Jag tror att jag har tagit ett beslut. Ett såntdär viktigt, stort och faktiskt nästan livsavgörande beslut för en gångs skull. Och jag är så rädd att jag nästan börjar gråta bara av att tänka på dagen då jag måste ha det där samtalet med X och de olika scenariona går på repris innanför mina ögonlock så fort jag blundar. Jag vill inte behöva ta ett beslut, men jag måste få ett slut på det hela. Eller åtminstone svar. Ett riktigt ett den här gången; ett bevis, ett tecken.. Någonting. Någonting som gör det hela värt mödan. För finns det inte det; finns där ingenting för mig att hämta när allting väl kommer till kritan... Då har jag slösat bort mer tid än jag vågar tänka på.