Tu y Yo
Nej, det är inte alltid så lätt att vara du och jag. Vi är så olika, men samtidigt så lika och jag vet inte riktigt om det är det som för oss samman eller om det är precis just det som blir till en barriär mellan oss. Du vet, en såndär tjock vägg av tystnad som det går att skära med kniv i när det är dåligt mellan oss.
Men oavsett vilket, jag är din. Och jag vet så väl, du är min. Du är så väldigt mycket min, till och med när du inte vill låtsas om det, när du inte vill att jag ska se. När du inte vill att jag ska se... Jag hatar det. Det gör mig alldeles för osäker, alldeles för sårbar...
Sårbarhet i sin tur gör mig lättirriterad, lättstött och får mig att säga saker jag inte alls menar. Eller får mig att säga sanningar jag bör hålla för mig själv. Och inför dig kan jag inte gömma mig. Du ser rakt igenom mig. Jag vet inte hur du gör det, men jag känner det på mig. Du ser allt. Till och med när du blundar för det; jag vet du ser allt. För jag ser det på mig. Och jag i min tur ser allt. Även när du påstår annat, även när du inte tror det.
Jag ser allt. Jag känner allt.
Jag begär ingenting min vän.. Jag begär ingenting mer än ärlighet.
...men jag vill ha allt. Jag hoppas allt. Och du vet det.
"You're obsessed with how you look"
"Ehm.. no, I just wanna look good that's all"
"Yeah, you're obsessed with it. You wanna look good all the time."
"Ehm..I do wanna look good all the time, yes, doesnt everyone? Specially when I'm working and performing, so yes I at least wanna try to look my best.."
"No, I dont."
"Well.. ok.. But I do. Doesn't make me obsessed, I just wanna feel good about myself."
"And that makes you obsessed."
"Ehm.. riite.. I'm not obsessed ok? I just prefer looking good than shit."
"Yeah... rite."
Question:
Är det mig eller henne det är fel på? Är det verkligen så konstigt, så onormalt och hemskt och olagligt att vilja se bra ut? Jag menar, speciellt när man jobbar som jag gör och dagarna i ända ska gå runt bland folk och sälja sig själv och hotellet man jobbar för, när man ska uppträda hela kvällarna och sen gå ut och prata med folk igen när man helst av allt vill gå och lägga sig? Jag vet inte, kanske är det bara jag, men i min värld är det inte så farligt att vilja se hyfsad ut och känna sig fräsch.
Men jag är ju uppenbarligen obsessed, så jag behöver väl terapi I suppose.
Hjälp någon?
Hon säger jag behöver hjälp. För jag tycker inte om att se ut som skit.
Jaja, antar att det finns en första gång för allt. Som det här med att höra att man är utseende-obsessed. Ha.
"Yeah, you're obsessed with it. You wanna look good all the time."
"Ehm..I do wanna look good all the time, yes, doesnt everyone? Specially when I'm working and performing, so yes I at least wanna try to look my best.."
"No, I dont."
"Well.. ok.. But I do. Doesn't make me obsessed, I just wanna feel good about myself."
"And that makes you obsessed."
"Ehm.. riite.. I'm not obsessed ok? I just prefer looking good than shit."
"Yeah... rite."
Question:
Är det mig eller henne det är fel på? Är det verkligen så konstigt, så onormalt och hemskt och olagligt att vilja se bra ut? Jag menar, speciellt när man jobbar som jag gör och dagarna i ända ska gå runt bland folk och sälja sig själv och hotellet man jobbar för, när man ska uppträda hela kvällarna och sen gå ut och prata med folk igen när man helst av allt vill gå och lägga sig? Jag vet inte, kanske är det bara jag, men i min värld är det inte så farligt att vilja se hyfsad ut och känna sig fräsch.
Men jag är ju uppenbarligen obsessed, så jag behöver väl terapi I suppose.
Hjälp någon?
Hon säger jag behöver hjälp. För jag tycker inte om att se ut som skit.
Jaja, antar att det finns en första gång för allt. Som det här med att höra att man är utseende-obsessed. Ha.
Bytt är bytt
Eftersom den där förbannade samsungen jag köpte i lördags inte kom överrens med min dator så var jag idag i Palma, närmare bestämt Porto Pi och bytte den lilla lila mot en liten vit SonyEricsson. Tacka vet jag SonyEricsson, alltid lika pålitligt, åtminstone vad gäller Nicole och telefoner.
