Jag sitter och lipar pa biblioteket. Jag vet inte om det handlar om sjalva orden jag nyss laste, inneborden i dom eller sjalva faktumet att min pappa for forsta gangen anvande internet (och facebook) for att skriva dom till mig. Det var nagot rorande med hela grejen och helt plotsligt upptackte jag hur stora krokodiltarar rullade ner for kinderna pa mig och blotte ner hela tangentbordet.

Jag tror att jag vet vad jag vill nu. Det ar som han sager. Magen sager till. Den sager alltid till mig pa ett eller annat satt nar jag borde gora saker; ata, sluta stressa, trana... Vaga hoppa. Det ar inte fornuft - och kanske har jag forbrukat alldeles for mycket av just den varan pa sistone vad galler manga, manga saker - utan kansla. Jag tror jag maste folja den om jag inte ska sitta dar och vara bitter senare..

Egentligen... Vad forlorar jag? Oavsett vilket sa kommer det som ar absolut allra viktigast i mitt liv inte ga forlorat. Min familj. Mina vanner. Dom finns ju dar och ju oftare jag hamnar i trubbel och trassel och trams, desto djupare och storre blir insikten om att dom stodjer och alskar mig oavsett vilket. Sa varfor ar jag egentligen radd?


Innerst inne sa vet jag. Jag vet precis vad det ar som skrammer mig. Men vad ar poangen? Jag kan ju inte forlora nagot som jag anda aldrig riktigt haft. For det ar ju sa det ar. Det jag ar allra mest radd att ga miste om genom att ge mig av igen, det ar det jag aldrig egentligen haft och kanske aldrig ens kommer att fa.




Jag tror precis att Magen sa ifran.