Ibland kan jag inte låta bli att förundras över alla de telefonnummer och potentiella dejter jag samlat på mig sedan jag kom hit till London. Inte för att jag egentligen är så himla intresserad - och oftast säger jag det också - men snubbar här verkar älska en utmaning. Ja, för jag antar att det är precis det jag kommer bli om vi nu nånsin kommer iväg på dom där dejterna; då måste dom ju nämligen försöka övertyga mig om att jag är intresserad av dom, vilket jag ju som sagt inte är. Men det är bra. Låt dom jobba lite. Det kan dom gott få ta, hela det där manssläktet, för all huvudbry dom ger mig. Eller som han gett mig. Kollektiv bestraffning säger ni - rättvisa säger jag.


Stod och köade inne på Sainsbury's här i Mornington Crescent, med mina två nudelpaket i handen och MP3:n på högsta volym som gick utan att spränga trumhinnorna helt. Paramore hade tagit över min hjärna, min värld och jag befann mig mitt inne i min egen musikvideo, på Sainsbury's, där jag var huvudrollsinnehavaren i alla låtar om skit-förhållanden, mirakel och regn när jag plötsligt blinkar till, förvånad av att någonting jag inte alls sett i manus utspelade sig mitt framför ögonen på mig; en total främling tilltalade mig med ett leende på läpparna.
Hans läppar rörde sig ljudlöst till tonerna av CrushCrushCrush och jag undrade ett tag om han inte kunde texten; läpparna rörde sig ju helt fel. Ungefär som när man ser på dubbad film.
Men så förstod jag! Snubben pratar ju med mig och han har ingen aning om att jag är väldigt väldigt upptagen med min musikvideo.


Kö-snubben: Nyttig middag det där..
Jag (tänker): Skit i det du (men säger:) Mhm... after-work-food-you-know.
Kö-snubben: Det var värst vad dom pratar där bakom dig.. och dom har bara en tant i kassan.
Jag (efter att ha kastat en blick på ovan nämnda personer): Ehm... Hmm... Oh! Your turn!



Jag återvände lättad till min musikvideo efter att ha lämnat den-lilla-tjocka-indier-tanten-på-Sainsbury's-kassan ett par pence och travade på taktiskt korrekt vis hemåt. Jag var tillbaks i min musikvideo och nu sjöng vi om det där machocistiska undret som många av oss går igenom; ni vet det här med att man inte tar sig ur relationer som för det mesta bara skadar en på ett eller annat vist. Dom där bitterljuva förhållandena som man inte riktigt kan eller vill släppa. Mest för att man är rent dum i huvudet. (Personligen är jag en sann virtuos när det gäller den saken.)

Mitt ur ingenstans kom något plötsligt - snabbt som ögat vad någotet framme vid mig och knackade mig på axeln. Jag rycktes brutalt och obarmhärtigt tillbaks till gatan i Mornington Crescent och det riktiga livet och blev faktiskt rätt irriterad. Hur hade någon mage att avbryta något så viktigt som skapandet av en musikvideo?!
Och där var han igen. Kö-snubben från Sainsbury's.


Kö-snubben: I'm so, so sorry...
Jag (tänker): Ja, det borde du vara du din... (Men säger:) Ehm..? Hey you.
Kö-snubben: Asså... det här kanske låter jättefräckt och dumt men... Jag-tycker-du-är-jättevacker-och-kunde-inte-hjälpa-det-kan-jag-få-ditt-nummer-och-kanske-ta-med-dig-ut-nångång?
Jag: Ehm...
Kö-snubben: Oj! Eller... Du-måste-inte-du-kanske-har-pojkvän-och-allting-men-jag-tänkte-jag-måste-våga-chansa-för-du...
Jag (kan inte hålla inne med skrattet): Jag har verkligen inte pojkvän!
Han (ser lite förvirrad ut): Inte? Okey?
Jag (skrattar igen, han tror nog jag är smått sinnessjuk nu): Verkligen inte! Visst, här.. mitt nummer.
Han: Får jag det!?
Jag: Visst.. Varför inte?
Han (ser ut som hund som fått köttben): Tack! Nämen då.. då-ringer-jag-nångång-snart-då!
Jag: Visst... Vad heter du?
Han: Ehm.. just-det-ja-John.
Jag: Hej Just-det-ja-John. Jag heter Nicole.



Sen sprang han nästan hela vägen hem. Roligt nog upptäckte jag (och nej, jag skuggade honom faktiskt inte alls!) att vi bor i princip grannar. Eller åtminstone på samma gata, fast olika sidor av den.

Och för er som undrar; blir det en dejt? Tja, vad ska jag säga? Jag tror inte det. Men man kan ju aldrig veta. Kö-snubben är ju inte direkt min stil, som man säger, men sen är ju också frågan vad som menas med det. Jag har ingen stil ju. Dom säger jag alltid går efter dom fula och charmiga. Kanske stämmer det också. Även om jag gärna tror annorlunda.
Men i det här fallet... I det här fallet får det nog räcka med att känna mig sådär lagom road vid tanken på att jag blev uppraggad i kön på Sainsbury's.









(Edit: Fast tidigare nämnd dejt (Paul) blir nog av. Åtminstone så hoppas vi på det, för han var roligare att bli övertalad av än resterande kandidater. )