Utöver detta byte har jag nu också bytt kvällspersonlighet på jobbet; från att vara mig själv i mina egna kläder och - för att citera gubbarna som jobbar här i hotellbaren - "alltid lika elegant och stilfull", har jag nu fått en ny kvällsuniform som jag för det första är för tjock för och som för det andra får mig att känna mig som en 40-årig nybliven morsa som redan fött ett tiotal ungar och har hängrumpa. Ja, guuuud vad attraktivt!
Nej, tur som fasiken är det att jag har ett förbannat stort kostymförråd på hotellet så jag kan klä ut mig varje kväll. Känner mig snyggare i Tarzan-kostymen än i mors-uniformen. Damn rite I do!
Kvällsuniformer.. pfft! In my ass!
Drivrutinen stöds inte
Bla bla bla...! Vad sur jag blir! Jag hatar att vara så förbannat oteknisk att jag inte ens kan fatta vad man vill att jag ska göra när en drivrutin inte stöds!
Suck
Suck
Jack Daniels y Coca, por favor
Är det inte underbart hur härligt det ibland kan vara att supa sig ordentligt full med bara en enda vän och bli sådär oförskämt förtroliga med varandra? Babbel om drömmar, kärlek, problem med tjejen, problem med killen, problem på jobbet, alla dom där jobbiga livsfrågorna om man lustigt nog alltid börjar fundera på när man fått i sig lite lustigdricka.. Jag älskar det.
Plötsligt öppnas helt nya världar och du inser hur mycket du faktiskt litar på och tycker om den där vännen EGENTLIGEN. I Nyktert tillstånd är det bara så mycket svårare att inse och visa det, i det här fallet för att vi har ett lite småknepigt förflutet.
Min nya vän - eller nya och nya är väl inte riktigt rätt eftersom det snarare handlar om att jag kommit till insikt - heter Ismael och numera gör vi nästan ALLT ihop. Inte för att jag inte tycker om mina andra vänner här - mitt team - det är bara det att jag tråkigt nog för alldeles för mycket av dom på jobbet och därför inte riktigt kan koppla av och tänka på annat om jag spenderar all min fritid med dom.
Men Ismael och jag, vi börjar bli ett riktigt radarpar.
(Sccchh! Berätta bara inte för hon, mexikanskan, för hon blir så väldigt sotis förstår ni, för att jag och Ismael kan umgås med okomplicerat och han därför tycker lite bättre om att spendera tid med mig. Jag gör honom inte nervös.. längre. Se där vad man får veta på fyllan i den spanska lilla baren.)
Nej, jag är faktiskt riktigt glad över att ha funnit mig en liten Ismael, som no matter hur jobbig jag är (speciellt efter alldeles för många JD n Coke som vi glömde betala för) ändå står ut med mig, ser till så jag inte slår halvt ihjäl mig och sedan tröstar mig när jag blir sentimental och öser ur mig all min osäkerhet och andra nojjor som bara jag och andra fåniga tjejer har.
Lilla Ismael som råkar kläcka ur sig förbannat korkade saker som han sedan ångrar när han ser att jag - trots att jag tappert skrattar i ett försök att få honom att inte se det - tagit illa vid mig och börjat gråta. Han är lite korkad ibland, yes, men so am I.. Kanske är det därför vi funkar så bra ihop? Liksom.. Vi knäppgökar liksom lever i symbios. Vi behöver varandra på nåt vänster.
Ismael och Jag, vi är värsta buddies. Grymt.
Plötsligt öppnas helt nya världar och du inser hur mycket du faktiskt litar på och tycker om den där vännen EGENTLIGEN. I Nyktert tillstånd är det bara så mycket svårare att inse och visa det, i det här fallet för att vi har ett lite småknepigt förflutet.
Min nya vän - eller nya och nya är väl inte riktigt rätt eftersom det snarare handlar om att jag kommit till insikt - heter Ismael och numera gör vi nästan ALLT ihop. Inte för att jag inte tycker om mina andra vänner här - mitt team - det är bara det att jag tråkigt nog för alldeles för mycket av dom på jobbet och därför inte riktigt kan koppla av och tänka på annat om jag spenderar all min fritid med dom.
Men Ismael och jag, vi börjar bli ett riktigt radarpar.
