Jag blir komplett och totalt supertokig! Det här med att skaffa sig potentiella dejter är verkligen inte så förbannat smart alla gånger! Speciellt inte när folk som man inte har för avsikt att dejta - och som man faktiskt sagt det rent ut till - ändå är helt övertygade om att här ska det dejtas hejvilt. Varför kan en kaffe på stan inte bara vara just en sketen liten kaffe på stan och ingenting mer?


Vi hade Scott - tha puppy i början. Han som sms:ade och sms:ade och blev supersårad om jag inte sms:ade svar tillbaks inom en minut efter det att jag får från honom. Han var trevlig, men shit han blev ju helt nerkärad i mig bara genom sms:en verkade det som och jag - well jag freakade totalt. Efter att ha varit ute en gång (då jag tog med mig Ida som förkläde och vi hamnade på Zoo Bar på Leicester Square) och han knappt pratat med mig på hela kvällen utan faktiskt vart ganska grinig och lät hans vänner underhålla mig istället, ja då vart det över. Jag slutade helt enkelt skriva sms tillbaks samma dag som jag fått dom och han förstod rätt snart att Nej, den där tjejen är nog inte intresserad ändå.


Den här gången heter snubben Bali och han fattar inte ett jota. Vi har inte ens vart ute på en dejt, eller bestämt en, eller ens pratat om en. Han frågade om jag hade lust att ta en kaffe på stan nångång, jag svarade att visst, men jag är inte intresserad av något mer än vänskap. Jag trodde han fattade det, men det verkar liksom inte så för han ringer mig minst 7 gånger om dagen .(ja, jag medger det var ett enormt misstag att svara dom där första två gångerna han ringde. Men jag låg hemma och var sjuk och ynklig och det var rätt skönt att ha någon att prata med.)
Det spelar liksom ingen roll om jag svarar eller inte, han fortsätter helt enkelt att göra det ändå. Som om det ger honom en kick att bara slå mitt nummer.
Han planerar dejter med mig hejvilt som han facebook:ar mig om och fortsätter outtröttligt, trots att jag tackar nej gång, på gång, på gång. Jag menar, tröttnar han någonsin på att få ett Nej?


Det värsta av allt är att Bali vet precis vart jag jobbar och kommer in där titt som tätt för att "Se mig le". Han verkar inte ha fattat att det goda humöret liksom helt upphör när jag tittar upp och ser honom stå där och titta på mig. Jag jobbar! Förstår han inte?

Vad gör man när dom inte vill fatta att ett nej är ett NEJ? Måste jag börja vara helt otrevlig? Jag menar, jag är ju redan mindre trevlig än vad jag är normalt mot folk. Jag hör aldrig av mig och jag svarar ytterst sällan  (eller aldrig) på nånting överhuvudtaget. Jag påminner honom dagligen om att jag inte är intresserad av honom.

Min fråga till er dejtare därute: hur sjutton fixar ni det utan att bli galna?!