Vi satt tidigare och zappade på TV:n när pappa plöstligt utbrister: Men titta det är ju Lotta på Bråkmakargatan!
Överförtjusta satt vi där - jag, pappsen och lillebror - och skrattade högt åt Lotta och hennes påhitt och det kändes så otroligt mysigt. Bara Astrid Lindgren-filmer överhuvudtaget är mysfaktor på hög nivå och just Lotta är en av mina favoriter.

Min pappa bara skrattade åt mig när
jag sa det där om att Lotta är skitkul.
Men precis sån var ju du,
sa han och skrattade högt åt mig.
En ren kopia!


Du var precis lika dramatisk och sa sånnadär saker hela tiden.. Och jag kunde inte annat än att skratta med och tycka det var lite komiskt. Okej, jag måste faktiskt erkänna att jag tycker det var riktigt grymt att bli jämförd med Lotta på Bråkmakargatan. Jag måste ju vart en helskoj unge om jag var som hon!

Inte konstigt att alla tanter i pappas salong gav mig tior dagarna i ända! Jag var ju tydligen megacharmig och skitcool! Jag undrar vart allt det där tog vägen? Försvann det nånstans på vägen? Bara sådär?

Så hörrni folket!
Jag efterlyser nu dom där
egenskaperna som måste
försvunnit på vägen:
- Charm
- Coolhet
- Söthet
- och förmågan att
komma med de
mest klockrena replikerna!!




Någon som sett dom? Hör då av er till:
[email protected]