(Sccchh! Berätta bara inte för hon, mexikanskan, för hon blir så väldigt sotis förstår ni, för att jag och Ismael kan umgås med okomplicerat och han därför tycker lite bättre om att spendera tid med mig. Jag gör honom inte nervös.. längre. Se där vad man får veta på fyllan i den spanska lilla baren.)
Nej, jag är faktiskt riktigt glad över att ha funnit mig en liten Ismael, som no matter hur jobbig jag är (speciellt efter alldeles för många JD n Coke som vi glömde betala för) ändå står ut med mig, ser till så jag inte slår halvt ihjäl mig och sedan tröstar mig när jag blir sentimental och öser ur mig all min osäkerhet och andra nojjor som bara jag och andra fåniga tjejer har.
Lilla Ismael som råkar kläcka ur sig förbannat korkade saker som han sedan ångrar när han ser att jag - trots att jag tappert skrattar i ett försök att få honom att inte se det - tagit illa vid mig och börjat gråta. Han är lite korkad ibland, yes, men so am I.. Kanske är det därför vi funkar så bra ihop? Liksom.. Vi knäppgökar liksom lever i symbios. Vi behöver varandra på nåt vänster.
Ismael och Jag, vi är värsta buddies. Grymt.
Där man minst anar det..
...finner man vänner att räkna med.
Än en gång har det tydligt bevisats för mig. Lika klart och starkt som solen som lyser här på Mallorca dagarna i ända. Lika starkt och tydligt som den stolthet som driver mig vidare, trots att jag just nu känner mig mer död än levande för det mesta. Lika rent och vackert som dom känslor som Han hyser för mig - och jag för honom - lika tydligt ser jag det nu.
Dom människor som ställer upp för mig här, det är dom jag allra minst har litat på. Dom jag oavsiktligt svikit, sårat.. Det är dom som fortfarande står kvar, som slåss för mig när jag själv inte har tillräckligt med styrka att stå upp för mig själv, som gör allt, ALLT för att bara få se mig le ett ögonblick.
Jag vet inte riktigt hur jag ska tackla det. Ibland får det mig bara att känna mig usel - att jag kunnat såra människor som är så otroligt otroliga, med hjärtan av guld och som alltid vill mig väl. Oavsiktligen javisst, men ändå.. Hur bar jag mig åt?
Men framförallt så känner jag mig otroligt tacksam. En tacksamhet som uppfyller mig och som får det att svämma över när jag ser dom just nu.
Vackra, underbara vänner..! Som går genom eld för min skull. Och jag förtjänar det säkert inte ens. Jag tvivlar på att jag är hälften en så bra vän som dom är.
Men jag ska låta dom vara ett exempel. Förebilder.
För vackrare människor är svåra att finna.
Vänner, verkliga vänner. Familj. Kärlek.
Så mycket kärlek.
Än en gång har det tydligt bevisats för mig. Lika klart och starkt som solen som lyser här på Mallorca dagarna i ända. Lika starkt och tydligt som den stolthet som driver mig vidare, trots att jag just nu känner mig mer död än levande för det mesta. Lika rent och vackert som dom känslor som Han hyser för mig - och jag för honom - lika tydligt ser jag det nu.
Dom människor som ställer upp för mig här, det är dom jag allra minst har litat på. Dom jag oavsiktligt svikit, sårat.. Det är dom som fortfarande står kvar, som slåss för mig när jag själv inte har tillräckligt med styrka att stå upp för mig själv, som gör allt, ALLT för att bara få se mig le ett ögonblick.
Jag vet inte riktigt hur jag ska tackla det. Ibland får det mig bara att känna mig usel - att jag kunnat såra människor som är så otroligt otroliga, med hjärtan av guld och som alltid vill mig väl. Oavsiktligen javisst, men ändå.. Hur bar jag mig åt?
Men framförallt så känner jag mig otroligt tacksam. En tacksamhet som uppfyller mig och som får det att svämma över när jag ser dom just nu.
Vackra, underbara vänner..! Som går genom eld för min skull. Och jag förtjänar det säkert inte ens. Jag tvivlar på att jag är hälften en så bra vän som dom är.
Men jag ska låta dom vara ett exempel. Förebilder.
För vackrare människor är svåra att finna.
Vänner, verkliga vänner. Familj. Kärlek.
Så mycket kärlek.
