"Sjuka är vi allihopa, allihopa, allihopa..." Nej ni måste fattat fel, det är inte morsgrisar förstår ni. Det var nån som missuppfattade det hela.
Nu sitter/ligger jag här, fortfarande i Idas säng, fortfarande med en alldeles för seg hjärna och fortfarande med pappersnäsdukarna som bästa vän. Jag slits mellan en stark , brinnande önskan att bara få sitta här i min ensamhet och tycka synd om mig själv, och att inte alls vara särskilt själv utan ha någon varm människa att krypa tätt intill som kan värma mig medan vi ser på nån mysig film ihop. Problemet ligger i att jag inte riktigt får något utav det just ikväll.


Paul har vart sjuk han med. Dejten är med andra ord uppskjuten och det suger, för nu i helgen ska han till Manchester eftersom han är ett såntdär fotbollsfan, nästa vecka jobbar vi om varandra helt och hållet och på så vis kan vi inte ses förrän nästa helg. Det är långt till nästa helg. Massor av timmar. Och tänk bara så många sekunder!
Det känns i alla fall lite tröstande att jag helt plötsligt fick ett mail från honom på Facebook där han sa att han tyckte synd om mig och att han gärna ser på film med mig nästa helg om det är till någon tröst. Och det var det ju. Litegrann.


Så ja, nu sitter jag här som sagt. Har laddat ner lite ny tycka-synd-om-mig-själv-musik som jag lyssnar på och förundras just nu bland annat över att min älskade Edward/ Rob Pattinson (för er som inte visste, min pojkvän) faktiskt kan sjunga också. Det tog mig ett tag att inse (jag är ju inte alltid den skarpaste hjärnan tyvärr) att det ju faktiskt är han som sjunger flera av soundtracken i Twilight och just precis dom jag blivit alldeles gränslöst förälskad i också.
Meant to be or what?!


Och jag måste, måste, måste bara...! Såg nyss ett klipp ur Ellen Degeneres Show där min pojkvän var med. Han må vara snyggast som vampyr, men fasiken jag tror jag är förälskad på riktigt! Han är så sjukt charmig och verkar ju dessutom helt normal! Gimme!!!



Se bara - är han inte underbar så säg!