Nej, det är inte alltid så lätt att vara du och jag. Vi är så olika, men samtidigt så lika och jag vet inte riktigt om det är det som för oss samman eller om det är precis just det som blir till en barriär mellan oss. Du vet, en såndär tjock vägg av tystnad som det går att skära med kniv i när det är dåligt mellan oss.
Men oavsett vilket, jag är din. Och jag vet så väl, du är min. Du är så väldigt mycket min, till och med när du inte vill låtsas om det, när du inte vill att jag ska se. När du inte vill att jag ska se... Jag hatar det. Det gör mig alldeles för osäker, alldeles för sårbar...
Sårbarhet i sin tur gör mig lättirriterad, lättstött och får mig att säga saker jag inte alls menar. Eller får mig att säga sanningar jag bör hålla för mig själv. Och inför dig kan jag inte gömma mig. Du ser rakt igenom mig. Jag vet inte hur du gör det, men jag känner det på mig. Du ser allt. Till och med när du blundar för det; jag vet du ser allt. För jag ser det på mig. Och jag i min tur ser allt. Även när du påstår annat, även när du inte tror det.
Jag ser allt. Jag känner allt.

Jag begär ingenting min vän.. Jag begär ingenting mer än ärlighet.

...men jag vill ha allt. Jag hoppas allt. Och du vet det.