Så var man tillbaks i skogarna efter en helg i huvudstaden med syskon (alla minus en, men med tillhörande bihang) & kusiner & annat folk.
Intensiva dagar har det varit, som det nu oftast är när man umgås med hela min chilenska släkt på en och samma gång. Ljudnivån är säkerligen över rekommendationsgränsen, skämten allt annat än barnvänliga och språken växlar i ljusets hastighet och gör det aningen svårt till och med för oss flerspråkiga att hålla reda på till slut. Det äts och dricks utan gränser, tills det sprutar frukt och tårta och lasagne ur öronen på en. Det skrattas och dansas och gråts och spills dricka och de vuxna beter sig för det mesta mer som barn än vad dom yngsta av mina kusiner gör. Det är en bedrift vill jag lova.

Jisses så jag hjärtar min helknasiga drös av egensinniga, nyansfulla och aldrig-riktigt-vuxna latinamerikaner till släktingar..!


Har även hunnit med en sväng till Fryshuset på Paramores konsert. Första förbandet hette Kadawatha och jag upptäckte - rätt sjukt paff vill jag lova - att den grymme sångaren var en snubbe som gått på mitt gamla gymnasium i Skara. Fetdiggade dom helt klart.
Men det var det enda av dom alldeles för långa förbanden som jag fetdiggade. Dom andra (typ Paperoots eller nåt sånt och sen You & Me at Six) var mest störigt brötiga och jag orkade inte koncentrera mig att lyssna på musik vars trummor och bas överröstade allt intressant ljud som kunde ha hörts.
Paramore däremot fetdiggade jag. Hayley (sångerskan) är grym live och det var skönt att inte behöva bli besviken. Enda stora klagomålet jag har att framföra var att min favvolåt inte blev spelad - men jag är beredd att förlåta. För den här gången.

Men nu gott folk ska jag sova. Typ. Så godnatt.