Jag ar inte typen av manniska som garna medger att jag inte klarar av allting jag atar mig. Det ligger helt enkelt inte i min natur att bara ge upp och darfor kanns misslyckandet sa otroligt enormt dom fa gangerna jag faktiskt maste inse fakta och kasta in handduken. Min stolthet ar sa enorm i dessa fall att det oftast tar mig extremt lang tid innan jag
1) erkanner for mig sjalv att jag inte ar Wonder Woman.
2) erkanner for mig sjalv att jag behover hjalp utifran
3) erkanner for andra att jag har det jobbigt och trassligt
4) erkanner att jag funderar pa att kasta in handduken anda
5) kastar in handduken
6) later andra veta att jag kastat in handduken
7) ber om hjalp utifran.


Folk sager alltid att det ar okej att inte lyckas jamt. Jag sager det ar bullshit. Det ar okej for andra att inte lyckas jamt, men som vanligt sa galler inte riktigt samma regler for mig som for andra. Varfor? Tja, jag har faktiskt ingen aning. Det har kanske med sjalvkritiken att gora. Jag menar, jag tar mina nederlag sa betydligt mycket hardare och ser mig sjalv som varldens looser nar jag maste be om hjalp - det far mig att kanna mig helt skitkass och vardelos.
Uppenbarligen sa funkar det inte sa ur andras synvinkel, men det har aldrig riktigt spelat nagon roll.


Men nu ar det sa. Annu ett nederlag fran min sida (dar jag tror det storsta nederlaget ar att overge en kar van och inte faktumet att jag retirerar) sa blir det an en gang min tur att erkanna.
Nej. Jag ar ju faktiskt inte Wonder Woman och jag kan varken trolla, flyga eller lasa tankar. Jag kan inte ens fa min ekonomi att ga runt i nulaget.


Jag kapitulerar.
(But I'll be back. You just wait and see.)