Jag har alltid fascinerats av fenomenet som kallas Dejting. Själv har jag aldrig riktigt varit en såndär människa som springer runt och dejtar, utan snarare en sån som bara helt plötsligt finner mig själv vara någons flickvän utan att ha en aning om när, hur eller var det riktigt hände. Ni vet. Man flirtar ett tag, så ses man på nån fest i tryggt sällskap bland vänner och smygtittar lite, blir full, byter nummer, ser på film, hånglar och vips är man ihop. Eller, har kanske aldrig riktigt gjort så heller, men ni fattar vad jag menar?

Jag har nog bara haft tre riktiga dejter i mitt liv. Den första var en katastrof och killen spillde kaffe över halva mig och sen skulle vi spela biljard eller nåt annat sånt pretentiöst skit och jag gjorte bort mig som bara sjutton. Var sisådär 14 år om jag minns rätt, så det här med killar var fortfarande ganska pinsamt och jag fortfarande hemskt blyg. Ett under att jag ens tog mig så långt som en dejt.
Den andra, ja då gick jag i gymnasiet och det var där jag lärde känna min STORA kärlek, killen som förändrade allt. En av de vackraste, bästa människor jag mött och tja, vad kan jag säga. Dejten var på ett fik i Mariestad, där jag bodde på den tiden och ingen utav oss visste egentligen att det var en dejt. Men ett tag senare var vi ihop, så bra måste det ju ha gått i alla fall. Bästa förhållandet i mitt liv.
Den tredje, och sista i raden av dejter (som inte är särskilt lång eller imponerande alls) tog plats på hotell Billingen i Skövde. På den här tiden jobbade jag som servitris och vi hade en rad stamgäster, varav den här killen var en utav dom. En kväll fick jag en lapp där han skrev att han tyckte jag var väldigt söt och verkade trevlig.. Det ena ledde till det andra, vi dejtade och sågs ett par gånger och trivdes skitbra ihop. Så åkte jag till Spanien mitt i allt och det var slutet på det förhållandet, som inte ens hunnit bli ett riktigt förhållande.

Varför tar jag nu upp det här? Jo, för jag blev nyligen asked out på middag. Ni förstår, när man jobbar som kvinnlig bartender på ett mansdominerat ställe, ja då får man ju oanat en hel del uppmärksamhet från alla möjliga håll och kanter. Vet inte hur många snubbar, både gamla, unga, fula, snygga, vita, rosa, lilaprickiga.. ja ni fattar vinken, som har bett mig om mitt nummer, som jag ytterst sällan ger ut till snubbar i barer som då oftast är ganska fulla i vilket fall.
Men den här killen var liksom inte full (till en början) och han var trevlig och såg bra ut och det allmänt klickade sådär.. Så, han fick otroligt nog mitt nummer och tja... Jag har tydligen ett såntdär bra leende som får folk att gilla mig och vilja bjuda ut mig på middag och dylikt, för det är precis det jag blivit nu i veckan.

Och Facebook suger, men i vissa fall kan det faktiskt vara riktigt bra, När man vill snoka till exempel. Och genom Facebook vet jag nu:

- Han heter Hickford i efternamn
- Han är född 4 december 1983
- Han modellar
- Han söker nytt skådisjobb
- Han verkar vara omtyckt