Det är vad dom säger.. Jag vet dock inte om jag riktigt håller med. Ikväll hade jag ett samtal som utan tvekan hamnar i topp-fem-listan över dom svåraste samtalen i mitt vuxna liv. Just nu vet jag inte vad jag känner eller vad jag mer ska göra. Tårarna är liksom slut nu, likaså energin som krävs för att vara upprörd och arg och ledsen. Jag tror det enda som finns kvar nu är en enorm rädsla att förlora en av de viktigaste personerna i mitt liv, och utöver det...? Ingenting. Det känns så otroligt tomt. Som om jag gjorde av med så mycket energi och känslor på en och samma gång att jag helt tömdes på alltihopa.

Ida kom hem och tröstade mig genom att få mig att gå upp 15 kilo i vikt (ja, det är väl det man har vänner till) och sedan låg vi i timmar och kollade på One Tree Hill-serien och grät ikapp. Nåja, jag grät i alla fall. Fast jag trodde tårarna var slut. Men det kändes bra. Ibland är det skönt att fokusera på alla andra människors kärleksbekymmer och sorger. Om inte annat så får man lite distans till sina egna.

Nej, jag tror bestämt att det enda som finns kvar att göra ikväll är att hoppa i säng. Jag behöver den där sömnen. Behöver återfå min energi och har jag tur så kanske jag vaknar snart en dag och möts av en situation som är helt annorlunda än denna. Kanske måste jag vänta ett helt halvår. Kanske behöver jag bara vänta en vecka, en månad. Oavsett vilket så har jag i alla fall gjort vad jag kan den här gången. Jag må vara rädd, jag må gråta mig till sömns många nätter till... Men blir det i slutändan inte som jag vill, ja då kan jag i alla fall se tillbaks på den här dagen och minnas att jag gjorde allt som stod i min makt för att försöka få det jag alltid velat ha. Och jag hoppas och önskar att vederbörande kommer kunna säga detsamma. Imorgon. Om en vecka. En månad. Ett halvår.


Godnatt alla därute med Hjärtvärk.
Och ni andra.