Tja... ibland så behöver man helt enkelt inte säga ett ord.
Ibland så finner helt enkelt andra orden åt en..


" --- och jag kan höra hur han ler när han säger det och det är allt som behövs för att den där ishinnan av försiktighet som lagt sig över känslorna de senaste dagarna ska smälta bort och försvinna, och jag säger att det är okey, att vi kan prata mer sen när det är lugnare utan att mena det ett dugg. Och sen fastnar vi på linjen ett litet tag och han säger något om hur det var sist magiskt och jag håller med och bara tanken på hans handflator mot min midja gör att jag måste trycka fingertopparna mot pannan för att inte bli galen, och sen är de vita telefonerna där igen och vi måste lägga på.

Och ja, det var inte sant det jag sa såklart - det där med att vi kan vänta, helst skulle jag sätta mig på tåget till det där konferenshotellet han är på och slita telefonen ur handen på honom och förklara att jag i vanliga fall har en oerhörd behärskning precis lika stor som din om inte större! det är bara det att med honom har den försvunnit och jag kan inte vara sval hur mycket jag än försöker, jag har inte velat ha något såhär mycket sen -
ja. sen sist.

Och jag vet; utsikterna rapporterar hjärtesorg och dimma, men som jag försöker förklara när jag ligger på hans arm: det är något med dig jag är inte såhär, gör inte sånthär, i vanliga fall och han säger inte jag heller, aldrig

och jag måste tro att en man som har så mjuka händer kan förlora sig, vågar förloras, och gör det -

kanske?"


   (- Ur "Att ge svamlet plats också", En Älskarinnas Bekännelser)