Inatt låg jag och i min säng som sakta men säkert vättes ned av salta tårar. Jag såg på The Duchess med Kiera Knightley och hade nog inte riktigt trott jag skulle tycka om den så himla mycket, men i själva verket var den vacker och berörde mig jättemycket.

Och jag kom fram till en sak.. Igen. Jag kommer aldrig, aldrig, ALDRIG nöja mig. Jag menar.. Jag kommer aldrig någonsin gå med på att nöja mig med någonting annat än det jag verkligen, verkligen vill ha. Jag kommer aldrig ge upp det jag drömmer om - jag kan gå med på att offra bitar av det, kompromissa ni vet - men jag kommer aldrig någonsin ge upp dom. Jag kommer aldrig låta någon säga till mig att sluta drömma, sluta vilja, sluta tänka och sluta känna. Jag kommer aldrig låta någon bestämma huruvida mina känslor är fel eller rätt. Hur kan känslor vara fel?

Det är det som är felet med hela grejen med X. Han är ju den jag faktiskt vill ha och det är därför jag inte bara kan hitta någon annan istället för honom. Då måste jag ju nöja mig med någonting som jag visserligen tycker om, men som jag innerst inne inte vill ha. Egentligen.
Det är därför jag flänger runt och dejtar och flirtar - då får jag pirret i magen nångång sådär emellanåt, men mer än så är det inte. Jag behöver inte inleda någonting på riktigt. Jag behöver inte nöja mig med någon jag inte vill ha.

Och det tänker jag inte göra. Någonsin.