Jag har suttit här och funderat många gånger på det där med att ha Back-ups överallt. Ja, jag menar inte back-uppade datafiler eller bilder från kameran, utan människor. Killar och tjejer som ses lite som reservdelar eller plan B när den man kanske helst vill ha inte riktigt är med på noterna. Någon man kan ringa till en ensam natt och krypa tätt intill om man känner sig lite för ensam, lite för nobbad eller helt enkelt lite svältfödd på det ena eller det andra.

Jag har en vän. En helskön tjej jag lärde känna när jag bodde i Spanien och av en slump råkade upptäcka vi gått runt och dejtat samma kille, samtidigt. Fast det är en helt annan historia vi inte ska ge oss in på just nu. Nu hamnar det nämligen om det här med Back-ups, som sagt.

Jo, min vän.. Jag förstår inte hur hon hinner med alla sina Back-up-snubbar eller det kanske helt enkelt är så att hon aldrig någonsin gör sig av med dom..? Som en frimärkssamlare som istället för att byta gammalt mot nytt samlar på sig mer och mer och behåller alla frimärkena i tryggt förvar. Okej, så långt är jag med, det handlar ju bara om att inte bryta kontakten.

Vad jag inte hänger med i är hur hon lyckas ha nästan-relationer med nästan varenda en utav dom. Och jag pratar nu inte 3 eller 4 snubbar, utan säkert ett tjugotal och i ett flertal länder runtom på klotet. Varför? För att aldrig behöva stå där ensam? Jag kanske har fel, men jag tror att en sådan sak skulle få mig att känna om möjligt superensam. Så många potentiella pojkvänner/one-night-stands/myskompisar/future-husbands, men hur ska man kunna veta vem som faktiskt är värd att satsa på? Hur vet man att inte han använder dig som sin back-up-brud? Hur ska man veta han ens tycker om dig? Hur ska du själv ens kunna veta vem DU tycker om? Är det inte bara så att man egentligen står där och lurar sig själv hela dagarna i ända?

Jag vet faktiskt inte..

Nog för att jag dejtade och hade den ena flirten efter den andra när jag bodde i London, men jag tror ändå det var en stor skillnad på det hela. Jag dejtade ju bara för skojs skull. Och jag hade kul, i vetskapen om att jag varken förväntade mig nåt eller antagligen inte sökte något heller. Och jag bröt kontakten alternativt körde med "let's be friends"-kortet när jag visste jag inte var intresserad. Men till och med det lilla förvirrade mig ju emellanåt! Kvar har jag istället vänner och inte folk som ringer mig, trots att dom har flickvänner, och säger dom egentligen vill vara med mig. (Okej, Mr X var ett undantag, men han var ju heller aldrig någon back-up utan den riktigaste och ärligaste plan A jag nånsin haft.)

Min vän däremot, hon letar. Ja, flitigt måste man kanske till och med tillägga. Men samtidigt kan hon vara så bitter och cynisk att jag inte förstår varför hon ens ser åt en killes håll. Och jag undrar om jag någonsin träffat en tjej som spelar så mycket spel att hon själv verkar totalförlora sig mitt i allting. Jag tror faktiskt jag tycker synd om henne. Hon verkar så fullkomligt vilsen i back-up-djungeln att jag ibland tror hon aldrig kommer hitta ut.