Jag försöker känna efter. Men jag hittar ingenting. Ingen ilska - den som brukade vara så stark och frätande då allting var som jobbigast. Ingen förtvivlan - ni vet den som emellanåt blir dig så övermäktig att du inte kan beskriva den i ord. Stum. Det är precis vad den är.
Bara en tyst och kall tomhet.

Jag drömde jag hamnade i Sibirien inatt. Det var mörkt och outhärdligt kallt och inte fanns det någonting eller någonstans som kunde skydda mig från den starka, iskalla blåsten som drog och slet i mitt hår, piskade hårt mot mitt ansikte. Och jag var ensammast på jorden.

Ida köpte en bok igår om att tyda drömmar. Kanske ska jag se om jag hittar något om Sibiren-drömmar. Kanske betyder det att jag ska resa dit? Eller betyder det att det är just jag som är Sibirien just nu?
Jag tänker hoppas på det första, även om det inte är den första platsen på jorden jag kommer att tänka på när jag vill planera semester. Men handlar det om en sådan typ av resa, ja då kan jag i alla fall avboka den i tid.