots att det överallt i mig blinkar och tjuter av olika slags varningsskyltar och -signaler.
För är det verkligen så svart-vitt?
Det kanske bara är jag som så gärna vill att det ska vara så enkelt svart-på-vitt att det liksom blir som med alla dom där självuppfyllande profetiorna som det snackas om hela tiden?
Eller så är det så att jag så hemskt gärna vill att det ska vara någon form av gråskala och istället resonerar supernaivt?
Är jag för godtrogen? För blåögd?
Är jag för misstänksam? För hård mot en person som helt enkelt har svårt att finna en balans i det hela?
Ja hur det än är med den saken så är det extremt förvirrande.
Förvirring + Nicole = Sant.
Lite väl sant för min smak om jag får lov att uttrycka min åsikt..


För att helt byta ämne ett tag...
Är det inte märkligt hur lätt det är att bli glad av en riktigt oväntad egoboost? När det helt plötsligt bara dyker upp sådär POFF! och man absolut inte väntat sig det där man traskar omkring i vinterblasket iklädd endast dystra tankar som man försöker bota med en överdos fönster-shopping-terapi (som visserligen bara gör en mer dyster när man inte kan få det man vill ha) och en ännu större överdos av sudda-bort-din-sura-min-o-parta-istället-musik...?
Som idag när jag strövade runt i stan och helt bara sådär stoppas av en (rätt söt) kille. När den första förvirringen släppt visade det sig emellertid att han bara var ännu en av dom där hundratals telenor-snubbarna som finns överallt och genast dyker det där nej-tack-jag-vill-inte-ha-nåt-leendet upp på mina läppar.
MEN han försökte inte ens pracka på mig nåt! Ingen telefon, inget abbonnemang.. inte ens reklam! NADA!
Förvirring + Nicole = Sant.
Så släpper förvirringen och Nicole inser att snubben faktiskt pratar med henne, ler och undrar över henne, vad hon gör, kommer ifrån... Killen, som visar sig vara italienare (SA JU att han var söt!) och heta nåt på E, bara ler och ler och ler och när Nicole slutligen kommer därifrån så är det istället hon som ler och ler och ler och överdoser är inte längre nödvändiga för att jaga bort tråket.
EgoBoost.
Ibland är det fånigt hur lätt det är att känna sig smickrad...


Varningslampor överallt.
Hur stänger jag av?
Hur blir jag kvitt dom och fri att leva ofjättrad?
Men jag kan känna det nu. Min tur komma närmare.
Min tur att ta farväl, söka något nytt, övervinna mina rädslor, leva mina drömmar och finna den där mytomspunna, eftertraktade saken som dom brukar kalla för Lycka.
Men inte här. Inte än.
Jag finner det inte här. Och jag vet inte varför eller hur eller när eller.. Jag vet bara var. Och det börjar bli dags nu. Att släppa taget, att bryta sig loss..
Dags att börja kampen på riktigt, dags att slåss för att få det som är och som alltid varit mitt.


Ibland måste man gå mot strömmen för att finna det man söker.