Jag saknar känslan av att vakna upp i armarna på någon annan. Väldigt mycket har jag insett. Det är så längesedan jag var i ett stadigt eller ens seriöst förhållande att jag knappt minns hur det var längre, hur saddo är inte det? (Inte för att det aldrig händer längre.. men det är inte samma sak.)

Men hur mycket jag än må sakna det så vill man inte bara nöja sig heller. Men ibland kan jag inte låta bli att undra om det jag söker helt enkelt inte finns därute? Om min bild av en människa som jag faktiskt kan förälska mig i är alldeles för.. orimlig. Vill jag ha för mycket?

Jag tycker egentligen inte det. Jag kräver varken giftermål, barn, samboskap, modellutseende eller pengar. Det enda jag faktiskt vill ha är en person som tycker att kärlek räcker för att man ska våga ge det en chans. En person som respekterar mig och som inte visar sig vara totalt opålitlig i slutändan. Någon som vågar stå för det han säger och som är ärlig, i alla lägen helst. Någon som man kan prata med, som tycker om att skratta och inte räds för att skratta åt sig själv nångång ibland. Bjuder han på sig, så bjuder jag på mig.

Jag vill ha en person som håller om mig när jag är ledsen, som inte räds att skälla ut mig om jag beter mig som en åsna och som förstår att jag ibland behöver mitt eget space, lika mycket som han behöver sitt. Någon med egna drömmar och mål och intressen. Någon som inte räds att ta risker ibland, men också är klok nog att förstå skillnaden mellan risk och ren idioti. Någon som skulle våga ta chansen när han fick den att göra mig till hans - trots att det kanske inte är det mest praktiska.
Ja, någon med lite brains liksom...

Men ibland tror jag det är betydligt lättare att hitta det där andra; pengar, modellutseende, barn, giftermål... Men kärlek?
(Jag menar.. jag fick mitt första seriösa frieri när jag var 14!)

Allt som allt; jag vill bara ha en bra människa. En som tar fram det bästa i mig.

Är det för mycket begärt egentligen? För ibland, när jag iakttar världen omkring mig, så kan jag inte låta bli att undra om sådana personer bara finns i Jane Austen-romaner. Och om det är så, ja då kan jag inte hjälpa att jag tror att jag aldrig någonsin kommer kunna finna någon att förlora mig i igen.


Kräver jag för mycket? Måste man modifiera det man söker och nöja sig i slutändan? Eller är det helt okej att inte vilja nöja sig med det näst bästa?