Jag trodde att det skulle kännas lättare bara jag kom ut bland folk, tvingades fokusera på andra saker, men det verkar som om det var ett ganska idiotiskt antagande. Det känns precis lika tomt och kvävande som förut.

Det enda som är bra med skit är att man mitt i all skit inser hur otroligt viktigt det är med riktiga, ordentliga, verkliga vänner. Även om det känns precis lika skit oavsett vilket, så känns vetskapen om att dom finns där och på alla tänkbara sätt gör sitt bästa för att muntra upp en.

Äsch, jag vet inte... Om inte annat så orkar jag faktiskt inte sitta upprätt längre. Ska krypa ner i sängen och göra mitt bästa för att inte ligga där resten av natten och bara tänka i cirklar. Jag behöver verkligen sova. Ordentligt.