Jag har äntligen fullt ut och på riktigt fattat det. Saker och ting kommer inte förändras. Åtminstone inte av sig själva - och jag har då sannerligen slut på tålamod. Jag förstår inte hur jag kunnat gått så länge och trott att han faktiskt skulle ändra på sig för min skull? Han skulle ju inte ens ändra sig för sin egen! Och jag trodde jag skulle reagera så mycket starkare än såhär.. Trodde jag skulle bli upprörd, gråta floder och hata hela världen... Men faktum är att jag inte ens är särskilt förvånad (vilket jag antar är ett ganska dåligt tecken) och jag vet inte ens om besvikelsen är särskilt stor längre. Jag tror jag slutade förvänta mig förändring, slutade tro och hoppas på den för ett tag sedan nu. Jag måste ha insett det innan jag visste om att jag insåg det.
 
Jag är så evinnerligt trött på folk
som inte ens försöker! Och jag
tror det värsta är att det i så många
fall handlar om ren och skär feghet.
Lättja. Bekvämlighet. Och så sitter
dom sen där och klagar på att de
inte lever det liv dom egentligen vill,har de jobb de vill ha eller lever
ihop med en människa de helst
vill byta ut mot en annan.

Jag vet inte hur ofta jag mött människor vars enda argument är "Du förstår inte! Jag kan inte göra någonting åt saken, hur gärna jag än vill" och det driver mig till vansinne att dom i så många av fallen verkligen verkar tro på det själva! Nej, man kanske inte alltid kan göra någonting åt sina omständigheter. Man kan inte välja sina föräldrar, påverka vädret, resa tillbaks i tiden eller göra saker ogjorda, så långt är jag beredd att hålla med. Men man kan jobba runt det. Det finns trots allt en anledning till varför så många människor som fötts i de mest absurda av världar ändå klarar sig hyfsat eller till och med riktigt bra i livet. Det finns en anledning till att de som försöker och kämpar och är beredda att jobba för att nå dit de vill, också oftast når dit en dag. Det finns en anledning till varför dom modiga lever medan dom fega sitter vid sidan om och tittar på.

Vad handlar allt det här om egentligen, undrar du. Är det inte självklart? svarar jag. Det är väl klart som fasiken allt det här har med X att göra. Som vanligt. (Och nej, inte X som i EX utan X som i Mr X!) För det handlar ju alltid om X när jag är upprörd eller trött eller arg och bloggar. X som är förjäkla dum i huvudet för att fatta att hans argument inte håller! Men vet ni vad? Jag har fått nog. Jag har verkligen fått nog nu. Och jag har en känsla av att han vet det.. Det är därför han alltid blir orolig när jag inte längre säger jag saknar honom. Det är därför han blir orolig när jag inte längre startar en konversation eller skickar sms. Eller ringer för att säga jag behöver honom.

För jag behöver honom faktiskt inte längre. Jag har hoppats allt. Jag har drömt allt. Gråtit bittra tårar. Diskuterat i ändlösa nätter. Vridit och vänt. Vänt upp-och-ner på hela världar. Jag har bett. Jag har grälat. Jag har flyttat och bökat. Jag har gjort och försökt och gett allt jag kan. Och nu har jag sagt allt där finns att säga. Han kommer ändå aldrig fatta.

Så nästa gång jag överhuvudtaget nämner honom så hoppas jag ni slår mig hårt. För jag är färdig nu. Jag är så inihelvetes färdig.