Gubben däruppe bland molnen måste hysa agg mot mig. Nej, han måste nog hata mig faktiskt. Varför undrar ni? Jo, vänta bara, nu ska jag förklara för er varför jag säger mig veta att jag är hatad.

Tidigt imorse befann jag mig i det där halvvakna tillståndet då man fortfarande drömmer lite halvt, men samtidigt är relativt medveten om saker som händer omkring en i den riktiga världen. Jag har svaga minnen av att drömmen var en såndär allmänt skithärlig dröm som liksom sprider en viss slags värme i hela dig - ja jag hade ju inte några direkta planer på att vakna ordentligt och stiga upp än på ett par timmar. Klockan var strax innan 6. Det är samma sak som natt för mig.

Jag tyckte plötsligt att det kittlades lite sådär obehagligt på magen och av ren reflex börjar jag klia bort kittlandet... När jag plötsligt upptäcker orsaken till det hela och vaknar tvärt och obarmhärtigt: EN STOR, FET, VIDRIG, ENORM, ELAK MÖRDARSPINDEL! Ja han tyckte visst det var helt okej att träna moonwalks på min mage, men det tyckte verkligen inte jag. Kastade mig helt förskräckt upp ur min varma säng - så förtvivlad att inte ens ett litet pip kom ur mig - och kunde bara stirra på den feta, vidriga, åttbenta saken som gick omkring där på min säng och tycktes skratta åt mig.

Är det konstigt att jag inte vågade gå lägga mig igen?
Nej, jag tvingades helt enkelt gå ner och tjura en stund. Mamma och lillebror satt i köket och åt frukost och såg ut som om dom just bevittnat ett mirakel när dom såg mig komma in i köket så tidigt på morgonen. Det tog mig tre rostmackor och fem glas iskall apelsinjuice att komma över den värsta chocken. Men katten heller att jag skulle gå tillbaks till min säng!

Nej, jag gick istället och bäddade ner mig i systers rum, efter att noggrannt och med hjärtat lite i halsgropen ha tittat under täcke och kuddar efter eventuella mördarspindlar. Hade tur. Jag slapp spindlar och fick en hund som sällskap istället. Men det tog en timme att komma över känslan av att vidriga, feta spindelben kröp omkring på mig. Paranoia i allra högsta grad, men ack så verklig!

Så Gud, om du sitter däruppe och tyckte det var ett himla kul sätt att få mig att hoppa ur sängen på, ja då ska du veta att det är KRIG nu! I get it, du vill jag ska gå upp tidigare på morgonen och inte sova halva dagen - men vem bryr sig? Det där var ett slag under bältet! Vi två har from now on seriösa issues. Jag ser faktiskt ingen annan utväg än att ge dig den fruktade och totala silent treatment. På obestämd tid.

(Jag lovar det är till och med i verklig skala! EUUW!!)