Jag har en dejt. Ja, sådär lagom bra tajmat nu när du ska åka härifrån om bara någon dag, tänker ni. Och jag kan väl inte säga att ni inte har rätt, men så tokigt är det väl ändå inte?

Lee och jag har kul ihop. Nej, han är ju inte X - på långa vägar - men han är rolig och trevlig och alldeles utmärkt sällskap. Och han är inte alls som X. Han är lätt istället för svår, rak och spelar med öppen hand istället för krokig och pokerfejs med specialregler. Lee är långt ifrån X.
Lee är killen med de mjuka jordgubbs-och-grädde-kyssarna som vet att jag ska lämna landet och vara borta i flera månader, men som ändå tycker vi kan ge det en liten chans för att se vad som händer. Kommer jag tillbaks så vet han ju i så fall - och jag med - om det finns något att bygga vidare på.
X är killen med de sträva körsbärs-shisha-kyssarna som vet att jag lämnar landet och ska vara borta i månader och verkar tro att jag tänker vänta tills jag är 80 (18, 35, 80.. det är allt detsamma i hans ögon. Idiot.) för att han ska bli redo att knacka på min dörr och säga Här är jag, nu är jag din. Som inte tycker vi kan ge det en chans än, trots att vi båda mycket väl vet att fick vi chansen så skulle där inte behöva byggas och vändas - bladen skulle vända sig själva och vi skulle vara som boken man inte kan lägga ifrån sig.
Lee, hans ögon ler lika mycket som mina läppar.

X ögon borrar sig in och läser av mig likt infrarött.
Lee är mysig.
X... är smärtsam njutning som är lika beroendeframkallande som heroin.

Och hur kom jag in på det här? Fråga mig inte. Men det är dags att möta den enklare av de båda vid stationen nu. Och om så bara för ikväll, en enda kväll, ska jag glömma allt vad X heter.