Nu har jag suttit här och gråtit konstant i två timmar snart...
Allting känns så hopplöst.
Jag känner mig rastlös, stressad, rädd, oduglig.. Ja, adjektiven är många ikväll.
Jag vill bara ha ett jobb och inte behöva flytta, är det verkligen för mycket begärt?
Men nej.. Jobben finns i Stockholm, Göteborg, Norge, England, Irland...
Visst skulle Göteborg vara underbart.. England med. Men jag vill inte ta farväl. Inte nu. Inte när jag nyss funnit honom..

Det hemska är när man börjar tänka att man inte har något annat val än att ta farväl och ge sig av, för att det är ens enda val om man vill kunna leva. Jag har inte mat till hyra, räkningar, mat... Nej. Jag har faktiskt inte det.
Sommarens lön har redan gått till räkningarna. Jag har 1800 kvar och inget jobb. Kan inte få A-kassa än.
Jag är för stolt för att berätta exakt hur illa det är för mina föräldrar, för rädd för att känna att jag inte duger någonting till eftersom jag inte ens kan få tag i ett futtigt jobb. Visserligen så känner jag mig rätt värdelös i vilken fall, så det kanske inte spelar så stor roll..
Men jag vill inte låna pengar hela tiden.
Inte när jag vet att pappa jobbet i princip jämt för att det ska gå runt. Ja, till och med när han är sjuk.
Jag vill inte be honom betala min hyra ännu en månad.
Det gör ont.

Och skulle jag flytta hem.. Tanken får mig att nästan kvävas ärligt talat.
Inte bara det att jag inte ens har ett eget rum... Skulle jag flytta hem skulle jag likväl snylta på dom. Jag skulle inte må det minsta bättre utan snarare sämre för att jag inte ens klarade av att ta hand om mig själv längre.
Efter fyra år på egen hand är det inte det lättaste att flytta hem igen. Hem till andras regler, andras vanor och en ort jag vantrivs något så fruktansvärt i.

Jag önskar att jag liten igen.
Att allting kunde vara så enkelt som det var när jag var en sådär 10 år och helt bekymmersfri.
Allting var möjligt, gränser var ingenting som hejdade en och jag hade vingar som bar mig; när jag ville & var jag än ville.
Jag önskar jag bara kunde luta mig tillbaks och ta det hela med ro... Men nej, jag drabbas istället av panik och ångest. Och jag vet inte vad jag ska göra åt det.

Ansökan om socialbidrag nästa... och livet suger atm.