...finner man vänner att räkna med.

Än en gång har det tydligt bevisats för mig. Lika klart och starkt som solen som lyser här på Mallorca dagarna i ända. Lika starkt och tydligt som den stolthet som driver mig vidare, trots att jag just nu känner mig mer död än levande för det mesta. Lika rent och vackert som dom känslor som Han hyser för mig - och jag för honom  - lika tydligt ser jag det nu.

Dom människor som ställer upp för mig här, det är dom jag allra minst har litat på. Dom jag oavsiktligt svikit, sårat.. Det är dom som fortfarande står kvar, som slåss för mig när jag själv inte har tillräckligt med styrka att stå upp för mig själv, som gör allt, ALLT för att bara få se mig le ett ögonblick.
Jag vet inte riktigt hur jag ska tackla det. Ibland får det mig bara att känna mig usel - att jag kunnat såra människor som är så otroligt otroliga, med hjärtan av guld och som alltid vill mig väl. Oavsiktligen javisst, men ändå.. Hur bar jag mig åt?
Men framförallt så känner jag mig otroligt tacksam. En tacksamhet som uppfyller mig och som får det att svämma över när jag ser dom just nu.
Vackra, underbara vänner..! Som går genom eld för min skull. Och jag förtjänar det säkert inte ens. Jag tvivlar på att jag är hälften en så bra vän som dom är.

Men jag ska låta dom vara ett exempel. Förebilder.
För vackrare människor är svåra att finna.

Vänner, verkliga vänner. Familj. Kärlek.
Så mycket kärlek.