Med fötterna utanför
Han tog plötsligt upp kontakten idag. Så som han så ofta brukade göra när han trodde han skulle förlora mig på den tiden han fortfarande hade mig i sitt grepp. Det var flera evigheter sen sist. Men jag upptäckte det idag - att jag en gång för alla inte ens tyckte det var särskilt svårt. Nånting. Jag tog inte ens illa vid mig längre. Kände inte särskilt mycket alls. Stannade till och med och pratade en bra stund, mest för att testa mig själv tror jag. Vi vet ju redan att jag alltid varit lite smått sadomachocistisk när det gäller sådana här saker.
Men jag förvånade oss båda idag. Och han skämdes. Jag såg det lång väg. För i mitt ansikte, i mina så väldigt talande ögon som han brukade kunna läsa utan problem, fanns inte längre den spegel som brukade reflektera de känslor jag kunde läsa i hans. Jag var fri. Och för första gången insåg han det. Förtrollningen har äntligen släppt. Fötterna är utanför.
Okej ^^
Första månaden jag bodde i Halmstad hade jag en fet spindel som kröp över golvet en kväll. Jag tvingade mig själv att sova i mitt lilla hyresrum då istället för hemma hos en kompis (som erbjöd sin säng) för att annars skulle det bara vara ännu värre nästa gång jag kom dit.
Jag saknar VVT ibland också, och ibland är jag väldigt frestad att gå med igen, men jag känner att jag inte riktigt har den tiden som krävs, tror jag. Men kanske skapar jag mig en ny liten novis en dag, med rätt sorts övertalning ;)
Har jag dig på msn?
Sv: Du är varmt välkommen att göra ett försök, jag sa aldrig att jag skulle vara (överdrivet) motsträvig ;)
ha så kul i skogen!
